Kategoriarkiv: Socialism

Normaliserad rasism och högerpolitik är inte opartiskhet

Sverige genomgår just nu en normaliserinsprocess. En normaliseringsprocess där det som för tio år sedan förfärade oss numer är rumsrent. Där det som för fem år sedan ansågs vara odemokratiskt numer skyddas av demokratins främsta förespråkare.

Normalisering innebär att vi sakta, sakta vänjer oss vid något, och där gränserna sakta, sakta förskjuts.

Idag riskerar man att stängas av från Sveriges radio för att man benämner Sverigedemokraterna som främlingsfientliga. Detta trots att ordet är sakligt och korrekt enligt granskningsnämnden. Detta trots att ordet egentligen är en väldigt mild benämning av partiets ideologi. Såsom Jason ”Timbuktu” Diaketé sade för ett par månader sedan: Sverigedemokraterna hatar inte främlingar. Jason är ingen främling. Sverigedemokraterna särskiljer utifrån hudfärg, inte främlingskap. Det är rasism. Ändå ses det som kontroversiellt och partiskt att benämna Sverigedemokraterna som främlingsfientliga.

Så såg det inte ut för tio år sedan. Inte ens fem. Så fungerar normalisering.

Vi står inför ett riksdagsval. Vi har fyra regeringsbärande partier och vi har en opposition.

Personer ur Svenskt näringsliv får uttala sig som oberoende ”experter” i nyhetsrapportering, detta trots att Svenskt näringsliv är en högst partisk lobby- och intresseorganisation, men en film som dokumentärt skildrar de negativa konsekvenserna av den nuvarande regeringens politik ses som för systemkritisk (blir inte kritik mot ett system automatiskt systemkritisk, och är inte det syftet med kritik?) för att visas i SVT samma år som det är val.

Den politik som förs idag är normaliserad. Vårt ekonomiska system ses som normalt och allt annat som kontroversiellt och extremt.

I SVT:s och Sveriges radios uppdragsbeskrivning står att ”programverksamheten ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv” och att de är skyldiga att ”hävda dom demokratiska fri- och rättigheterna och alla människors lika värde”.

Soran Ismail tar avstånd från rasism. Inte från Sverigedemokraterna som parti eller Sverigedemokrater som personer – det är han alltid tydlig med att påpeka – utan från den politik Sverigedemokraterna står för. Soran är en stark förespråkare av demokrati, men vill diskutera rasism. Ändå ses han som för partisk för att vara programledare i ett nöjesprogram i Sveriges radio under valåret.

Lars Vilks försvaras ständigt med argument om ”konstnärlig frihet”. Lars Vilks som med sin konst hetsar mot en av vår tids mest utsatta grupper och som deltagit i uttalat rasistiska och nazistiska sammanhang. En låt med textraden ”dunka Jimmie gul och blå” anses inte gå under samma konstnärliga frihet utan fördöms och förbjuds.

Idag är vår allmänna radio och TV mitt i den normaliserinsgprocess som leder till att antirasism och systemkritik ses som odemokratiskt – trots att det är precis tvärtom. Att inte låta oppositionell kritik föras fram och att låta den politik regeringen står för ses som objektiv sanning – det är odemokratiskt.

En fri och kritisk media är en av grundpelarna för det demokratiska samhället.
Idag har vi i Sverige en ängslig och okritisk media.
En media som tror sig skydda demokratin, när den i själva verket gör motsatsen.

Feminismen är ingen sakfråga

Feminismen sägs ofta vara fri från höger- och vänsterskalor, fri från övrig politisk åskådning. Vem som helst kan vara feminist, så länge man tror på mäns och kvinnors lika värde. Så enkelt, menar vissa att det är.

Jag håller inte med. För mig är min feministiska övertygelse starkt kopplad till att jag också är socialist. Givetvis får vem som helst kalla sig feminist och givetvis finns det hundratals definitioner av vad ordet egentligen betyder, men att feminismen skulle vara någon slags sakfråga som går att bedriva utan att koppla in andra maktstrukturer eller samhällsproblem är bara naivt att tro, i mina ögon.

För vad är feminism? Och framförallt – varför är vi idag inte jämställda? Det är förstås enkelt att propagera för jämställdhet men att föra en aktiv politik som faktiskt skapar jämställdhet kräver en djupare problemformulering.

Idag när människor ska beskriva skillnaden mellan vänster- och högerpolitik i Sverige så använda ofta den ekonomiska politiken som exempel. Nästan alla svenska riksdagspartier idag delar samma syn på människors värde och på den sociala politiken, till exempel jämställdhet, men hur ekonomin ska förvaltas råder det skilda åsikter om. Så sägs det i alla fall.

Jag har så svårt för den beskrivningen, för vad är det som påverkar dessa sociala frågor om inte den ekonomiska politiken? Det är väl just genom ekonomin politiker har möjlighet att påverka och skapa förändring?

Det finns tydliga bevis för att den ekonomiska politik Alliansen bedriver faktiskt missgynnar kvinnor och således motarbetar jämställdheten (källa). Ökade klassklyftor i samhället skapar också ökad ojämställdhet mellan män och kvinnor och Alliansens politik har lett till just ökade klassklyftor (källa).

Förutom skatter finns det många delar i högerpolitiken som missgynnar kvinnor – försämrad välfärd drabbar förstås kvinnor hårdare, sämre möjlighet till barnomsorg påverkar i första hand kvinnor och även en privatiserad bostadsmarknad har en direkt påverkan på kvinnors liv.

Alliansen har idag skapat en bostadsmarknad där hyresrätterna blir allt färre och bostadsrätterna allt fler. Att få en trygg och säker bostad kräver alltså mer eller mindre en förmögenhet och vi vet ju att kvinnor generellt har en sämre ekonomisk situation idag. Detta leder även till att kvinnor, i rädsla för att bli hemlösa, stannar kvar i våldsamma relationer mycket längre än de skulle behöva. Alma har skrivit mer om ämnet här.

Det finns många fler exempel på hur den ekonomiska politiken går att koppla till jämställdhet och feminism, och jag lär förmodligen återkomma till detta ämne under valåret.

Men min poäng nu är att en ”fråga” aldrig kan behandlas fritt från andra frågor, att just frågan om jämställdhet och feminism genomsyrar alla delar av samhället. Att se det som en separat sakfråga leder bara till att man inte kan sätta problemet i ett större sammanhang och med politiska beslut göra något åt det.

Därför är det för mig omöjligt att se feminismen som en sakfråga.
Därför har jag personligen svårt för att få ihop feminism med högerpolitik.
Därför är jag vänsterfeminist.

(Detta är en del i Lisa Zetterströms bloggutmaning ”En feministisk agenda” som ni kan läsa mer om här.)

”Vi måste skapa jobb”

Graner9239_jpg_234937v530x800Samtliga partier i Sveriges riksdag menar att ”jobben” är en av de viktigaste frågorna inför valet, precis som det var inför förra valet… Och valet innan det.

Vi måste få in människor i arbete.
Vi måste utrota arbetslösheten.
Vi måste skapa jobb!

Hur ska då detta jobbskapande gå till?

Centerpartiet vill ta bort arbetsgivaravgifterna för egenföretagare så att de kan anställa och Moderaterna vill sänka inkomstskatterna för att människor ska få mer pengar kvar till konsumtion.

Förslagen är många, och till och med jag som politiskt intresserad blir förvirrad och har svårt att identifiera några större skillnader partierna emellan.

Jag vill dock här hålla mig ifrån teknikaliteter och i stället resonera lite mer filosofiskt kring detta ”jobbskapande”. Idag har full sysselsättning blivit en självklar framtidsvision och en medborgares främsta livsuppgift tycks vara att arbeta och vara lönsam.

Har det alltid sett ut så? Är dagens syn på arbete självklar?

Låt oss börja väldigt grundläggande. Låt oss gå tillbaka långt långt i tiden. När började människor arbeta, och varför? Det fanns ett visst antal uppgifter som behövde utföras för att samhället skulle gå runt – för att alla skulle ha mat att äta, någonstans att bo och kanske skydd från yttre hot. Dessa uppgifter fördelades mellan människorna i ett samhälle för att så effektivt som möjligt utföra dem. Man hjälptes åt med att ta hand om barn, delade på maten, hjälpte varandra med hus och så vidare.

Eller låt oss gå tillbaka bara hundra år, hur såg framtidsvisionerna ut då? Drömmen och målet var att skapa ett samhälle där så få som möjligt skulle behöva arbeta. Drömmen och målet var fritid och lättad arbetsbörda. Robotar skulle sköta det viktiga, och människor skulle ha massor med tid över att lägga på sina familjer – på värdefulla saker.

Att använda dessa två exempel framstår förstås som verklighetsfrånvänt, och jag förstår att behovet ser lite annorlunda ut nu jämfört med på stenåldern, och att den tekniska utveckligen faktiskt inte gått så långt att robotar kan ta över allt mänskligt arbete. Jag förstår allt detta, så jag menar inte att vi borde tänka precis som på stenåldern eller som i början av nittonhundratalet.

Det jag försöker komma åt med dessa exempel är hur vi idag glömt bort syftet med arbeten. Att arbeta har blivit ett syfte i sig, och jobben verkar vara till för människor snarare än tvärtom.

Vi har skapat ett system som kräver tillväxt, som kräver konsumtion i orimliga proportioner och där ett människovärde räknas i hur mycket hen bidrar med rent ekonomiskt. Människor spenderar stora delar av sina liv på att jobba, för att kunna få pengar till att konsumera, för att andra människor ska kunna jobba lite mer… Och så går det i runt i en, enligt mig, ond och oifrågasatt cirkel.

Eftersom vi lever i en marknadsekonomi och eftersom denna ekonomiska form kräver att människor arbetar så förstår jag att jobben blir en huvudfråga för de politiska partierna. Eftersom de sociala skyddsnäten blir allt svagare för varje dag och eftersom arbetslöshet är extremt stigmatiserat så förstår jag också att väljarna prioriterar frågan om jobb.

Det jag bara tycker är så sorgligt är att hela detta konstruerade system blivit till någon slags universell sanning. Den liberalistiska syn vi idag har på jobb och på ekonomi är en del av en politisk ideologi – en ideologi precis som socialismen, anarkismen och konservatismen. Men tyvärr är det inte så den omnämns när vi talar om den, utan vi ser det just som ett faktum, ”såhär ser verkligheten ut”, och att ifrågasätta detta ”faktum” ses som naivt och irrationellt.

Jag önskar att den politiska debatten kunde hamna lite mer på systemnivå än på sakfrågenivå, för då tror jag att vi skulle ge människor en chans att reflektera över dessa ideologier som inte längre ses som ideologier utan som sanningar.

Jag önskar att vi kunde försöka se på världen med lite öppnare ögon, för då skulle vi förstå att många av de saker vi idag ser som självklara bara är konstruerade idéer.

Jag önskar att vi tilläts fundera över hur vi faktiskt vill leva, på riktigt.

jobbgoogle

För vidare läsning rekommenderar jag ”Lyckliga i alla sina dagar” av Nina Björk.
Även Sara Granér, som fått illustrera detta blogginlägg, berör ämnet på ett mycket pedagogiskt och tydligt sätt. Kolla t.ex. serien nedan!

skapajobb01 skapajobb02

Sakfrågor vs ideologi & rimlig eller orimlig kritik mot heteronormativ feminism

Jag lät ju er läsare ställa frågor för ett par veckor sedan. Efter att jag svarat på dessa droppade det in två ytterligare (väldigt intressanta) frågor som jag tänker besvara lite längre i detta blogginlägg.

FRÅGA ETT:

Hur tänker du kring att rösta mer ideologiskt? Jag håller helt med men hur skall man få väljarna att tänka mer ideolgiskt. Jag tänker att i många sakfrågor döljer sig ideologin och jag tror att många väljare svävar i en gråzon rent ideologiskt för att partidebatterna idag handlar mer om att bryta arm och hitta brister hos sina partimotståndare än om att hitta de bästa lösningarna. Och partierna är rädda för att tappa väljare om de lyfter sina sakfrågor dvs debatten blir en gröt som varken är söt eller salt. Hade jag fått välja så ser jag hellre att befolkningen får välja att rösta på låt säga en blandning 100 ideologiska och sakfrågor från varje parti än att rösta på enskilda partier. Vad anser du?

Det du beskriver låter som någon form av direktdemokrati, och ja, jag tycker att det verkar som en intressant lösning där medborgare får chansen att rösta om sakfrågor i högre utsträckning än vi får i Sverige. I dagens politiska system tror jag dock att det vore problematiskt.

Politikernas jobb är att sätta sig in i hur samhället fungerar och framförallt skapa någon slags helhet. De allra flesta svenskar har idag varken intresse eller tid att sätta sig in i alla sakfrågor som politiken styr över och därför tycker jag att idén kring ideologier är väldigt bra. Jag, som ändå ser mig själv som väldigt insatt och medveten, har väldigt dålig koll i många frågor men eftersom jag tror på vissa grundvärden såsom solidaritet och eftersom jag tror att vi människor påverkas av den kontext vi lever i (till skillnad från liberaler som mer tror på människan som självständig och på en värld fri från strukturer) vill jag ha en politik som skapas utifrån detta som en helhet. Jag tror som sagt inte på sakfrågor utan tror att allting hänger ihop och påverkar hela samhället. Flummigt, men det är så jag kan beskriva det bäst.

Så av den anledningen tror jag att det är farligt när politiken halkar in på att handla om sakfrågor. Alla människor i Sverige vill att det ska bli mindre arbetslöshet, att sjukvården ska bli bättre och så vidare. Därför är det också något alla politiska partier driver och då kommer politiken att handla så mycket om PR och retorik (det är ju ingen slump att Moderaterna växte så enormt efter att ha tagit hjälp av ett av Sveriges största PR-genier t.ex.). Den som lyckas formulera meningen ”fler jobb” bäst och mest övertygande vinner. Det säger ju egentligen ingenting om politiken och människosynen bakom, utan bara om strategi.

FRÅGA TVÅ:

Radikalfeminismen anklagas ofta för att ignorera heteronormen och för att ha en alltför bipolär syn på kön. Men hur ska man annars förstå könsmaktsordningen om inte som en maktbalans där mannen är överordnad kvinnan? Detta innefattar ju inte att en personligen behöver ha en bestämd könsidentitet. Och för det andra, varför riktas den här kritiken just mot feminism? Rimligen finns det massvis med ideologier som ignorerar heteronormen. Vad anser du om detta?

Heteronormen och den binära synen på kön genomsyrar dessvärre alla ideologier såsom det ser ut idag. Radikalfeminismen har ju den svagheten i förhållande till queerfeminismen att den bortser från trans*frågor vilket förstås ÄR väldigt problematiskt. Att generalisera kring kön blir lätt transfobiskt och heteronormativ, men samtidigt så är det ju nödvändigt för att synliggöra maktstrukturen.

Jag tycker att radikalfeminismen går att kombinera med intersektionalism och kallar mig själv därför radikalfeminist. Att könsmaksordningen finns innebär ju inte på något sätt att inga andra maktstrukturer finns eller att dessa i vissa lägen kan ha större påverkan. Könsmaktsordningen behöver heller inte bara inkludera cis-kön heller utan en transkvinna är även hon utsatt för ett patriarkalt förtryck exempelvis.

Dock vill jag verkligen påpeka att kritiken inom feminismen är väldigt viktig och inte alls att avfärda bara för att det är lika illa (eller värre) inom andra ideologier. Vithetsnormen, heteronormen och den binära synen på kön är någonting även feminister måste jobba med hela tiden och kan inte bortses från bara för att patriarkatet måste störtas.

Mina föräldrars ekonomi gör att jag vågar studera

När vi talar om klasser i Sverige så är det många som påpekar att alla, i och med den avgiftsfria skolan och CSN-lånet, har möjlighet att utbilda sig och bli akademiker. Tack vare dessa möjligheter är det enkelt att göra en klassresa – att man fötts in i arbetarklass är ingen begränsning, menar man.

Och ja – teoretiskt stämmer detta. Men hur kommer det sig då att det finns så mycket forskning som visar på att personer vars föräldrar inte är akademiker ej heller själva blir det, och vice versa. Barn med föräldrar utan studievana har det mycket svårare i grundskolan och barn med föräldrar utan akademisk examen börjar mycket mer sällan på gymnasiet.

Är det för att de är lata? Bekväma? Är det ett fritt val?

Jag har studerat tre år på högskola. Jag är uppvuxen i en liten by i Norrland och var således tvungen att flytta till en stortstad för att studera – det blev Stockholm.

Flera år tidigare hade min bror flyttat till Stockholm och upptäckt att bostadssituationen inte var sådär jättebra. Samma dag som jag fyllde sexton år ställde han mig såldes i SSSB:s bostadskö. Tack vare det fick jag enkelt tag i lägenhet när jag flyttade hit. Hur hade jag annars bott? Hur hade jag ens vetat detta med bostadsköer och studentbostäder annars?

När jag skulle söka studiemedel för min andra termin krånglade min ansökan. Jag hade studerat på en liten högskola och mina studieresultat _MG_2584registrerades inte som de skulle. Efter jag-vet-inte-hur-många mail och telefonsamtal så fick jag fyra månader senare äntligen mitt studiemedel. Under de här fyra månaderna lånade jag pengar till hyra och mat av mina föräldrar. Hur hade jag annars klarat mig? Tagit SMS-lån?

Jag har inte utnyttjat mina föräldrar särskilt mycket. Utöver den terminen jag lånade pengar av dem tror jag inte att jag får särskilt mycket mer ekonomiskt stöd än andra ungdomar i Sverige. Ändå är vetskapen om att de finns där, vetskapen om att jag aldrig kommer att hamna på gatan eller behöva ta vanskliga lån och vetskapen om deras säkra ekonomi… Den vetskapen är avgörande.

Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat flytta till Stockholm och fixa egen bostad för att läsa en utbildning jag hade lite information om och som jag inte ens vet om den kommer att ge mig ett jobb (hur många utbildningar finns det som garanterar jobb?)… Om jag inte haft den ekonomiska trygghet som mina föräldrar ger mig. Utan dem hade allt detta inneburit så mycket större risker. Om jag inte klarat av mina studier eller ångrat mig så hade jag hamnat i en svår ekonomisk situation med höga lån och eventuella återbetalningskrav.

Och förutom den ekonomiska tryggheten mina föräldrar gett mig så har jag också ärvt en social trygghet. Utan min brors kunskaper om Stockholms bostadssituation hade jag inte suttit i den lägenhet jag idag sitter, och om mina föräldrar själva inte haft en akademisk utbildning hade de förmodligen heller inte uppskattat eller uppmuntrat till det ekonomiska risktagande min utbildning faktiskt innebär.

Så nej. I praktiken och när det verkligen gäller så har vi inte samma möjligheter alla vi som bor i Sverige. Att jag valt att utbilda mig är ingen slump, precis som det inte är en slump att många av de jag vuxit upp med, vars föräldrar inte har studievana, inte valt att utbilda sig.

Så länge vi lever i ett klassamhälle så kommer också vår klasstillhörighet begränsa och påverka oss – oavsett hur många teoretiska möjligheter som ges. Att vissa individer lyckas göra klassresor är inte ett bevis för att klassamhället är på väg bort – jag skulle snarare säga tvärtom. Men mer om det i ett framtida blogginlägg.

Jag är tacksam över de möjligheter mina föräldrar gett mig, men jag försöker också vara medveten om den orättvisa som skapar dessa möjligheter. Jag försöker att vara medveten om mina egna privilegier.

Mina föräldrars ekonomi gör att jag vågar studera och andras föräldrars ekonomi hindrar dem från att studera. Det är den hårda sanningen.

Jan Ericson (M) – ett mail och ett telefonsamtal senare

För ett par dagar sedan mailade jag Jan Ericson och i söndags kväll fick jag ett långt svar från honom. Mestadels handlade hans svar om den ”mailkampanj” jag dragit igång mot honom och att Jan känner sig näthatad.

citat
Från början när jag läste mailet måste jag erkänna att jag blev lite nedstämd och fick en känsla av skuld.
Det här var ju ingen uttänkt kampanj och jag ville verkligen inte dra igång ett hotfullt drev mot en privatperson. Det stämmer inte överens med min ideologi och jag har dessutom erfarenhet av hur det känns att bli hotad och hatad och känner därför sympatier med Jan. Det är förjävligt att det finns så många människor som känner ett behov av att hota.

Men ju mer jag tänkte på hans mail desto mindre blev känslan av skuld.

Jan är en riksdagsledamot. Han är en folkvald politiker och har som jobb att representera den svenska befolkningen. Han satt i debattstudion och talade om en politisk sakfråga. Efter programmet uppmuntrade jag röstberättigade personer i Sverige att utnyttja sin demokratiska rättighet och kontakta denna folkvalda politiker.

Jag fördömer hoten han fått men känner inget ansvar över de personer som mailat hot till honom. Ska en medborgare i ett land inte kunna starta kampanjer, aktioner och uppmana till politiskt engagemang utan att sedan anklagas för vad enskilda personer som säger sig tillhöra samma politiska grupp gör? Det verkar jättekonstigt.

Av denna anledning så ringde jag idag upp Jan Ericson på hans offentliga nummer, för att reda ut detta direkt mellan oss.

Jag sa det jag skrivit här ovanför; beklagade att han fått så mycket hot och att han känt sig hatad, men att jag inte kan ta ansvar över det. Jag sa att jag anser att jag höll en god ton i mitt Facebookinlägg. Jag frågade om han själv upplevt min uppmaning som uppviglande eller obehaglig på något sätt.

Jan sa att han inte tyckte det, men att ”du måste ju kunna räkna ut vad det leder till”. Han fortsatte på samma spår som i mailet – berättade att han ibland funderar över om det politiska uppdraget är värt alla hot och att hans familj känt obehag på grund av bilden jag lade upp.

Jag beklagade, åter igen, men vidhöll att detta inte är mitt fel. Att det blir ett demokratiproblem om jag ska ställas till svars för vad idioter på internet skriver till honom. Han verkade tycka att man aldrig ska uppmana till att maila enskilda personer på det här sättet eftersom det triggar igång ”udda personer”. Där skiljer väl våra åsikter åt helt enkelt. Jag tycker att det är en del av hans politiska uppdrag att människor kan maila honom.

Jag frågade om det varit skillnad om han enbart fått ett femtiotal sakliga mail från personer som varit kritiska mot skattesänkningen. Om han då kunnat se detta som ett bra tillfälle att höra berättelser från personer som han annars inte kommer i kontakt med. Jag tror inte att jag fick något ordentligt svar på den frågan. Jan verkar hålla fast vid sin uppfattning om att alla de som mailat är ”vänster” och därmed inte värda att ta på allvar.

I mailet till mig skrev han att han fått tusentals mail men att de flesta är från ”kända vänsterdebattörer och politiker på vänsterkanten”. Han nämnde även ”att höginkomsttagaren Claes Malmberg deltar i era manifestationer visar att det är vänsterkanten i politiken som driver detta”. (Jag tror att han syftar på Medelklassuppropet vilket jag ju egentligen inte är en del av, jag utnyttjade bara Facebooksidan för att sprida mitt budskap).

Jag tycker i alla fall att det är tråkigt att han inte tog till sig av det jag skrev och att hela hans resonemang är så konstigt då han verkar vara så mån om demokratin men ändå väljer att avfärda så många människors åsikter. Han skrev att han inte vill läsa eller svara på mailen längre eftersom ”det finns gränser, och den debatton som många av era anhängare använder är inte värdig en demokrati.”

Är det värdigt en demokrati att en folkvald politiker inte tar en politisk manifestation på allvar, eftersom de som deltar i den inte delar hans åsikter?

När vi talade i telefonen tog han upp diskussionen om sänkta skatter i stället för att svara på mina frågor om vilkas åsikter som räknas. Han uttryckte att människor som har en annan syn på skatter och välfärden inte ”förstår siffror”.  Jag frågade då om han anser att dessa människor är korkade, de som inte håller med Alliansen?

”De har blivit lurade av socialistiska debattörer…” var hans svar.

Efter en ganska lång utläggning från hans sida om Alliansens förträfflighet och vänsterns naivitet så sa jag åter igen att jag inte tar på mig något ansvar över de hot han fått. Jag ställde frågan om han fortfarande tycker att det är mitt ansvar att han fått hot och då svarade han faktiskt att nä, det kan jag ju inte ta ansvar över. Tack, det känns skönt.

Jag uppmanade honom slutligen att polisanmäla och lägga ut de värsta hoten i exempelvis bloggen han driver. I sitt mail till mig skrev han ”kanske borde människor få läsa vad era ‘sympatisörer’ skriver.” Nu verkade han dock ha lagt ner de planerna och ville gå vidare.

Oavsett hur han väljer att göra så tycker jag att han ska rikta sin upprördhet åt rätt håll. I stället för att anklaga mig, som la ut en schysst mailuppmaning så borde han och regeringen ta tag i det stora demokratiproblem som näthatet faktiskt innebär.

Om hans familj, som han påstår, har känt ett obehag av denna mailstorm och om den här typen av hot gör att han överväger att sluta med politik, så tycker jag verkligen att han ska ta chansen att göra något åt detta! 

Varför väljer han att se detta som en hatkampanj mot honom som person i stället för en politisk manifestation? Varför är han så respektlös mot sina meningsmotståndare när han samtidigt anklagar oss för detsamma? Och om han inte ens tycker att det är värt att polisanmäla – varför ska jag då gå runt med ett dåligt samvete över det jag gjort?

Mitt mail till Jan Ericson (M)

Hej Jan.

Jag är en av de som drog igång den mailkampanj som pågått mot dig sen du deltog i Debatt. Jag såg att du använt mitt Facebookinlägg i din blogg till exempel.

Jag skrev uppmaningen på Medelklassuppropet lite i affekt då jag sett dig delta i SVT Debatt. Jag hade verkligen inte räknat med den uppståndelse detta fick, men tycker att det är intressant att så pass många engagerat sig.

Givetvis förstår jag att du, som ensam moderat politiker och riksdasledamot, inte sitter på någon avgörande makt och att det således är lite missriktat att skicka alla dessa mail till dig, men anledningen till att jag ändå postade denna uppmaning på Medelklassuppropets Facebooksida var den verklighetsbild du gav intryck att ha i Debatt. Att över huvud taget påpeka att din mailbox skulle vara en indikation för den allmänna opinionen är för mig väldigt konstigt och jag hoppas att du som folkvald politiker har större respekt för Sveriges befolkning än du gav uttryck för.

Det finns häpnadsväckande lite forskning som stöder er tes att dessa jobbskatteavdrag leder till fler jobb, och de få jobb som redovisats hör till den del av den privata sektorn som inte ens behöver utvidgas – detaljhandeln. Det sägs hela tiden att det både saknas resurser och personal inom den offentliga sektorn och framförallt inom vård- och omsorg och ändå väljer ni att prioritera sänkta skatter och detaljhandeln. Hur mycket jag än försöker sätta mig in i och acceptera den marknadsekonomi som råder så kan jag inte förstå denna prioritering. Och jag verkar inte vara ensam om detta, med tanke på den mailbombning som skett.

Hur som helst. Jag förstår att du inte kommer att ha tid eller möjlighet vare sig att läsa igenom eller svara på alla de mail du fått de senaste dagarna. Jag hoppas att du ändå ser detta som en seriös politisk manifestation i stället för att avfärda det hela med att vi som deltar har en särskilt politisk uppfattning. Att vara ”vänsterbloggare” eller ”socialist” borde inte vara ett hinder för att uyttrycka en politisk åsikt och borde heller inte vara ett argument mot vår trovärdighet.

SIFO släppte nyligen en undersökning som visar att en majoritet av svenskarna är emot vinster i välfärden och en undersökning som SVT låtit göra visar att en majoritet av väljarna tycker att välfärden försämrats sen förra valet. Är en majoritet av svenskarna socialister, och om du definierar socialismen så – är denna majoritet svenskar otillförlitliga och ej värda att lyssna på?

Slutligen skulle jag, som initiativtagare, tycka att det vore kul om du kunde redovisa ungefär hur många mail denna kampanj resulterat i. Du har uttryckt att du fått väldigt många mail från personer som tackar ja till skattesänkningen också och det tvekar jag absolut inte på, men jag tycker att det vore en fin gest att berätta för mig, och alla andra som mailat, hur många vi är!

Jag vet att det uppmanats att maila på flera håll, och bara min bild på Facebook har just nu delats 4 600 gånger. Så hör gärna av dig!

Tack på förhand.

/ Kristina Wicksell

–   –   –   –   –   –   –   –
Detta mail skickade jag alldeles nyss till Jan Ericson. Jag lade i förrgår upp denna bild på Facebookgruppen Medelklassuppropet, efter SVT Debatt i torsdags, och fick svar i Jan Ericssons blogg dagen därpå. Även Metro uppmärksammade det hela.

ericson