Månadsarkiv: augusti 2013

Politik som överlevnadsstrategi

Att feminister kallas manshatare och att det i själva verket är tvärtom har jag redan skrivit om. En bekant till mig berättade för ett tag sedan att hon hatade män innan hon blev feminist. Hon såg alla hemska saker män gjorde, blev illa behandlad av pojkvänner och så vidare. Hon generaliserade, såsom människor tenderar att göra, och blev till slut så bitter att hon var (hennes egna ord) en douchebag mot alla män.

Efter det feministiska uppvaknanden kunde hon se att detta handlade om något större – en norm, en struktur, som skapade de här idiotiska männen. Hon slutade att hata männen som individer och började i stället att hata maskulinitetsnormen.

På det här sättet gör jag ofta. Jag försöker att se strukturer och göra politik av saker för att få lite perspektiv, för att inte fokusera så mycket på mitt eget ego och för att inte ta saker personligt. Det här är givetvis långt ifrån lätt, det kräver träning och är säkerligen också olika svårt för olika människor  – men jag kan varmt rekommendera alla att testa det!

Jag har sällan ångest över sådant som många kvinnor har ångest över – utseende till exempel. De dagar jag känner mig ”ful” – har många finnar, fett hår, påsar under ögonen osv – så brukar jag tänka att jag gör andra kvinnor en tjänst. Jag är en feministisk förebild och visar alla, kanske framförallt yngre, kvinnor att utseendet inte är jätteviktigt, att man KAN visa sig utomhus utan att se ut som en fotomodell. På det här sättet gör jag politik av något som skulle kunna bli jobbigt för mig som individ.

Samma sak tänker jag kring det här med kroppsbehåring. Att sluta raka sig under armarna – med alla blickar och kommentarer som följer – är inte helt lätt. Men när jag ser det som en politisk markering så blir det plötsligt enklare. Då blir min kropp en reklampelare – ett argument. Om någon kommenterar blir det min åsikt de kränker och det har jag så mycket lättare att bemöta och hantera än om de skulle kränka mig som person, eller ja, min kropp.

Att jag gör min kropp och identitet till någonting opersonligt och politiskt innebär förstås inte att den då är okej att kritisera eller kränka. Detta är bara ett sätt för mig, personligen, att hantera detta. Såsom det är för mig att hantera världen i stort.

Jag kan så lätt gå runt och bli arg på personer, irritera mig på människor på stan, hata karaktärer på tv… Den ilskan och irritationen är inte konstruktiv utan skapar bara bitterhet och uppgivenhet. Det är först när man formulerar detta i en politik, när man lär sig att se strukturer och att sätta saker i sitt sammanhang som man kan göra något konstruktivt av det hela.

Det är mitt sätt att inte gå under.
Det är ett sätt att se utanför individen – både sin egen och andras.
Och det kan vara ett sätt att sluta hata män.

Tre länktips v.32-34

Nu är sommaren slut, jag är tillbaka i storstaden och börjar snart plugga igen. Festivalsommaren är även den snart över och då väntas den stora sammanställningen av Jämställd festival! Här tänker jag dessutom sammanställa sommarens bästa sommarpratare. Men först – de tre senaste veckornas länktips!

1.
MIN SANNING ÄR EN ANNAN ÄN LITTORINS
Ni har kanske inte missat att Sven Otto Littorins medverkan i intervjuprogrammet ”Min sanning” i SVT? Jag såg programmet med  delade känslor. Tänk att dömas så hårt i media och av sina kollegor på grund av en osanning? Man har ju ingen chans? Den känsla som vägde över var dock känslan av obehag. Hela intervjun kändes regisserad och Sven Ottos vilja att ses som en rolig mysgubbe äcklade mig bara. När de talade om valnatten och Sven Ottos lilla ”skämt” ville jag nästan stänga av TV:n. Det hela var så genomskinligt. Men mest kände jag förstås en ilska över hur hela vinklingen av programmet var att Sven Otto äntligen fick prata ut, berätta hur det hela egentligen var.  Även om han begått några misstag så var det ju synd om honom. Han hade utsatts för enorm press. Mådde psykiskt dåligt. Så då får man handla med kvinnokroppar? Absurt. Som tur var fick kvinnan som Sven Otto köpte möjlighet att berätta sin sanning i Aftonbladet dagen efter. Läs den.

2.
HÄR ÄR ÅRETS LULEÅBO
Minns ni Astrid på Tunaskolan? Hon som sa ifrån när det sattes upp en sexistisk väggmålning, men som som tack blev utfryst och mobbad av hela skolan – inklusive lärare och rektor? Hon fick priset Årets Luleåbo. Så himla fint och bra. Världen behöver fler Astridar!

3.
SOMMAR I P1
Nu är Sommar i P1 över för i år. Inom kort kommer jag att hylla årets bästa sommarpratare men innan dess måste jag länka till de senaste tre veckornas bästa. Den här gången blir det faktiskt fyra program men hela sex personer. Först ut är Erik Haag vars program inte var något mästerverk, men jag tycker alltid att Erik Haag är underhållande att lyssna på. Martin Schibbye (med Johan Persson som låtväljare) var förstås intressant och välformulerat, Katrine Kielos första halva om Tyskland, Ryssland och andra världskriget var väldigt intressant, men även den andra delen om hennes politiska resa är värd att lyssna på. Mando Diaos Björn Dixgård och Gustaf Norén gjorde tillsammans ett rörande och personligt program.

Sköt dig själv och skit i andra!

Låter det som om grannfrun blir slagen av sin man?
– Äsch, vi ska väl ändå inte lägga oss i? Det är ju något de måste lösa… Deras ensak.

Ska en vän till dig köra bil berusad hem från en fest?
– Det är hens val, det är dålig stil att ringa polisen eller stoppa hen. Jag sviker inte mina vänner.

Känner ni igen dessa resonemang? Vi lever i en tid där ”sköt dit själv och skit i andra” är mångas motto och ledord.

Kvinnor som prostituerar sig måste få göra det, de har själva valt detta och ingen annan ska lägga sig i. Höga skatter påverkar människors liv alldeles för mycket, folk måste själva få avgöra vad de vill lägga sina pengar på. Vad människor äter för mat eller hur de behandlar sina anställda, det är faktiskt inte andras sak att lägga sig i. Och så vidare.

Integritet är viktigare än solidaritet. Det obekväma i att lägga sig i tycks vara starkare än känslan av ansvar över sina medmänniskor. Jag tycker att detta är hemskt tråkigt. I mina ögon borde vi lägga oss i så mycket oftare. Civilkurage är något positivt och kärnfamiljen är inte så helig att man inte ska lägga sig i om någon riskerar att fara illa.

Även inom politiken går samtalet i den här riktningen. Sänkta skatter, liberalare lagstiftning… Människor får allt mer ansvar över sig själva. ”Vi som politiker vill inte lägga oss i människors privatliv” låter det ofta, till exempel när det talas om individuell föräldraförsäkring eller vinster i välfärden. ”Människor måste själva få välja vilken vård och vilken omsorg de ska få.”

Liberalism. Individualism. Var man för sig själv. Ensam är stark. Det finns så mycket att skriva om detta. Men låt oss återgå till de där orden ”sköt dig själv och skit i andra”.

Det finns nämligen ett par undantag. Några områden där människor gärna vill lägga sig i, ha åsikter. Sexualitet är ett sådant. Könsidentitet ett annat. Vad folk har på sig för kläder ett tredje. Ja, ni hajar kanske grejen.

”Jag kan inte acceptera homosexualitet, det är onaturligt” kan det låta. Eller ”man är tjej eller kille, så enkelt är det”. Ordet hen väckte starka känslor. Det tredje omklädningsrummer likaså. När någon ”kommer ut” som homosexuell känner sig alltid människor tvingade att tycka litegrann.

Är inte detta konstigt?

Man tycker alltså att människor får misshandla varandra, att människor med ekonomiska svårigheter få skylla sig själva och därmed inte har rätt till sjukvård. Man tycker att det kränker människors identitet att säga åt dem när de gör någonting som riskerar att skada andra eller dem själva.

Men sådant som över huvud taget inte skadar någon, någoting som du över huvud taget inte ens blir påverkad av – DÄR är det viktigt att lägga sig i? Att tycka litegrann?

Jag brukar vanligtvis irritera mig på argument som går ut på att fördöma ett engagemang för att det finns annat, viktigare, att engagera sig i. Men på riktigt, hur prioriterar dessa människor?

Jag tänker sköta mig själv och andra, så länge jag lever.

Rätt att bära slöja, och att inte göra det

I fredags blev en höggravid 20-åring misshandlad i Farsta centrum.
Anledning? Hon bar slöja.

I Sverige pågår det en debatt om slöjan och hurvida den är förtryckande. Precis som så ofta annars är det främst personer utan slöja som välkomnas i debatten och precis som så ofta när islam diskuteras så är det inte allt för ovanligt att islamofobin frodas.

Sverigedemokrater och deras anhängare älskar att använda sig av ord såsom jämställdhet och kvinnoförtryck för att fördöma muslimer och deras tro. Det hela blir dock så absurt eftersom det enda man gör när man fördömer eller till och med förbjuder slöjan är att göra precis samma sak som man anklagar islam för – att tvinga kvinnan till något hon själv inte valt.

Hur kan det vara mer okej att på tunnelbanan slita av en kvinna ett klädesplagg hon själv tagit på sig än att tvinga en kvinna att ta på sig ett plagg hon själv inte valt?

Hur kan det vara mer okej att fördöma och kasta glåpord på kvinnan för att hon har en tygduk kring huvudet än att födöma och kasta glåpord för att hon visar sitt hår?

Ska personer som kanske flytt från ett religiöst förtryck bli utsatta för precis samma sak när de kommer till Sverige? Hur kan man påstå att det handlar om jämställdhet eller tolerans?

Att de faktiskt blir utsatta för samma sak i Sverige är bara ett bevis för vad detta egentligen handlar om. Kvinnoförtryck. Patriarkatet.

Tror de män som ger sig på kvinnor med slöja att de på det sättet ska rädda dem från förtryck? Tror de att man genom att fysiskt våldföra sig på en annan människa ger henne frihet?

Att förbjuda hijab, niqab eller burka är lika idiotiskt som att förbjuda kvinnor från att visa håret. Jag stödjer #hijabuppropet och önskar att vi för en gångs skull lyssnar på de som faktiskt vet vad de talar om.

_MG_0589

Den omedvetna diskrimineringen är vanligast

”Det är klart att vi inte bokar musiker bara för att de är män”

”När vi anställer tar vi ingen hänsyn till kön eller sexuell läggning”

”Jag behandlar inte någon annorlunda på grund av hens hudfärg”

Så låter det ofta, när det talas om diskriminering. Jag tror att de som säger det här ofta tror på sina ord själva. Jag tror över huvud taget att relativt få människor är medvetna om att de diskriminerar, trots att det finns massor med statistik som talar för att diskriminering förekommer hela tiden.

Hur går nu det ihop? Vilka är det egentligen som diskriminerar? Varför väljs män oftast framför kvinnor? Varför rekryteras personer med svenskklingande namn i så oproportioneligt hög utsträckning?

Ett vanligt missförstånd om diskriminering är att människor skulle vara helt medvetna om vad de gör. ”Nu väljer jag dig för att du är vit och vithet är bra”. Hur många personer tänker så, undrar man kanske? Det kan väl ändå inte ske? Det gör det faktiskt och juridiskt skiljer man på direkt och indirekt diskriminering. Dock är detta bara en liten bit av all den särbehandling som sker.

Det luriga med diskriminering och särbehandling är att den ofta sker omedvetet. Vi människor omges av strukturer, vi har alla fördomar och generaliserar och vi är lättpåverkade varelser. Att tro att vi inte skulle låta detta påverka våra val, mer eller mindre undermedvetet, är naivt. Att tro att människor föds med samma förutsättningar och ges samma val och möjligheter är även det naivt.

Därför är det allas skyldighet att aktivt arbeta för att motverka diskriminering. Att erkänna strukturer, belysa sina egna och andras fördomar för att på så sätt undvika att påverkas av dem. Att se på sig själv med kritiska ögon – ger jag alla samma möjlighet? Bemöter jag alla likadant? Om inte – hur kan det komma sig? Vad kan jag göra åt detta?

Därför är positiv särbehandling eller kvotering ibland nödvändigt för att bryta den omedvetna särbehandling och kvotering som redan sker – de olika förutsättningar som människor har på grund av kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, trosuppfattning, etnicitet, hudfärg med mera.

Det här kan inte bara appliceras på arbetsplatser eller rekryteringssituationer utan allting som sker i vår vardag. Hur vi behandlar våra medmänniskor, hur vi beskriver människor, hur vi bemöter varandra. Fördomar visar sig oftast inte genom en välformulerad rationell tanke i vårt huvud, strukturer är inte något lagstadgat utan något så mycket mer svårdefinierbart.

Det finns forskning som visar att det i de flesta situationer är en fördel att vara man, att vara vit, att vara heterosexuell, inte ha någon funktionsnedsättning och så vidare. Statistiskt behandlas dessa personer bättre och väljs oftare. Vi kan väl inte gå runt och tro att detta är en slump? Eller tro att det i själva verket handlar om kompetens. Vita kanske är lite smartare? Män kanske är lite bättre på det mesta? Tror någon på det, på riktigt? Genom att blunda för diskrimineringen är det vad man säger.

Diskriminering och särbehandling sker hela tiden, överallt. Om vi verkligen tycker att detta är ett problem som måste lösas så måste vi våga se vad diskrimineringen och särbehandlingen beror på. Vi måste våga se att det inte handlar om ondska eller logik. Vi måste förstå att diskriminering ofta sker helt omedvetet.

119637745

Läs gärna också mitt blogginlägg ”Avskaffa genus eller synliggöra kön” där jag skriver om detta men enbart utifrån ett könsperspektiv.

Att tala för de redan frälsta

En vanlig kritik mot politiska evenemang, författare och liknande är att de talar för redan frälsta. De skriver som om deras egna åsikter är självklara och förklarar inte grunderna, de bjuder inte in sina meningsmotståndare och så vidare.

Givetvis är det viktigt med möten människor emellan. Jag tror att det är farligt med homogenitet och tycker själv att jag får mycket större förståelse för att människor har andra åsikter (notera: ej större förståelse för åsikterna men för att de finns) när jag möter människor med andra upplevelser i bagaget, från andra samhällsklasser med mera.

Men precis lika viktigt är det med vattenhål. Jag stångar mig blodig varje dag i politiska debatter, jag får möta hat och hot, jag får vända mig ut och in för att förklara hur jag tänker och tycker. Jag träffar och talar med människor som ska utvisas till tortyr, jag tar del av berättelser om kvinnor som utnyttjats sexuellt sen de föddes och jag matas dagligen av utseendehets, sexism och ser hur rasismen blir allt mer rumsren.

Om jag inte då och då fick slappna av, andas ut och bara leva i en liten bubbla av konsensus så hade jag aldrig orkat. Mitt politiska engagemang hade dött för längesedan. Jag inspireras av att lyssna på samtal mellan två likatänkande personer som pratar strategi i stället för att diskutera vad som är ett bra samhälle. Jag behöver sitta i en sektliknande grupp med människor som hurrar och klappar händerna för ett gemensamt mål. Jag mår bra av att ibland inte bli emotsagd.

För att världen ska utvecklas och för att människor ska orka driva på för politiska förändringar så tror jag att både och behövs. Det behövs personer som har förmågan och viljan att förklara för oinsatta och ointresserade människor – men det behövs också personer som fokuserar på att peppa och inspirera de redan frälsta, evenemang där likatänkande kan samlas och känna gemenskap och böcker där politiska resonemang är självklara och på så sätt kan utvecklas.

Att tala för de redan frälsta är inte bortkastat eller trångsynt – det är livsviktigt.

_MG_3560
Pernilla Hammargren och Moa Svan på Feministisk tribunal förra året.

Är alla människor lika mycket värda?

Allas lika värde.

Jag har studerat mänskliga rättigheter på högskola och där är dessa nötta ord själva grundpelaren för allt. Orden står även inskrivna i den svenska regeringsformen och de flesta verkar överens om att allas lika värde är något okränkbart – något självklart.

Men vad innebär det då? I diskussioner om orden uppstår ofta förvirring. Kan verkligen personer som Anders Behring Breivik eller Adolf Hitler ha samma människovärde som en vanlig hederlig människa? Kan de till och med ha samma värde som alla fantastiska människor som verkat för fred och rättvisa – Martin Luther King t.ex?

Som privatperson värderar jag givetvis liv olika – mina vänner och släktingar har i mina ögon större värde än människor jag inte känner. Jag skulle förmodligen, om jag ställdes inför en sådan situation, välja att låta t.ex. mina syskon leva framför flera främmande personer. Precis som jag förmodligen skulle prioritera människor som gjort världen bättre framför människor som begått hemska handlingar. Så fungerar jag och så fungerar förmodligen alla människor.

Däremot kan vi inte ha ett rättssystem, en konstitution eller internationella lagar som värderar människor olika utifrån deras åsikter eller handlingar.

I vårt samhälle har vi skapat ett rättsystem som straffar och förbjuder vissa handlingar. Dels för att avskräcka men också för att skipa något slags rättvisa, eller för att skydda människor från farliga personer. Till och med det internationella rättssystemet – det som har sitt ursprung i tanken om människors lika värde – kan straffa och ta ifrån människor vissa av deras rättigheter av dessa anledningar. Men människovärdet ska ingen kunna tas ifrån.

Dock finns det ju länder, bland annat USA vars självständighetsförklaring var startpunkten för FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, som faktiskt i sitt rättsystem ges möjligheten att helt ta ifrån en människa hens värde genom dödsstraffet. För mig är detta svårt att förena med tanken om alla människors lika värde och djupt problematiskt med tanke på hur olika vi värderar andra människor.

Att värdera människor, att ge vissa människor större rätt att leva är varken rationellt eller etiskt försvarbart. Jag kräver inte att alla ska älska alla människor, jag kräver inte att vi ska gå runt och låtsas att vi känner lika stark empati med människor vi aldrig mött som vi känner med våra nära och kära. Jag tror heller inte att vi kan bortse från människors handlingar och bemöta alla utan fördomar eller tveksamhet.

Jag kräver däremot att vi skapar ett rättssystem och lagar – nationella som internationella – där människovärdet är konstant och värdefullt.