Kategoriarkiv: Politiska begrepp

Norm är det vi inte ser eller talar om

Ordet norm används ofta, men kan kanske upplevas som ett luddigt begrepp.
Vad är betyder egentligen ordet norm och hur vet vi vad som är norm?

I många fall blandas norm ihop med majoritet eller ideal. Detta stämmer inte riktigt, även om det givetvis finns vissa samband.

Ett välanvänt men pedagogiskt exempel på en norm är nyhetsrapportering i USA. När en nyhetsuppläsare talar om ett brott som begåtts och ska beskriva förövaren säger hen ”a man” eller ”a black man”. Att någon beskrivs som ”a white man” är extremt ovanligt. Ett annat tydligt exempel är ”kvinnliga musiker” och ”kvinnliga komiker”, ställt i relation till ”musiker” och ”komiker”. Eller har någon av er hört exempelvis Magnus Betnér benämnas som en manlig komiker?

Detta behöver inte vara någonting som är i majoritet, eller någonting vi försöker eftersträva utan helt enkelt det som är normalt och självklart. Är det bara ”en man” så förutsätts det att han är vit och med ”en komiker” åsyftas en man.

För att förenkla kan man säga att normen är det som inte behöver nämnas – det som är  underförstått och tas förgivet. 

Det som följer normen beskrivs sällan – i böcker, i musik, i nyhetsartiklar och så vidare. Det är avvikelserna som beskrivs och som också uppmärksammas. När litteraturprogrammet Babel i ett avsnitt enbart bjudit in rasfierade kvinnor  så var det många som uppmärksammade detta och undrade om det hela hade något särskilt syfte. Var det ett speciellt tema?

Det är samma anledning till att homosexuella personer måste ”komma ut” medan alla icke-utkomna personer förutsätts vara heterosexuella. Är man hetero behöver man inte ens benämna det. Heterosexualitet är norm.

Detta är ett problem om man vill vara normkritisk. Normen är osynlig och kräver en väldigt medveten blick för att bli synlig. Det är avvikelsen från normen som syns och som inte kräver någon särskilt blick och därför upplevs ofta avvikelserna mycket starkare och tydligare än normen.

Så länge någonting är norm så kommer det också att vara osynligt – det är upp till oss att arbeta normkritiskt och försöka sprida dessa glasögon till så många vi kan. Normen måste belysas – normen måste bli sedd!

Varför demokrati, egentligen?

Jag vågar säga att de allra flesta i Sverige är för demokrati och tror på dess grundidé. Demokratin är fast förankrad här i samhället, som Palme sa. Det är till och med en del  av skolans arbete att förstärka och förankra demokratin i våra framtida generationer.

Detta är förstås något positivt, och Sverige är dessvärre ett av få länder med en så stark demokratisk förankring.

Men har vi glömt av vilken anledning demokrati är bra? Är vi överens? Hur många av alla dessa förespråkare av demokrati vet egentligen varför de förespråkar detta styrskick. Och kanske framförallt – vad innebär demokrati?

Är demokrati ens bra? Och i så fall – varför? Har alla funderat över det?

Jag vågar säga att demokrati är ett av vår tids mest använda floskel, och kanske ett av vår tids mest svårtdefinierade ord.

Vad säger nationalencyklopedin om ordet? Wikipedia?

demokrati
Detta är väl ungefär vad vi fått lära oss av skolan också. Allmänna och fria val. Men vad innebär fria val? Att alla får delta, förstås. Men vad händer då om människor av olika anledningar väljer att inte delta? Är det ändå folkmakt/folkstyre då? Representeras folket i parlament om bara en tioendel röstat om parlamenten? Vår definition av ordet innefattar dessutom olika former av yttrandefrihet – fri press, mänskliga rättigheter och så vidare. Ett land som har fria val men som på olika sätt förtrycker sin befolkning är i våra ögon ingen demokrati.

Att mäta demokrati

Det finns ganska många institut som mäter demokrati. Dessa mäter demokrati på väldigt olika sätt utifrån olika kriterier. Vissa mäter det man kallar elektokrati – dvs det rent praktiska kring hur ett val går till, att det ska ske allmänna val till parlament. Andra mäter också sådana saker som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. De allra mest avancerade mätverktygen innefattar dessutom människors ekonomiska situation. I ett land där befolkningen svälter – kan man verkligen mena att de fattiga har samma tillgång till demokratin som de rika där? En familj som varje dag får kämpa för sin överlevnad – kommer de att sätta sig in i det som faktiskt krävs för att delta i politiska val? Kommer de ens rent fysiskt orka ta sig till vallokalen för att rösta?

Demokrati i det ekonomiska systemet

Det vi i väst syftar på när vi idag talar om demokrati är vad som statsvetenskapligt kallas för liberal demokrati. Att parlamenten är demokratiska men att ekonomin (marknaden) är fri och inte är en medborgelig sak att rösta om. Folkstyret gäller parlamenten – det övriga får inte begränsas av demokrattanken. Det är också den sortens demokrati man syftar till när man t.ex. ställer kommunism och demokrati som motsatser till varandra.

Min poäng är att begreppet kan betyda så mycket. Att när en person talar om demokrati så kan hen mena så mycket annat än när en annan person gör det. Detta gör det en aning problematiskt att använda begreppet utan att först enas om en definition.

Jag tror att det finns en risk i att låta ordet stå helt okritiserat. Att låta ordet fyllas med den ena positiva innebörden efter den andra, utan att stanna upp och fundera över vad det egentligen betyder.

Varför demokrati?

Men om vi nu skulle enas kring en definition – demokrati handlar om att människor tillsammans ska få påverka, det är nog de flesta överens om – varför är det så bra? Jag, och många statsvetare, filosofer och tänkare brukar dela upp det i två kategorier: de som tror att demokratin har ett egenvärde och de som  tror att demokrati skapar bäst förutsättningar för ett bra samhälle. Demokrati som ett mål eller demokrati som ett verktyg.

För mig är demokrati ett självklart verktyg. Jag är inte helt övertygad om att demokrati alltid är så bra. Det är segt, det förutsätter väldigt många saker i ett samhälle och framförallt lägger det ett stort ansvar på väldigt många människor – människor som kanske inte alls är beredda eller villiga att ta det ansvaret.

Jag ser demokrati som det system där minst risker tas. Det system som skapar sämst förutsättningar för maktmissbruk och förtryck.

Av den anledningen har jag dock svårt för personer som försvarar hatiska eller förtryckande handlingar för att det sker i demokratins namn. Att någonting är demokratiskt är inte en garanti för att det är bra vare sig för individer eller för samhället i stort. Demokrati har inget egenvärde i mina ögon, utan är bara det just nu mest lämpliga sättet att undvika ondska i världen. Om vi i demokratins namn skulle låta ytterligare en Hitler komma till makten så är jag inte beredd att dö, eller ens slåss, för demokrati eller yttrandefrihet.

För mig väger alla människors lika värde och allas rätt att slippa förtryck tyngre än demokratin.

Vad är våldtäktskultur

De senaste veckorna har det talats och skrivits mycket om våldtäkt. En uppmärksammad friande dom resulterade i den jätteviktiga kampanjen Fatta och den nuvarande lagen har diskuterats fram och tillbaka. Behöver vi en samtyckeslag? Lever vi i en våldtäktskultur?

Vad innebär då detta, våldtäktskultur? Vad är det?

Det finns en vilja i Sverige att se våldtäktsmän som något ondskefullt och våldtäkter som något extremt. Vi vill skylla våldtäkterna på något annat! Antingen väljer vi att skylla våldtäkter på en annan kultur – ”det är muslimerna som begår våldtäkt, det ligger i deras kultur, i deras religion” – eller så ser vi våltäktsmän som enskilda och gärna psykiskt sjuka brottslingar. Vi vill polarisera, för att slippa se vårt eget ansvar.

Att den just nu mest spelade låten Blurred lines normaliserar våldtäkt och att det populära och aktuella datorspelet GTA låter sina spelare själva begå våldtäkter handlar väl inte om en våldtäktskultur?Det handlar väl bara om att sex säljer och om marknadsekonomins cynism? Eller… ? Alla dessa bilder som sprids på Facebook där man lättsamt skämtar om våldtäkt… Det är ju bara humor. Inget allvar. Eller… ?

rape-culture-in-action
Skärmdump från Facebook. ”Funpix.com”.

Och att 98% av förövarna till anmälda våldtäkter är män – det är bara en slump va?

Att beskriva vårt samhälle som en våldtäktskultur gör det tyvärr svårt för dessa personer att polarisera. Det är inte ett fåtal sjuka individer som begår våldtäkt. Det är inte en slump att männen är så överrepresenterade bland förövarna.

Jag är ledsen över att berätta det men vi lever tyvärr i en våldtäktskultur. Vi lever i ett samhälle där gråzonerna är enorma. Där vi fortfarande inte riktigt kan förstå att de flesta våltäkterna begås av människor vi själva känner och framförallt av vår egen partner. Vi lever i ett samhälle där pojkar uppfostras in i en skev mansnorm – en mansnorm där en stark sexualitet är central och där de förväntas lösa problem med våld.

pojkarslarflickorNi känner alla till klyschan där en pojke på förskolan puttar en flicka, drar henne i håret och där förskolepersonalen förklarar det med ”han är bara kär, pojkar visar omtanke på det sättet”. Hur ska dessa pojkar senare när de är män förstå att man inte alls visar omtanke genom att kliva lite över gränsen, genom att tjata sig till närhet, genom att inte lyssna riktigt på kvinnans vilja?

På samma sätt resonerar vi när män gått över gränsen i ett förhållande och haft sex med sin flickvän mot hennes vilja – ja precis, ”haft sex med”. Det krävs så mycket för att kalla det våldtäkt och vi ursäktar alltid detta med mannens lust. ”Han tycker ju bara om dig så mycket, ta det som en komplimang”. Precis samma ursäktande som kvinnor får när de antastas sexuellt på krogen eller av en manlig vän. Det är en komplimang.

I den friande våldtäktsdomen jag skrev om först i denna text så handlade friandet om att männen saknade uppsåt eftersom de kanske inte förstått att tjejen inte ville ha sex. Katarina Wennstam skriver på Aftonbladet Debatt om denna syn på männen som till och med letat sig in i rättsväsendet.

”Det är skrämmande att det finns föreställningar om att en man som blir sexuellt upphetsad slutar att fungera intellektuellt och empatiskt. Att blodet som rinner till penis på något märkligt vis dränerar hjärnan på förstånd och i vissa fall till och med på syn- och hörselintryck.”

Det här är inte en syn som vi bara har på våldtäktsmän. Det handlar om en mansnorm, ett sätt att se på alla män. Vi skämtar om hur överanalyserande kvinnor är och hur korkade och psykiskt handikappade män är, som inte kan prata känslor. Män får inte lära sig det, det är den enkla sanningen. De får inte lära sig att kommunicera, att sätta sig in i hur andra människor känner.

Och där har vi grunden för våltäktskulturen.

Våldtäktskulturen handlar dock om så mycket mer. Den handlar om att vi fortfarande frågar vad kvinnor har på sig – detta grundar sig också i vår syn på män som djuriska och inkapabla att hantera sina sexuella lustar -, vi tror fortfarande att våltäktsmannen är en främmande man i en park – vi minns väl fallet i Bjästa där ett helt samhälle förnekade att en ”trevlig, snygg och populär kille” kunde begå våldtäkt – och vi lever i ett samhälle där män förväntas vilja ligga mycket mer än kvinnor och således ska försöka lura till sig ett ligg. Var går gränsen? När blir övertalning våltäkt?

Vi kan inte längre låtsas som om våltäkter är enskilda fall, att våldtäktsmän är mentalt störda individer och att alla vi som inte begått en våldtäkt i juridisk mening står utan ansvar.

Vill vi stoppa våldtäkterna på riktigt? Då måste vi våga se problematiken bakom!

Vi måste våga se att vi lever i en våldtäktskultur.
Läs också dessa tre texter skrivna av tre män som förstått och erkänner våldtäktskulturen.
Inti Chavez Perez – Män – tillsammans kan vi stoppa våldtäkterna
Daniel Swedin – Skända patriarkatet och svik manligheten
Johan Ehrenberg – Alla män ansvarar för våldtäkterna

Vem får säga vad? – om tolkningsföreträde

”Jonas Gardell skämtar alltid om bögar men om jag skulle göra det så skulle alla bli sura… ”

”Jag tycker att vi ska reclaima ordet neger. Jag vill använda det i positiva sammanhang så att det får en positiv klang!”

Tolkningsföreträde är ett viktigt ord att bära med sig. Jag diskuterar gärna rasism, hbtq-frågor, klass och så vidare. Mitt problem där är att jag själv har väldigt dålig praktiskt erfarenhet eftersom jag är ganska priviligierad. Jag är vit och har således aldrig drabbats av rasism, har inget könsöverskridande uttryck och har enbart levt i heterosexuella förhållanden och har således aldrig upplevt förtryck på grund av det och jag har vuxit upp med ekonomisk trygghet i en ganska typisk medelklasstillvaro, så jag vet inte hur det känns att oroa sig för att inte ha råd att köpa mat.

Vad jag däremot vet är hur det känns att bli förminskad, att ha en stark känsla av att detta beror på mitt kön men att inte kunna förklara det på ett bra sätt… Och jag vet hur frustrerande det är när personer av manligt kön inte tycks förstå eller tro på det man berättar.

Därför tycker jag att tolkningsföreträde är ett viktigt ord. Om en icke-vit person berättar om en upplevelse av rasism så måste den berättelsen väga tyngre än min. Om en transperson säger att ett skämt känns kränkande så måste jag ta detta på allvar, trots att jag själv inte alls upplever skämtet som särskilt allvarligt.

Det är inte de vitas uppgift att reclaima ett ord vars historia är fylld av förtryck och hat…. Och om det ordet någon gång ska kunna få en positiv och avdramatiserad klang så måste det initiativet komma från de som ordet används om.

Det finns alltid många sätt att se på en sak – många sanningar. Därför är det viktigt att låta de som berörs av en fråga få företräde att beskriva och sätta agendan för frågan. Det är det tolkningsföreträde innebär.

Det var just detta som gjorde att hijabuppropet var så vackert. Jag har ingen som helst erfarenhet av islamofobi i Sverige och jag har ingen som helst erfarenhet av det förtryck som finns inom hederskulturer. Det som hände med hijabuppropet var att de kvinnor som faktiskt har erfarenhet av detta berättade om sina upplevelser och bad sina medsystar att få stöd i sin kamp. För mig hade detta varit svårt att diskutera om inte hijabuppropet uppstått, eftersom jag själv inte har tolkningsföreträde. Jag kan aldrig ta mig tolkningsföreträde i den här frågan.

Givetvis måste är det alltid en fördel att vara kritisk till det som berättas, men när det handlar om att beskriva en verklighet eller en upplevelse måste man ha i åtanke vilken roll man själv spelar – vilken plats i makthierarkin man har.

”Nej, eftersom jag inte är rasist så är förstås det jag sa inte heller rasistiskt”.

Fast jo, det kanske var det. Har du frågat någon som drabbats av rasism? Kanske var det så att du sa en rasistisk grej utan att mena det? Är det då inte bra att du blir informerad om detta så att du nästa gång kan undvika att säga rasistiska grejer, eftersom du uppenbarligen inte ser dig själv som en rasist?

Låter denna geniala bild avsluta detta blogginlägg. Står du, kära läsare, på någons fot?

16562_10151809565641803_1797360923_n_51f55903e087c32ed16481e2

Den omedvetna diskrimineringen är vanligast

”Det är klart att vi inte bokar musiker bara för att de är män”

”När vi anställer tar vi ingen hänsyn till kön eller sexuell läggning”

”Jag behandlar inte någon annorlunda på grund av hens hudfärg”

Så låter det ofta, när det talas om diskriminering. Jag tror att de som säger det här ofta tror på sina ord själva. Jag tror över huvud taget att relativt få människor är medvetna om att de diskriminerar, trots att det finns massor med statistik som talar för att diskriminering förekommer hela tiden.

Hur går nu det ihop? Vilka är det egentligen som diskriminerar? Varför väljs män oftast framför kvinnor? Varför rekryteras personer med svenskklingande namn i så oproportioneligt hög utsträckning?

Ett vanligt missförstånd om diskriminering är att människor skulle vara helt medvetna om vad de gör. ”Nu väljer jag dig för att du är vit och vithet är bra”. Hur många personer tänker så, undrar man kanske? Det kan väl ändå inte ske? Det gör det faktiskt och juridiskt skiljer man på direkt och indirekt diskriminering. Dock är detta bara en liten bit av all den särbehandling som sker.

Det luriga med diskriminering och särbehandling är att den ofta sker omedvetet. Vi människor omges av strukturer, vi har alla fördomar och generaliserar och vi är lättpåverkade varelser. Att tro att vi inte skulle låta detta påverka våra val, mer eller mindre undermedvetet, är naivt. Att tro att människor föds med samma förutsättningar och ges samma val och möjligheter är även det naivt.

Därför är det allas skyldighet att aktivt arbeta för att motverka diskriminering. Att erkänna strukturer, belysa sina egna och andras fördomar för att på så sätt undvika att påverkas av dem. Att se på sig själv med kritiska ögon – ger jag alla samma möjlighet? Bemöter jag alla likadant? Om inte – hur kan det komma sig? Vad kan jag göra åt detta?

Därför är positiv särbehandling eller kvotering ibland nödvändigt för att bryta den omedvetna särbehandling och kvotering som redan sker – de olika förutsättningar som människor har på grund av kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, trosuppfattning, etnicitet, hudfärg med mera.

Det här kan inte bara appliceras på arbetsplatser eller rekryteringssituationer utan allting som sker i vår vardag. Hur vi behandlar våra medmänniskor, hur vi beskriver människor, hur vi bemöter varandra. Fördomar visar sig oftast inte genom en välformulerad rationell tanke i vårt huvud, strukturer är inte något lagstadgat utan något så mycket mer svårdefinierbart.

Det finns forskning som visar att det i de flesta situationer är en fördel att vara man, att vara vit, att vara heterosexuell, inte ha någon funktionsnedsättning och så vidare. Statistiskt behandlas dessa personer bättre och väljs oftare. Vi kan väl inte gå runt och tro att detta är en slump? Eller tro att det i själva verket handlar om kompetens. Vita kanske är lite smartare? Män kanske är lite bättre på det mesta? Tror någon på det, på riktigt? Genom att blunda för diskrimineringen är det vad man säger.

Diskriminering och särbehandling sker hela tiden, överallt. Om vi verkligen tycker att detta är ett problem som måste lösas så måste vi våga se vad diskrimineringen och särbehandlingen beror på. Vi måste våga se att det inte handlar om ondska eller logik. Vi måste förstå att diskriminering ofta sker helt omedvetet.

119637745

Läs gärna också mitt blogginlägg ”Avskaffa genus eller synliggöra kön” där jag skriver om detta men enbart utifrån ett könsperspektiv.

Är alla människor lika mycket värda?

Allas lika värde.

Jag har studerat mänskliga rättigheter på högskola och där är dessa nötta ord själva grundpelaren för allt. Orden står även inskrivna i den svenska regeringsformen och de flesta verkar överens om att allas lika värde är något okränkbart – något självklart.

Men vad innebär det då? I diskussioner om orden uppstår ofta förvirring. Kan verkligen personer som Anders Behring Breivik eller Adolf Hitler ha samma människovärde som en vanlig hederlig människa? Kan de till och med ha samma värde som alla fantastiska människor som verkat för fred och rättvisa – Martin Luther King t.ex?

Som privatperson värderar jag givetvis liv olika – mina vänner och släktingar har i mina ögon större värde än människor jag inte känner. Jag skulle förmodligen, om jag ställdes inför en sådan situation, välja att låta t.ex. mina syskon leva framför flera främmande personer. Precis som jag förmodligen skulle prioritera människor som gjort världen bättre framför människor som begått hemska handlingar. Så fungerar jag och så fungerar förmodligen alla människor.

Däremot kan vi inte ha ett rättssystem, en konstitution eller internationella lagar som värderar människor olika utifrån deras åsikter eller handlingar.

I vårt samhälle har vi skapat ett rättsystem som straffar och förbjuder vissa handlingar. Dels för att avskräcka men också för att skipa något slags rättvisa, eller för att skydda människor från farliga personer. Till och med det internationella rättssystemet – det som har sitt ursprung i tanken om människors lika värde – kan straffa och ta ifrån människor vissa av deras rättigheter av dessa anledningar. Men människovärdet ska ingen kunna tas ifrån.

Dock finns det ju länder, bland annat USA vars självständighetsförklaring var startpunkten för FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, som faktiskt i sitt rättsystem ges möjligheten att helt ta ifrån en människa hens värde genom dödsstraffet. För mig är detta svårt att förena med tanken om alla människors lika värde och djupt problematiskt med tanke på hur olika vi värderar andra människor.

Att värdera människor, att ge vissa människor större rätt att leva är varken rationellt eller etiskt försvarbart. Jag kräver inte att alla ska älska alla människor, jag kräver inte att vi ska gå runt och låtsas att vi känner lika stark empati med människor vi aldrig mött som vi känner med våra nära och kära. Jag tror heller inte att vi kan bortse från människors handlingar och bemöta alla utan fördomar eller tveksamhet.

Jag kräver däremot att vi skapar ett rättssystem och lagar – nationella som internationella – där människovärdet är konstant och värdefullt.

Vem är ett offer?

Det blir allt tydligare för mig hur känsligt det är att använda ordet offer. Det finns så många exemel på människor som tar avstånd från ordet just på grund av dess negativa klang.

Psykiskt sjuka unga tjejer med integritet och egna åsikter blir misstrodde eftersom de inte stämmer in på hur vi föreställer oss ett offer. Vi som pekar ut strukturer – rasism, sexism – får kritik för att vi ser icke-vita och kvinnor som offer. Det finns till och med kvinnor som inte vill kalla sig för feminister av just den anledningen – de vill inte se sig själva som offer.

De människor som säger detta, att de inte vill se sig själva som offer, utmålas ofta som starka och bra människor. ”Den här personen vill minsann inte ta på sig offerkoftan.”

Människor blir uppmuntrade till att inte se sig själva som offer – för att det är något dåligt.

Men vem är egentligen ett offer? Vad betyder ordet?

I nationalencyklopedin finns två korta och enkla beskrivningar;
offer, person som utsatts för brott.”
”offer, varelse som drabbas av något (särskilt skada eller död).”

Så, vilka kan utsättas för brott eller drabbas av skada eller död?
Just det: ALLA.

Alla, oavsett fysisk eller psykisk styrka, oavsett handlingsförmåga eller kroppsstorlek, kan bli ett offer. En och samma person kan vara offer i en situation men inte offer i ett annat. En och samma person kan både vara offer och förövare. Att vara offer är ingen egenskap eller personlighet.

Vi måste komma ifrån på den här synen vi har om vem som är ett offer. Om vi tror att ett offer alltid måste vara svagt, handlingsförlamat eller över huvud taget att det hänger ihop med personlighet eller förmåga – att detta brott har begåtts, att den struktur uppstått eller att denna utsatthet finns beror på offren – var hamnar vi då, om vi resonerar på det sättet?

Att vara offer är ingen identitet. Ingenting man kan välja att vara eller inte vara. Har du utsatts för ett brott eller är utsatt för en makstruktur så är du ett offer – oavsett vad du säger.

På så sätt menar vi att problematiken ligger kring de som blir utsatta – inte de som utsätter – och vi skapar dessutom en offerkaraktär som ingen människa vill beskrivas med. Vem vill erkänna att hen är svag och passiv?

Att blunda för att man är ett offer är ingen dygd. Genom att blunda för att man är ett offer osynliggör man de brott som begås, eller den makstruktur som finns. Som om det inte skulle existera. På så sätt kommer vi aldrig kunna förhindra att människor över huvud taget ska behöva vara offer för olika situationer.

Så sluta nu upp med att säga att människor tar på sig offerkoftor som om det vore någonting svagt eller fegt. Att peka ut offer och förövare är en nödvändighet för att kunna bryta ett övergrepp som sker!