Grattis bloggen (del sex av sju) – från Hannah Lemoine

Näst sist ut att gratulera bloggen är HANNAH LEMOINE. Hannah driver bloggen One-way Communication och är en av de mest pedagogiska feminister jag vet. Näst intill varje blogginlägg jag läser av henne skapar känslan ”JA, PRECIS SÅ” och jag vet inte hur många gånger jag länkat till Hannahs blogginlägg i politiska diskussioner på t.ex. Facebook.

Hannah är också fantastisk eftersom hon, trots sin pedagogiska förmåga och sin vilja att möta även oliktänkande, aldrig klandrar eller skuldbelägger de som inte gör det. Hon gör sin grej (mycket bra dessutom) och låter andra göra sina grejer, i sann systerskapsanda!

”Grattis på årsdagen för en av mina favoritbloggar! Som jag läser och uppskattar för att den är smart och ifrågasättande och undrande, saklig och subjektiv och logisk, har god ton, är bitsk, är inspirerande brinnande och betryggande, och för att Kickan vill så mycket – och gör det också.”

Vad skulle du vilja ge bloggen och Kristina i födelsedagspresent?

”Inte bara är du förbannat inspirerande som skribent, du har också internets snyggaste header, vilket inspirerade mig att rita den här teckningen som du får som present i pappersform på posten om några dagar. Kärlek och respekt, sistah!”

Grattis bloggen (del fem av sju) – från Emanu

Nu är det bara tre gratulanter kvar och dagens heter EMANUEL GARNHEIM. Emanuel kallar sig för Emanu och är en fantastisk satirtecknare och illustratör. Med en enda satirbild uttrycker han övertygande åsikter som jag behöver hundratals ord för att formulera. Emanu debatterar dock inte bara genom bilder utan är minst lika skarp (för att inte tala om klok) i sina ord. Följ honom på Twitter och gilla hans Facebooksida!

”Alla borde läsa Kickans blogg för att få en tillgänglig men ändå djup förklaring över viktiga problem, och en exemplarisk användning av fetstil! Korta koncisa texter som går direkt på poängen utan onödiga utsvävningar.”

Vad skulle du vilja ge bloggen och Kristina i födelsedagspresent?

”En slägga att krossa sexism och rasism med, lite såhär:”

Grattis bloggen (del fyra av sju) – från LadyDahmer

Turen att gratulera har gått till NATASHJA PSOMAS BLOMBERG, förmodligen för de flesta mer känd som LadyDahmer // postpatriarkal feministfitta. Hon driver idag den största (och bästa) renodlade feministbloggen i Sverige och är fantastisk på att lyfta upp nya bloggare* samt på att låta tystade röster få plats.

Natashja används ofta som exempel på de värsta, mest rabiata feministerna, vilket jag tycker säger en del om feminister eftersom Natashja är extremt trevlig, pedagogisk och ibland nästan löjligt tolerant mot idioter. Hård och rättvis, javisst, men hon uppmanar alltid till diskussion och bildning.

(* i min undersökning om hur ni läsare hittade min blogg svarade över 50 % ”via en annan blogg” och utifrån kommentarsfältet verkar många av dessa vara från just LadyDahmer.)

”Kristina skriver så att vanligt folk fattar. Vi lite småtröga men ändock tänkande människor som vill veta, förstå och lära oss mer om strukturer, antirasism, politik och feminism men som kanske har lite svårare att ta till oss det akademiska. Att skriva smart om man är smart är inte speciellt svårt men att skriva lättbegripligt och tillgängligt är en konst och det kräver sin kvinna och där tycker jag att Kristina lyckas över förväntan. Hon sätter fingret på det där som skaver och hon synliggör perspektiv som ofta glöms bort. Jag känner mig alltid upplyst och nytankad när jag lämnar hennes blogg.”

Vad skulle du vilja ge bloggen och Kristina i födelsedagspresent?

”Hon får en användarvänlig och snygg bloggdesign. Ytan kommer att matcha innehållet om man säger så. Då fattar ni kanske hur jävla bra det kommer bli.”

Grattis bloggen (del tre av sju) – från Paula Dahlberg

Jag fortsätter med mitt gratulationsmaraton och idag är det PAULA DAHLBERGs tur. Om du har Twitter så är du förmodligen bekant med Paula på grund av hennes Twitterkonto @vardagsrasismen (om inte: följ!). Paula en klippa i alla politiska debatter och har enorm kunskap om nästan allt som har med politik att göra, men kan ändå vara pedagogisk och förklara för de som saknar kunskap. Detta utan att tumma på sin moral. Jag beundrar Paula djupt.

”Minns när du gjorde inlägget med statistik om vad en nyanländ flykting faktiskt har möjlighet att få i pengar varje månad och hur det inte alls stämmer med hur rasister gärna framställer det. Bilden som gjordes till inlägget var jättebra och det var kul att se hur den spreds. Det  var första gången jag läste i din blogg men inte den sista! Gillar att läsa din blogg eftersom det är en av få riktigt bra intersektionella bloggar som ger många perspektiv istället för lätta svar och lösningar.”

 

 

 

Vad skulle du vilja ge bloggen och
Kristina i födelsedagspresent?

”Ett krossat patriarkat! Lite närmare i tiden: Ett schyst smycke från Horror Pop + Riots.”

Grattis bloggen (del två av sju) – från Ida Östensson

Nästa person att gratulera mig på bloggens födelsedag är IDA ÖSTENSSON. Ida är grundare av Crossing Boarders samt en av initiativtagarna till FATTA-kampanjen som på mindre än ett år lyckats skapa enorm uppmärksamhet kring Sveriges syn på sex och våldtäkt, och framförallt skapat en debatt om Sveriges sexuallagstiftning.

Ida är helt ärligt en av de mest inspirerande personer jag känner till. Hon är rak, målmedveten och smart – men lyckas ändå vara inkännande och omtyckt av alla, på ett sätt jag inte riktigt får ihop.

”Tack för att du är så lösningsfokuserat arg hela tiden! Varje gång jag irriteras över något jag läser, en nyhet eller något som sker i samhället vet jag att jag kan gå in på din blogg för att läsa en vettig analys av det. Skönt att sådana plattformar finns när de traditionella medierna brister på denna punkt.”

Vad skulle du vilja ge bloggen och
Kristina i födelsedagspresent?

”Du ska gå en FATTA t-shirt av mig! Du får folk att FATTA och vem kan bära de budskapet bättre än du? Men du får den bara om du kommer över å hänger med mig en kväll!”

Grattis bloggen (del ett av sju) – från Amanda Lindholm

Idag för ett år sedan startade jag denna blogg med orden ”min politiska frustration måste få större utrymme”. Jag hade rätt, och nog har den fått utrymme! Större än jag trodde, faktiskt.

108 skrivna inlägg. 1 367 kommentarer. 269 507 sidvisningar.
Så mycket utrymme har det blivit!

Eftersom detta då är bloggens födelsedag så tänker jag förstås skämma bort den och mig själv riktigt ordentligt genom att låta mina politiska förebilder och idoler gratulera på sina egna vis. Under veckan kommer sju stycken inspirerande, engagerade och kloka människor skicka sina personliga gratulationer till mig, här i bloggen.

Först ut är AMANDA LINDHOLM!

Amanda är journalist, komiker, musiker samt grundare av Jämställd festival och således också min kollega. Amanda är ett socialt geni, en knivskarp feminist och en fantastisk vän. Hitta till Amandas hemsida här och läs framförallt debattartikeln om varför hon tackar nej till RAW.

”Kristinas blogg är bland det viktigaste som finns. Hon lyckas med något så unikt och skitsvårt som att faktisk få folk att fatta. Superpedagogiskt och smart förklarar Kristina viktigheter om hur vi kan tänka och göra för att få ett bättre och snällare samhälle. Jag imponeras och inspireras av hennes måldmedvetenhet och otroliga tålamod och är så jävla rörd och glad över att den här bloggen finns.”

Vad skulle du vilja ge bloggen och
Kristina i födelsedagspresent?

”Min present blir min eviga kärlek och oändliga stöd, manifesterat i en selfie där det förkommer både ett hjärta gjort av mina bare hands samt en lampskärm som ser ut som en hatt.”

När avståndstagandet blir viktigare än allas lika värde

I lördags natt blev flera personer i Malmö knivskurna och sönderslagna av ett gäng nazister. En av de skadade ligger fortfarande nedsövd och läget för honom är allvarligt. För mindre än tre månader sedan blev en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp attackerad av beväpnade nazister. Nazister ur en militant rörelse som bara växer. De senaste månaderna har klotter och skadegörelse med nazistiska syften ökat och tonläget inför valet är spänt. Hur ska nazisterna benämnas? Ska de släppas in i samtalen? Yttrandefriheten tycks i många fall stå obegränsad, trots att yttrandefrihetens själva moder, FN, menar att yttrandefriheten bör begränsas till förmån för andra mänskliga rättigheter.

Efter lördagsnattens händelse har protesterna runt om i landet varit överväldigande. Redan på söndag eftermiddag, dvs mindre än ett dygn efter den tragiska händelsen, samlades tusentals människor landet över till stöd för de drabbade och framförallt i protest mot det eskalerade nazistiska våldet.

Manifestationerna domineras av vänsteranhängare och rörelser i vänsterkanten. ‘Varför?’, är en fråga som många nu ställer sig. Varför är det främst vänsteranhängare som organiserar sig antirasistiskt? Samma fråga diskuterades efter attacken i Kärrtorp och alla de stödmanifestationer som arrangerades då. Vissa riktade till och med kritik mot oss som arrangerade manifestationer eftersom de menade att vi exkluderade alla andra än just vänsteranhängare. Jag höll min manifestation i Hudiksvall partipolitiskt obunden, likaså gjordes den stora stödmanifestationen i Kärrtorp, men jag kan ju inte mörka mina socialistiska värderingar. ‘Ska jag då låta bli att arrangera en manifestation?’, undrade jag när jag mottog denna kritik.

I ett samtal på radion igår sa en kvinna från ett liberalt förbund att hon inte ville delta i manifestationen i söndags eftersom några av deltagarna kom från ”extremvänstern”. Hon ville inte delta i ett sammanhang med dessa personer. Hon tog avstånd från allt våld. Så uttryckte hon sig. I samma samtal försökte man tvinga generalsekreteraren i SAC-syndikalisterna att ta ställning till ”vänstervåldet”, trots att samtalet var tänkt att handla om det nazistiska våldet.

Foto från manifestationen i Stockholm i söndags eftermiddag.

Såhär ser det ofta ut. Samtal som borde handla om den växande nazismen och det medföljande våldet kommer allt för ofta i slutändan att handla om vem som tydligast kan ta avstånd från vänstervåldet. En person som inte tar aktivt avstånd från t.ex. RF eller AFA anklagas för att vara hycklare om hen vill diskutera nazistiskt våld.

Vi har olika metoder för att motverka rasismen idag. Jag står för mina metoder, inga andras. Jag vet inte vad som hänt men på senare tid verkar det som att människor automatiskt anses stödja saker om de inte tar tydligt avstånd från det. Avstånd från tårtningen av Åkesson, avstånd från en partimedlem som råkat säga något klantigt, avstånd från ett terrorattentat. Fort fort måste alla ta avstånd. Den som tydligast tar avstånd vinner.

Jag föredrar en politiskt kamp som sker utan våld. Jag är ingen stark anhängare av vare sig AFA eller RF. Jag står inte bakom allt som dessa organisationer gör. Däremot kommer jag aldrig ta avstånd från dem på det sätt jag varje dag tar avstånd från nazistiska rörelser. Våldet är inte detsamma. Syftet är inte detsamma. Värderingarna är framförallt inte desamma. Det går inte att likställa dessa med varandra.

(En rapport från Säpo och Brottsförebyggande rådet visar dessutom att nazister de tio senaste åren stått bakom 14 mord medan islamister och vänsterextremister stått bakom 0 stycken.)

När det för vissa blir viktigare att vara rättvisa i sitt avståndstagande än att faktiskt ta avstånd från ett av de största hoten mot hela vårt samhälle, viktigare att kunna stå för allt som alla deltagande i en manifestation står för än att själv medverka och aktivt protestera mot vad som just nu händer med vårt land – mot den oroväckande starka nazismen… Var hamnar vi då?

Jag vill leva i ett Sverige där alla är välkomna. Ett Sverige där personer inte riskerar att bli nedslagna på gatan på grund av deras hudfärg eller för att de står upp för allas lika värde. Jag vill leva i ett Sverige utan rasism, helt enkelt.

Därför kan jag inte förstå hur man dagar då personer blir knivhuggna och hotade till döden i nazismens namn, kan tycka att det är viktigare att prata om vänstervåld. Hur man dagar då organisationer som tränar sina medlemmar att slåss för att med våld ta över Sverige växer, låter bli att protestera eftersom manifestationen anordnats av vänsterorganisationer eller personer med vänsteråsikter.

Jag förstår helt enkelt inte den prioriteringen.

Män i klänning

Män som kysser varandra. Män i klänning. Sminkade män. Män som är gifta med varandra.

Idag är inget av detta skämt för mig, men det är precis vad det varit under hela min uppväxt. Två killkompisar som pussar varandra och sen skrattar åt hur äckligt och komiskt det är. Män som klär ut sig i kvinnokläder eller sminkar sig och sen hånar varandra eftersom de ”ju ser ut som kvinnor”. Män som lite skämtsamt är gifta med varandra enligt Facebooks relationsstatus. Det vore ju absurt om två män faktiskt vore gifta, så det är förstås ett uppenbart skämt. Eller hur?

Det här sortens humor är nog en av de vanligaste under min uppväxt och från min hembygd. I revyer är män utklädda till kvinnor ett självklart humorinslag och killarna i skolan tog varje tillfälle de fick att ta på sig peruk och låtsas vara tjejer – till allas förtjusning. Jag har däremot aldrig sett samma sorts humor mellan två kvinnor eller mellan två kompisar av olika kön. Ingen skulle se det humoristiska i att en kvinna och en man ändrade relationsstatus utan att egentligen vara i ett par, och om två kvinnor pussas så ses det antingen som en vänskapshandling eller som något porrigt för killar att tillfredsställas av.

Dock har jag hört hur dessa skämt hyllats just för att de skulle vara normbrytande. ”Modiga killar som vågar pussas, som är sådär charmigt avslappnade och kan bjuda på sig själva. Modiga killar som vågar anamma ‘kvinnliga’ attribut. Modiga killar som vågar sänka sig till den låga nivå det innebär att vara kvinna.”

Det här är givetvis ingenting unikt för min uppväxt eller hembygd. Vi har under OS i Sotji kunnat se en sminkad Putin spridas i sociala medier som ett slags ställningstagande mot hans HBTQ-fientliga politik. ”Höhö, vad fånig han ser ut. Där fick han allt!” lockas man att tänka.

Men vad handlar allt detta om? Givetvis handlar det, som jag redan varit inne på, om att allt det vi uppfattar som kvinnligt också har lägre status. Jag har tidigare skrivit om varför det är socialt accepterat att kvinnor bär byxor men inte att män bär klänning, men det här handlar även om en osäkerhet kring (och ett förakt mot) homosexualitet och transpersoner. Även om tanken är god – ett syfte att normalisera kvinnliga attribut eller att protestera mot Putins hatiska politik – så är det hela kontraproduktivt. Vi måste sluta nedvärdera det kvinnliga. Vi måste sluta se manlig kärlek och könsöverskridande uttryck som något lustigt och förnedrande.

Så länge det ses som ett straff att sminka en man eller bara kan vara ett skämt när två killar visar varandra ömhet så är vi helt fel ute. Vi måste fråga oss varför vi uppfattar detta som skämt eller som förnedrande, och komma åt grundproblemet.

Varför är det inte socialt accepterat att män har klänning?
Vari ligger humorn i ett samkönat förhållande?

Det finns uppenbarligen fortfarande ett behov av att normalisera homosexualitet och könsöverskridande uttryck, men jag tror inte att rätt metod är att reducera en stor del av mänskligheten till ett skämt.

Kulturrasismen, den nya rasbiologin?

Rasism, vad är det egentligen? Åsikterna om ordet går isär, journalister bråkar om hur ordet ska användas och till och med forskare verkar oeniga. Missbrukas ordet? Har det blivit inflation när det används så generöst?

”För att vara rasist måste du dela upp människor i olika raser,
och anse att en av raserna är överlägsen de andra”.

Så skrev någon i ett diskussionsforum häromdagen, och jag upplever att just den definitionen är vad många utgår från när de talar om rasism. Det är också vad jag lärde mig i grundskolan. Efter ett par års studier i mänskliga rättigheter och en del läsning i ämnet har jag ändrat uppfattning. Den allmänna bilden av ordet rasism är allt för enkel och i många fall direkt felaktig.

De flesta tänker förstås på Tyskland och nationalsocialismen när de hör ordet – rasbiologi, utrotning av en viss ras – men faktum är att just den formen av  rasism mycket på grund av det som hände i Tyskland inte längre är särskilt aktuell eller populär. Och den sortens rasism är långt ifrån den enda.

KULTURRASISM

Som jag tidigare skrev är ordet omdiskuterat men något de flesta är överens om är essentialismen – uppfattningen att egenskaper eller beteenden är kopplade till etnicitet eller hudfärg. Detta essentiella behöver inte vara biologiskt utan kan lika gärna vara kulturellt. Kulturrasister menar att personer som tillhör vissa kulturer också har vissa egenskaper samt att dessa inte går, eller är extremt svåra, att förändra.

Rasister menar att vissa grupper helt enkelt inte kan fungera tillsammans och att de bör leva åtskilda – oavsett om det handlar om biologi, kultur eller religion.

(Ur boken ”Rasism” av George M. Fredrickson)

NATIONALSOCIALISMEN

I Tyskland var rasismen en del av en politisk ideologi – nationalsocialismen. Utöver rasism är nationalism och socialkonservatism två grundpelare i ideologin. Familjen är viktig, en stark brottsbekämpning förespråkas, välfärd är betydelsefull, men också traditionella värden såsom könsroller och en konservativ syn på sex och relationer. Ett lite otippat inslag i nationalsocialismen och socialkonservatismen är djurrätt. Hitler är känd för att ha varit vegetarian, och att värna om djurs rättigheter är ett ganska vanligt inslag i nationalsocialistiska rörelser. Ytterligare en viktig aspekt i nationalsocialismen är en utpräglad hierarki och ett starkt ledarskap.

RASISM I SVERIGE?

”Genomgången av forskning om Sveriges historia ger fog för slutsatsen att rasismen är
en integrerad del av Sverige. Idén om att Sverige skulle ha stått utanför det europeiska
koloniala projektet och därmed förskonats från ett rasistiskt arv måste förkastas.
[…] Efter andra världskriget har det i Sverige rått en förnekelse av att rasism
och etnisk diskriminering var och är en integrerad del av det svenska samhället.”
– Paul Lappalainen

Under nazisttiden i Tyskland så var nazismen stark även i Sverige, och trots att vi inte tog något formell ställning i själva kriget så var stödet för NSDAP och nazismen utbrett. Många av de politiska partierna förde en nazistisk politik och Sverige var ett av världens då mest framträdande inom rasbiologisk forskning. Sverige har även en kolonial historia samt har utövat allvarlig strukturell diskriminering och förföljelse av romer. Många av dessa direkta brott mot mänskligheten har sopats under mattan, utan att Sverige ens riktigt erkänt det – och idag är vår självbild fri från både rasism och orättvisa. Men nog finns det rasism i Sverige fortfarande – dels det vi kallar vardagsrasism, men även parlamentariskt.

”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig
och eftersträvansvärd är inte detsamma som
att vi också ser den som okomplicerad.
Assimileringsprocessen är ofta lång och
problemfylld och historien visar att det
ibland kan ta flera generationer innan
den är slutförd och i vissa fall lyckas
den inte överhuvudtaget, utan leder
istället till uppkomsten av segregerade
och särkulturella samhällen.”

Exemplet ovan är kulturrasism. Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida att vissa kulturer inte kan assimileras, dvs ”bli svenskar” – inte ens på flera generationer.

På hemsidan och i principprogrammet kan man också läsa att deras viktigaste frågor är äldrevården och krafttag mot brottslingar. Kollar man på motioner som har lagts av Sverigedemokratiska riksdagsledamoter det senaste året rör många av dem familjen, ökad brottsbekämpning och förbättrad djurlagstiftning. Inget av detta är förstås dåligt, men stämmer väl överens med nationalsocialismens socialkonservatism. Andra saker som går att finna bland sverigedemokratiska motioner är ökad makt åt kungen samt förändrad sexualundervisning i skolan – en motion där dagens sexualundervisning beskrivs som att ”sex endast ska ses som något tekniskt utan koppling till kärlek” och där det propageras för att lära ut en mer återhållsam syn på sex. Kärnfamiljen beskrivs som avgörande för ett samhälles överlevnad och Sverigedemokraterna fördömer i stort sett alla jämställdhetsåtgärder som satts in i det svenska samhället, eftersom de menar att de biologiska skillnaderna mellan könen resulterar i olika livsval.

”Marina Ghersetti och Anna Levin har studerat
rapporteringen av attentaten mot World Trade
Center i USA den 11 september 2001, i studien
Muslimer och islam i svenska nyhetsmedier.
Här konstateras att beskrivningarna bl.a.
uppvisade följande drag: Muslimska länder
buntas ihop, muslimer är obildade, känslostyrda
och starkt troende. Muslimer är farliga, världen
polariseras och Väst är bäst. Levin och Ghersetti
gör också en särskild bildanalys. Den visade att
närmare två tredjedelar av alla bilder med
anknytning till islam (534 bilder analyserade),
associerades till krig och våld.”
– Paul Lappalainen

Bilden ovan är hämtad ur Sverigedemokraternas valfilm 2010. De väljer en av Sveriges utsatta grupper – pensionärer – och ställer dem mot en annan utsatt grupp – muslimer. Att de väljer pensionärer är ingen slump utan är en del i socialkonservatismen. Precis som i citatet ovan så målas muslimerna i filmen upp som en opersonlig och hotfull mobb. Och precis som i nazityskland så anspelade man på känslor om orättvisa för att rättfärdiga negativ särbehandling av en grupp människor.

Jag säger inte att Sverigedemokraterna är nationalsocialistiska, eller att vi är påväg mot en ny förintelse. Dock kan man inte bortse från det faktum att Sverigedemokraternas retorik och politik påminner mycket om den NSDAP förde innan Tyskland blev totalitärt.

Det sägs ofta att ordet rasism används för ofta och att det – som jag tidigare nämnt – blivit inflation på ordet. Jag skulle dock säga att vi är lite för rädda för ordet och framförallt att kunskapen om ordets betydelse behöver öka. Om vi ska kunna förebygga sådant som hände i Tyskland, i Sydafrika eller andra länder som drabbats hårt av rasism så måste vi våga se rasismens olika uttryck. Rasism kommer förmodligen alltid att finnas – men anledningarna till den och formerna av den kommer att förändras med tiden.

Dela bilden (Facebooklänk) för att sprida kunskapen om ordet rasism och dess betydelse!

Källor:
– Det blågula glashuset av Paul Lappalainen
(Paul Lappalainen är utredare på Diskrimineringsombudsmannen och expert i det Europeiska nätverket av städer mot rasism.)
– Rasism av George M. Fredrickson
(George M. Fredrickson var professor i amerikansk historia på Stanford University. Han var en pionjär inom fältet för rasismens historia. 1982 nominerades han till Pulitzer-priset.)
– Sverigedemokraternas hemsida
– Riksdagens hemsida

Normaliserad rasism och högerpolitik är inte opartiskhet

Sverige genomgår just nu en normaliserinsprocess. En normaliseringsprocess där det som för tio år sedan förfärade oss numer är rumsrent. Där det som för fem år sedan ansågs vara odemokratiskt numer skyddas av demokratins främsta förespråkare.

Normalisering innebär att vi sakta, sakta vänjer oss vid något, och där gränserna sakta, sakta förskjuts.

Idag riskerar man att stängas av från Sveriges radio för att man benämner Sverigedemokraterna som främlingsfientliga. Detta trots att ordet är sakligt och korrekt enligt granskningsnämnden. Detta trots att ordet egentligen är en väldigt mild benämning av partiets ideologi. Såsom Jason ”Timbuktu” Diaketé sade för ett par månader sedan: Sverigedemokraterna hatar inte främlingar. Jason är ingen främling. Sverigedemokraterna särskiljer utifrån hudfärg, inte främlingskap. Det är rasism. Ändå ses det som kontroversiellt och partiskt att benämna Sverigedemokraterna som främlingsfientliga.

Så såg det inte ut för tio år sedan. Inte ens fem. Så fungerar normalisering.

Vi står inför ett riksdagsval. Vi har fyra regeringsbärande partier och vi har en opposition.

Personer ur Svenskt näringsliv får uttala sig som oberoende ”experter” i nyhetsrapportering, detta trots att Svenskt näringsliv är en högst partisk lobby- och intresseorganisation, men en film som dokumentärt skildrar de negativa konsekvenserna av den nuvarande regeringens politik ses som för systemkritisk (blir inte kritik mot ett system automatiskt systemkritisk, och är inte det syftet med kritik?) för att visas i SVT samma år som det är val.

Den politik som förs idag är normaliserad. Vårt ekonomiska system ses som normalt och allt annat som kontroversiellt och extremt.

I SVT:s och Sveriges radios uppdragsbeskrivning står att ”programverksamheten ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv” och att de är skyldiga att ”hävda dom demokratiska fri- och rättigheterna och alla människors lika värde”.

Soran Ismail tar avstånd från rasism. Inte från Sverigedemokraterna som parti eller Sverigedemokrater som personer – det är han alltid tydlig med att påpeka – utan från den politik Sverigedemokraterna står för. Soran är en stark förespråkare av demokrati, men vill diskutera rasism. Ändå ses han som för partisk för att vara programledare i ett nöjesprogram i Sveriges radio under valåret.

Lars Vilks försvaras ständigt med argument om ”konstnärlig frihet”. Lars Vilks som med sin konst hetsar mot en av vår tids mest utsatta grupper och som deltagit i uttalat rasistiska och nazistiska sammanhang. En låt med textraden ”dunka Jimmie gul och blå” anses inte gå under samma konstnärliga frihet utan fördöms och förbjuds.

Idag är vår allmänna radio och TV mitt i den normaliserinsgprocess som leder till att antirasism och systemkritik ses som odemokratiskt – trots att det är precis tvärtom. Att inte låta oppositionell kritik föras fram och att låta den politik regeringen står för ses som objektiv sanning – det är odemokratiskt.

En fri och kritisk media är en av grundpelarna för det demokratiska samhället.
Idag har vi i Sverige en ängslig och okritisk media.
En media som tror sig skydda demokratin, när den i själva verket gör motsatsen.