Kategoriarkiv: HBTQ

Män i klänning

Män som kysser varandra. Män i klänning. Sminkade män. Män som är gifta med varandra.

Idag är inget av detta skämt för mig, men det är precis vad det varit under hela min uppväxt. Två killkompisar som pussar varandra och sen skrattar åt hur äckligt och komiskt det är. Män som klär ut sig i kvinnokläder eller sminkar sig och sen hånar varandra eftersom de ”ju ser ut som kvinnor”. Män som lite skämtsamt är gifta med varandra enligt Facebooks relationsstatus. Det vore ju absurt om två män faktiskt vore gifta, så det är förstås ett uppenbart skämt. Eller hur?

Det här sortens humor är nog en av de vanligaste under min uppväxt och från min hembygd. I revyer är män utklädda till kvinnor ett självklart humorinslag och killarna i skolan tog varje tillfälle de fick att ta på sig peruk och låtsas vara tjejer – till allas förtjusning. Jag har däremot aldrig sett samma sorts humor mellan två kvinnor eller mellan två kompisar av olika kön. Ingen skulle se det humoristiska i att en kvinna och en man ändrade relationsstatus utan att egentligen vara i ett par, och om två kvinnor pussas så ses det antingen som en vänskapshandling eller som något porrigt för killar att tillfredsställas av.

Dock har jag hört hur dessa skämt hyllats just för att de skulle vara normbrytande. ”Modiga killar som vågar pussas, som är sådär charmigt avslappnade och kan bjuda på sig själva. Modiga killar som vågar anamma ‘kvinnliga’ attribut. Modiga killar som vågar sänka sig till den låga nivå det innebär att vara kvinna.”

164352

Det här är givetvis ingenting unikt för min uppväxt eller hembygd. Vi har under OS i Sotji kunnat se en sminkad Putin spridas i sociala medier som ett slags ställningstagande mot hans HBTQ-fientliga politik. ”Höhö, vad fånig han ser ut. Där fick han allt!” lockas man att tänka.

Men vad handlar allt detta om? Givetvis handlar det, som jag redan varit inne på, om att allt det vi uppfattar som kvinnligt också har lägre status. Jag har tidigare skrivit om varför det är socialt accepterat att kvinnor bär byxor men inte att män bär klänning, men det här handlar även om en osäkerhet kring (och ett förakt mot) homosexualitet och transpersoner. Även om tanken är god – ett syfte att normalisera kvinnliga attribut eller att protestera mot Putins hatiska politik – så är det hela kontraproduktivt. Vi måste sluta nedvärdera det kvinnliga. Vi måste sluta se manlig kärlek och könsöverskridande uttryck som något lustigt och förnedrande.

Så länge det ses som ett straff att sminka en man eller bara kan vara ett skämt när två killar visar varandra ömhet så är vi helt fel ute. Vi måste fråga oss varför vi uppfattar detta som skämt eller som förnedrande, och komma åt grundproblemet.

Varför är det inte socialt accepterat att män har klänning?
Vari ligger humorn i ett samkönat förhållande?

Det finns uppenbarligen fortfarande ett behov av att normalisera homosexualitet och könsöverskridande uttryck, men jag tror inte att rätt metod är att reducera en stor del av mänskligheten till ett skämt.

Att respektera en annan människas könsidentitet

Transgender-Symbol1Även om heteronormen fortfarande är väldigt stark så är det få människor i Sverige idag som är helt obekanta med vad det innebär att vara homosexuell eller bisexuell.

Transpersoner däremot råder det så stor förvirring kring. Människor blandar ihop uttryck, tror att det handlar om en liten grupp människor och i många fall förnekar de fullständigt transpersoners existens. Detta gäller inte enbart konservativa eller omedvetna personer – utan även inom den feministiska gruppen förekommer transfobi i stor utsträckning.

”Men alltså, om du är född som kvinna men känner dig som en man – handlar det då inte bara om att du inte trivs med de könsroller som förknippas med kvinnor?” är ett inte alls ovanligt resonemang i feministiska kretsar. Det här är att förneka en stor grupp människor, hur välmenat det än är.

VAD BETYDER DÅ TRANS*?

Först och främst – jag är en cisperson (dvs har det juridiska könet kvinna, uppfattas av andra som kvinna och identifierar mig själv med könet kvinna) och har varken tolkningsföreträde eller särskilt mycket kunskap om trans*frågor. Trots detta vill jag skriva om ämnet eftersom jag tror och hoppas att jag kan ge åtminstone några av mina läsare en tankeställare.

Transpersoner är ett samlingsnamn för alla de människor som på något sätt bryter mot samhällets normer kring könsidentitet. När man talar om dessa frågor brukar man skriva trans* med stjärnan i slutet för att förtydliga att det finns många variationer av identiteter kopplade till begreppet.

RATTA-TILL-SITT-KON

För er som vill läsa på om de olika begreppen finns en väldigt pedagogisk och lättläst sida som RFSL Ungdom skapat: www.transformering.se. Eftersom denna sida finns ser jag ingen anledning att gå djupare in på dessa olika begrepp men jag vill i alla fall trycka på vikten vid att skilja olika transidentiteter från varandra, för att undvika missförstånd. Ett vanligt sådant är t.ex. att transvestiter är samma sak som drag queens och att transsexualism har med sexuell läggning att göra.

VARFÖR ÄR VÅR STOLTHET VIKTIGARE ÄN EN ANNAN MÄNNISKAS HÄLSA?

Transpersoner är, precis som HBTQ-personer generellt, överrepresenterade bland de som tar sitt liv i Sverige idag.

Förutom det direkta hat som drabbar personer med normbrytande könsidentitet så tror jag att det svåraste med att idag leva som transperson är samhällets ständiga förnekande av ens existens. Jag har faktiskt aldrig varit i ett sammanhang där det inte på något sätt ifrågasatts huruvida personer har det kön de definierar sig som, om könsidentiteten är normbrytande. Det talas om ”biologiskt kön” – ”jag kan ju se om personen har snopp liksom…”, det talas om att ”byta kön” och precis som det citat jag använde tidigare så frågas det ofta om det inte i själva verket handlar om könsroller snarare än om könsidentitet.

Kön är inte så binärt som vårt samhälle fått det att verka. Hur biologisk och klinisk man än försöker vara så är det ändå inte så enkelt. Hormoner, kromosomer, könsorgan och så vidare – vad är egentligen kön? Hur det än definieras så är det extremt svårt att inte se kön som ett spektra snarare än två motsatsförhållanden. I vårt samhälle borde väl dessutom det sociala väga tyngre än exempelvis hormoner som är något föränderligt?

Men framförallt – varför är det så viktigt för oss människor att bestämma en annan människas könsidentitet?

Varför är det så viktigt för oss att med vår så kallade ”logik” förstå transpersoners upplevelse? Den här inbillade logiken är inget annat än en social inlärning som vi fått genom det könsbinära samhälle vi vuxit upp i.

Varför är detta viktigare än att faktiskt respektera och lita på en annan människas upplevelse?

Jag som cisperson har ibland helt ärligt svårt för att förstå hur ett pronomen eller ordval kan göra så ont och få någon att känna sig osynliggjord och kränkt. Jag som medmänniska har däremot inte särskilt svårt för att sätta min stolthet åt sidan, visa lite ödmjukhet och välja ett annat ord eller ett annat pronomen om någon säger till mig att hen mår bättre av det.

11 TIPS FÖR ATT UNDVIKA TRANSFOBI

Det finns så många uttryck som i en ovan persons ögon kan tyckas betydelselöst och oskyldigt – men som för en transperson kan upplevas som extremt exkluderande och osynliggörande. Jag uttrycker mig ofta klumpigt, fortfarande, men lär mig hela tiden. Vill ge er några verktyg för att bli mer inkluderande och respekterande. Varsågoda!

1. En transperson byter inte kön – hen korrigerar sin kropp. (Alla transpersoner korrigerar förstås dock inte sina kroppar).
2. En person föds inte som ett kön för att bli ett annat – en transkvinna kan alltid ha varit kvinna även om hon i juridisk mening blivit betraktad som en man.
3. När du talar – tänk på att inte koppla ihop kön med fysiska kroppsdelar. Det går att vara kvinna utan att ha livmorder, exempelvis.
4. Köna inte en person utan att först höra med personen. När vi förde statistik i klassen så frågade seminarieledaren vilka som definierar sig som kvinna och vice versa.
5. Outa inte en person som trans. Det är både integritetskränkande och kan i många sammanhang innebära en risk för personen.
6. Kategorisera inte människor i enbart två kön. Många personer identifierar sig varken som man eller kvinna, så att t.ex. enbart ha två kön att välja i enkätundersökningar osynliggör dem.
7. Akta dig för transfobiska skämt. Det finns så mycket humor som baseras på exempelvis män utklädda till kvinnor – förutom att detta i många fall blir direkt kvinnofientligt så är det också extremt transfobiskt.
8. Om någon uppmärksammar dig på att du uttryckt dig transfobiskt – säg inte emot. Det är asjobbigt, jag vet – oftast vill man ju inget hellre än uttrycka sig korrekt – men var ödmjuk och se det i stället för en möjlighet att lära dig något.
9. Att ställa frågor om trans* kan upplevas som ett ifrågasättande för en person som jämt och ständigt måste försvara och förklara sin könsidentitet. Tänk på hur du ställer frågorna och använd inte den enda transpersonen du känner som ditt personliga uppslagsverk. Det finns jättemycket info en googling bort. Youtubekanalen FTM transtastic och www.transformering.se är två bra ställen att börja på.
10. Tänk på att alla transpersoners erfarenhet inte är densamma och att det finns lika många variationer av kön som det finns människor.
11. Förmodligen viktigast av allt – ta inte tolkningsföreträde. Var ödmjuk och lyssna – men tänk som sagt också på att en transperson inte kan tala för alla transpersoner.

vår-tur-nu

Vem får säga vad? – om tolkningsföreträde

”Jonas Gardell skämtar alltid om bögar men om jag skulle göra det så skulle alla bli sura… ”

”Jag tycker att vi ska reclaima ordet neger. Jag vill använda det i positiva sammanhang så att det får en positiv klang!”

Tolkningsföreträde är ett viktigt ord att bära med sig. Jag diskuterar gärna rasism, hbtq-frågor, klass och så vidare. Mitt problem där är att jag själv har väldigt dålig praktiskt erfarenhet eftersom jag är ganska priviligierad. Jag är vit och har således aldrig drabbats av rasism, har inget könsöverskridande uttryck och har enbart levt i heterosexuella förhållanden och har således aldrig upplevt förtryck på grund av det och jag har vuxit upp med ekonomisk trygghet i en ganska typisk medelklasstillvaro, så jag vet inte hur det känns att oroa sig för att inte ha råd att köpa mat.

Vad jag däremot vet är hur det känns att bli förminskad, att ha en stark känsla av att detta beror på mitt kön men att inte kunna förklara det på ett bra sätt… Och jag vet hur frustrerande det är när personer av manligt kön inte tycks förstå eller tro på det man berättar.

Därför tycker jag att tolkningsföreträde är ett viktigt ord. Om en icke-vit person berättar om en upplevelse av rasism så måste den berättelsen väga tyngre än min. Om en transperson säger att ett skämt känns kränkande så måste jag ta detta på allvar, trots att jag själv inte alls upplever skämtet som särskilt allvarligt.

Det är inte de vitas uppgift att reclaima ett ord vars historia är fylld av förtryck och hat…. Och om det ordet någon gång ska kunna få en positiv och avdramatiserad klang så måste det initiativet komma från de som ordet används om.

Det finns alltid många sätt att se på en sak – många sanningar. Därför är det viktigt att låta de som berörs av en fråga få företräde att beskriva och sätta agendan för frågan. Det är det tolkningsföreträde innebär.

Det var just detta som gjorde att hijabuppropet var så vackert. Jag har ingen som helst erfarenhet av islamofobi i Sverige och jag har ingen som helst erfarenhet av det förtryck som finns inom hederskulturer. Det som hände med hijabuppropet var att de kvinnor som faktiskt har erfarenhet av detta berättade om sina upplevelser och bad sina medsystar att få stöd i sin kamp. För mig hade detta varit svårt att diskutera om inte hijabuppropet uppstått, eftersom jag själv inte har tolkningsföreträde. Jag kan aldrig ta mig tolkningsföreträde i den här frågan.

Givetvis måste är det alltid en fördel att vara kritisk till det som berättas, men när det handlar om att beskriva en verklighet eller en upplevelse måste man ha i åtanke vilken roll man själv spelar – vilken plats i makthierarkin man har.

”Nej, eftersom jag inte är rasist så är förstås det jag sa inte heller rasistiskt”.

Fast jo, det kanske var det. Har du frågat någon som drabbats av rasism? Kanske var det så att du sa en rasistisk grej utan att mena det? Är det då inte bra att du blir informerad om detta så att du nästa gång kan undvika att säga rasistiska grejer, eftersom du uppenbarligen inte ser dig själv som en rasist?

Låter denna geniala bild avsluta detta blogginlägg. Står du, kära läsare, på någons fot?

16562_10151809565641803_1797360923_n_51f55903e087c32ed16481e2

”Vem fan bryr sig om vem du ligger med?”

För ett par dagar sedan kom den amerikanska NBA-stjärnan Jason Collins ut som homosexuell. Att en aktiv elitidrottare är öppen med sin homosexuella läggning är väldigt ovanligt och detta blev således en enorm nyhet.

”Sjukt åttiotal att komma ut ur garderoben. Vem fan bryr sig om vem du ligger med? Och är man kritisk så ska folk förstås genast rasa. Sjukt förutsägbart och jävligt gammeldags. Hey, jag kommer ut som hetero. Ge mig en helsida i aftonbladet om min sexualitet! Snark.”

Så skrev  signaturen Andy om nyheten, och jag har lagt märke till att Andys attityd är väldigt vanlig. Liknande reaktioner såg jag på Facebook om nyheten att Södra latin inför ett könsneutralt omklädningsrum. ”Varför göra en så stor grej av det?” undrade folk.

ÅH vad jag önskar att dessa personer skulle ha rätt. Att människor inte ska behöva komma ut som icke-hetero, att ett könsneutralt omklädningsrum vore helt normalt och att det inte vore en nyhet när hbtq-personer får samma rättigheter som heterosexuella personer.

Men jag är ledsen. Det är inte så idag. Om personer inte ”kommer ut” som annat än heterosexuella så antar alla i omgivningen att de är hetero, könsneutrala omklädningsrum är ingenting vi kan se på vanliga gymnasieskolor idag och HBTQ-personer blir i allmänhet mycket mer utsatta för diskriminerade än andra.

Precis som med rasism kan inte personer som inte själva upplever diskrimineringen avgöra huruvida diskriminering existerar eller hur den känns att utsättas för. Att som heterosexuell säga saker som ”vem du är kär i spelar ju ingen roll idag” är kanske gjort i välmening, men blir bara väldigt naivt och trångsynt just eftersom det i realiteten spelar roll.

”Enligt studie gjorda av Hans Hanner vid Stockholms universitet (”Psykisk hälsa och ohälsa hos ungdomar 16-24 år som attraheras av personer av sitt eget kön”, 2002) hade 36,8% av de 1285 svarande någon gång försökt ta sitt eget liv. 73% av de tillfrågade skämdes ibland för att de gillar någon av sitt eget kön. Enligt olika undersökningar (USA, Norge, Sverige) så är det mellan 1,5 till 7 gånger högre risk att homo/bisexuella försöker ta sitt liv jämfört med heterosexuella ungdomar i motsvarande ålder. Ingen forskning på detta område om transpersoner finns.” *

Studien ovan handlar enbart om homo- och bisexuella personer. Dessa är, om man jämför med transpersoner, relativt accepterade i vårt samhälle. De flesta idag känner eller känner i alla fall till personer som är öppet homo- eller bisexuella. Transpersoner däremot är okunskapen stor kring, det har man inte minst sett nu när debatten om det könsneutrala omklädningsrummet pågått.

Vi kan försöka låtsas att det inte är något problem men till slut måste vi ändå se hur verkligheten ser ut. Det ÄR ett problem. Att blunda för den faktiska diskriminering som sker, att låtsas som om det inte är en big deal att komma ut som homosexuell i vårt ”moderna samhälle” eller att raljera över när media rapporterar över de små förbättringar som sker… Det hjälper inte utveckligen framåt. För att lösa ett problem måste man först se och erkänna problemet.

Så snälla ni, välmenande personer:

– Låt den här frågan ta plats. Hur mycket plats som helst.
– Lita på de människor som berättar om diskriminering, de är de enda som kan veta.
– Låt oss som kämpar få glädjas över våra små vinster utan att förlöjligas.
– Förklara inte allt det hat och ifrågasättande av HBTQ-personer med att HBTQ-personerna syns och hörs för mycket.

Om vi tittar på andra grupper som är eller historiskt sett varit utsatta och på hur de fått kämpa för att få sina mänskliga rättigheter, för att bli accepterade i samhälle, så har de grupperna inte varit tysta och låtsats att vi redan är framme – att det inte sker någon diskriminering. Nä, de har fått skrika, slåss och kämpa för att långsamt, långsamt kunna ta små steg framåt.

I stället för att fokusera på hur mycket plats eller på vilket sätt HBTQ-personer tar plats så kan ni väl vända blicken mot alla motståndare och försöka göra en förändring där? Så länge de personerna tycker att det är avvikande, konstigt eller till och med fel med ickeheteronormativa beteenden så kommer såna här saker att ha betydelse.

Någon på Facebook skrev, efter en lång rad ifrågasättanden av huruvida intersexualitet ens existerar, att ”det blir ju bara mer konstigt om de ska få ett eget rum, vi borde väl öka toleransen bland alla elever i stället så de kan byta om i de vanliga omklädningsrummen utan att bli mobbade”.

Javisst. Börja med din egen tolerans, vettja! Om jag vore intersexuell skulle jag inte vilja dela omklädningsrum med personer som skapar långa Facebooktrådar om hur överdrivet det är att jag ska få samma rättigheter som alla andra människor.

 

* Citatet är kopierat från artikeln ”Heteronormativitet och dess konsekvenser” på RFSL:s hemsida.

Jonas Gardell – bara bögarnas förkämpe?

Jag har älskat och hatat Jonas Gardell den senaste tiden.

I höstas såg jag, som så många andra, serien _MG_7741Torka aldrig tårar utan handskar på SVT. Serien som bygger på boktrilogin med samma namn, skriven av Jonas. Jag älskar den och av den anledningen älskar jag också Jonas. Jag har aldrig blivit så berörd av någonting jag sett på TV och jag skulle kunna skriva meterlånga hyllningar till Jonas just på grund av den serien.

Men det är inte det jag ska ägna tid åt nu. Jag såg En helkväll med Jonas Gardell igår och visst måste jag erkänna att jag grät mig igenom den sista halvan av programmet just för att det handlade om Torka aldrig tårar-serien. Första halvan däremot gjorde mig bara förbannad.

Jonas Gardell har vid flera tidigare tillfällen uttryckt förakt mot alla icke-heteronormativa personer utom just bögar. Han har uttryckt att queer är trams, att bisexualitet är påhittat och att ”brudar som slickat minimalt med fitta” minsann inte borde få kalla sig homo.

Av sin helkväll lade Jonas Gardell de första tjugo minutrarna på just samma förakt. Han raljerade över HBTQ-begreppet och publiken skrattade högt och hjärtligt. Kanske skrattade de för att detta förakt legitimeras av att Jonas Gardell är homosexuell och att han på väldigt många sätt kämpar för (manliga) homosexuellas rättigheter i Sverige.

Detta gör mig så ledsen.

Har han, på grund av ovanstående omständigheter, rätt att driva skonlingslöst med kvinnliga homosexuella och queera personer? Nej. Jag förväntar mig mer av honom.

Givetvis kan vi inte kräva av Jonas att han ska göra allting, att han ska kämpa för allas rättigheter och tillgodose allas behov. Vad han däremot skulle kunna göra är att INTE använda sin maktposition till att legitimera den här typen av härskartekniker.

I mina ögon är detta lika främmande som alla de framgångsrika kvinnor som, på grund av könsmaksordningen, fått kämpa för att få de positioner de har men som vägrar kalla sig för feminister, och som dessutom lägger en massa energi på att förminska och raljera över den feministiska kampen. Hur kan man vilja göra så? Lever man själv i ett förtryck borde man väl kunna förstå hur det fungerar, och borde man inte då vilja stödja den kamp som pågår?

Robert Jacobsson har skrivit om Jonas Gardell här och här.
Han twittrar dessutom engagerat och jag har valt ut några av inläggen här, som kanske täcker det jag inte kan formulera.

jonasgardell

Det här är viktigt, något vi måste våga prata om. Det vore naivt att tro att HBTQ-rörelsen skulle vara fri från strukturer, från fördomar och så vidare. Och precis som Robert skriver här ovanför så måste vi kunna kritisera exempelvis Jonas Gardell när han reproducerar och förstärker den här typen av strukturer – trots att han gjort så väldigt mycket bra saker.

Jag kommer alltid att älska Torka aldrig tårar utan handskar och jag kommer nog alltid att bli lycklig i magen av att höra Jonas sjunga ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, men jag tänker inte låta den kärleken förblinda mig så att jag slutar vara kritisk mot Jonas som politisk person. För det är faktiskt det han är. En politisk person med mycket makt, och därmed även mycket ansvar.