Månadsarkiv: mars 2013

Jonas Gardell – bara bögarnas förkämpe?

Jag har älskat och hatat Jonas Gardell den senaste tiden.

I höstas såg jag, som så många andra, serien _MG_7741Torka aldrig tårar utan handskar på SVT. Serien som bygger på boktrilogin med samma namn, skriven av Jonas. Jag älskar den och av den anledningen älskar jag också Jonas. Jag har aldrig blivit så berörd av någonting jag sett på TV och jag skulle kunna skriva meterlånga hyllningar till Jonas just på grund av den serien.

Men det är inte det jag ska ägna tid åt nu. Jag såg En helkväll med Jonas Gardell igår och visst måste jag erkänna att jag grät mig igenom den sista halvan av programmet just för att det handlade om Torka aldrig tårar-serien. Första halvan däremot gjorde mig bara förbannad.

Jonas Gardell har vid flera tidigare tillfällen uttryckt förakt mot alla icke-heteronormativa personer utom just bögar. Han har uttryckt att queer är trams, att bisexualitet är påhittat och att ”brudar som slickat minimalt med fitta” minsann inte borde få kalla sig homo.

Av sin helkväll lade Jonas Gardell de första tjugo minutrarna på just samma förakt. Han raljerade över HBTQ-begreppet och publiken skrattade högt och hjärtligt. Kanske skrattade de för att detta förakt legitimeras av att Jonas Gardell är homosexuell och att han på väldigt många sätt kämpar för (manliga) homosexuellas rättigheter i Sverige.

Detta gör mig så ledsen.

Har han, på grund av ovanstående omständigheter, rätt att driva skonlingslöst med kvinnliga homosexuella och queera personer? Nej. Jag förväntar mig mer av honom.

Givetvis kan vi inte kräva av Jonas att han ska göra allting, att han ska kämpa för allas rättigheter och tillgodose allas behov. Vad han däremot skulle kunna göra är att INTE använda sin maktposition till att legitimera den här typen av härskartekniker.

I mina ögon är detta lika främmande som alla de framgångsrika kvinnor som, på grund av könsmaksordningen, fått kämpa för att få de positioner de har men som vägrar kalla sig för feminister, och som dessutom lägger en massa energi på att förminska och raljera över den feministiska kampen. Hur kan man vilja göra så? Lever man själv i ett förtryck borde man väl kunna förstå hur det fungerar, och borde man inte då vilja stödja den kamp som pågår?

Robert Jacobsson har skrivit om Jonas Gardell här och här.
Han twittrar dessutom engagerat och jag har valt ut några av inläggen här, som kanske täcker det jag inte kan formulera.

jonasgardell

Det här är viktigt, något vi måste våga prata om. Det vore naivt att tro att HBTQ-rörelsen skulle vara fri från strukturer, från fördomar och så vidare. Och precis som Robert skriver här ovanför så måste vi kunna kritisera exempelvis Jonas Gardell när han reproducerar och förstärker den här typen av strukturer – trots att han gjort så väldigt mycket bra saker.

Jag kommer alltid att älska Torka aldrig tårar utan handskar och jag kommer nog alltid att bli lycklig i magen av att höra Jonas sjunga ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, men jag tänker inte låta den kärleken förblinda mig så att jag slutar vara kritisk mot Jonas som politisk person. För det är faktiskt det han är. En politisk person med mycket makt, och därmed även mycket ansvar.

Du ska vara assnygg, men är du assnygg så är du en slampa

Slutshaming är ett relativt nytt begrepp för mig, trots att jag länge kallat mig feminist och sett mig själv som ganska medveten. Tyvärr måste jag nog erkänna att jag förmodligen dessutom är en av alla många slutshameare. Även nu när jag är medveten om fenomenet.
Men det är dags att sluta med detta nu. Är ni med mig?

Slutshaming är ett annat ord för dubbelbestraffning.

Idag lever vi i ett samhälle med väldigt många normer för hur man ska vara och hur man inte ska vara. För tjejer handlar det mycket om yta – man ska vara snygg, fräsch, smal, ha stora bröst, vackert hår, långa ben osv. Ni är nog med på vad jag menar.

Så. Vi har alltså ett samhälle som uppmuntrar tjejer till alla dessa saker.
Men om man lyckas med det då, om man får alla de där sakerna att stämma?
Om man är snygg, fräsch, smal, har stora bröst, vackert hår, långa ben…

Då är man en slampa, en ”slut”.
Då ska man skämmas över hur lättpåverkad, ytlig och tragisk man är.

Jag har, som sagt, reagerat just så om jag ser en tjej som gjort sitt bästa för att passa in i normen. Genom att fördöma, se ned på och förakta allt det där ytliga och plastiga. Tretton lager smink och silikonbröst, liksom? Hur snyggt är det?

Tyvärr är ju det här rätt vanligt.

I all media uppmuntras tjejer att vara sexiga och allra helst objekt av någon form.
Blir en tjej våldtagen så är det hennes eget fel om hon är sexig.

Slutshaming. Dubbelbestraffning.

För att få jobb på exempelvis TV måste man som tjej vara snygg och karismatisk, även om man faktiskt är väldigt kompetent och duktig på sin grej.
Får man som tjej jobb på TV så är det ”bara på grund av utseendet”.

Slutshaming. Dubbelbestraffning.

I skolan måste tjejer ha mycket smink, snygga trendiga
kläder och hålla all kroppsbehåring kontrollerad.
De tjejer som faktiskt gör detta, som är de snyggaste, trendigaste
och populäraste blir alltid avfärdade som korkade – som bimbos.

Slutshaming. Dubbelbestraffning.

Hur man än gör som tjej idag så gör man fel och ska bestraffas på ett eller annat sätt.
Men jag som feminist måste väl kunna se lite längre och göra en analys?
Varför har den där tjejen tretton lager smink och silikonbröst?

Jo, på grund av en könsmaksordning. På grund av patriarkatet. På grund av sexism.
Hon är alltså slav under de strukturer som jag försöker bekämpa.

Gör jag då rätt om jag slår på den som redan ligger? Om jag anklagar henne för att hon bara gör det hela samhället under hela hennes liv hjärntvättat henne att göra?

Nej. Då är jag bara en del av den struktur som jag säger mig vara emot.
Det vill jag inte vara. Därför är det viktigt, det där ordet. Slutshaming.

En hyllning till Jonas Hassen Khemiri

Han är på tapeten nu, den där Khemiri. Välförtjänt.

Först skrev han årets hittills mest länkade artikel på DN. Bästa Beatrice handlar om det man lite förminskande kallar för ”vardagsrasism” men som i själva verket är ett stort samhällsproblem och ett symptom på ett fruktansvärt segregerat samhälle. Texten skapade debatt och släppte fram en ström av liknande berättelser.

Just nu är Khemiri med i en liten serie i litteraturprogrammet Babel där han agerar praktikant i olika litterära sammanhang. Han har arbetat som journalist på en lokaltidning, han har skrivit en predikan och läst den under en gudstjänst… Men denna vecka gjorde han det – han praktiserade på riksdagen som moderat, och skrev en debattartikel åt just Moderaterna. Se det, för guds (eller min) skull. HÄR.

I höstas såg jag honom dessutom hålla ett så fantastiskt ”tal” på en manifestation för Ship to Gaza. I vanliga fall på demonstrationer och manifestationer hålls brandtal, politiska texter läses och människor knyter sina nävar. När Khemiri läste sitt tal i höstas, som egentligen inte är ett tal utan två brev, gjorde han något nytt. Det var fantastiskt fint och skapade en speciell stämning bland de manifesterande. Lyssna på brevet här.

Så, tack Khemiri. Tack för att du fortsätter att vara människa. För att du använder ordet precis som det ska användas – inte för att skapa sensation, för att sälja tidningsexemplar eller bokupplagor – du använder ordet för att beröra och förändra. Tack.

_MG_7532

Humor rättfärdigar inte rasism eller sexism

Rasistiska och sexistiska skämt har alltid funnits. På Facebook dyker de upp titt som tätt i min newsfeed även om jag tror att jag personligen är ganska förskonad med tanke på min vänskapskrets. Rasism och sexism är ingenting nytt eller ovanligt. Jag har heller inga större problem med att ifrågasätta eller bemöta det. När det förkläs i eller rättfärdigas med humor är det dock svårare. Ifrågasätter man det då kan man lätt avfärdas med att sakna humor, att ta saker och ting alldeles för seriöst eller liknande.

– Slappna av förfan.601610_10151543965997526_922992859_n
– Var inte så jävla stel.
– Orka vara så PK hela tiden.
– Kan du inte ta ett skämt?

Det man inte förstår när man resonerar såhär är att skämt påverkar oss precis lika mycket som allvar. Rasism är inte mindre rasistisk för att det är förklätt i humor. Sexism är inte mindre sexistiskt för att det är formulerat som ett skämt. Även humoristiska texter eller bilder sänder ut ett budskap och underbygger åsikter.

Det finns flera exempel på hur humor/satir använts politiskt. Detta behöver absolut inte vara någonting negativt. Jag älskar t.ex. politiskt satir a la Sara Granér, Vita kränkta män, Nanna Johansson m.m. där man driver med rasister, högerpolitiker och liknande. Min poäng är alltså inte att man inte får skämta om vad som helst utan att man inte kan avsäga sig ansvaret för det man säger eller skriver på grund av att det är humor. Jag skulle till exempel aldrig påstå att bilder som denna INTE är politiska eller att de inte har ett budskap. Däremot anser jag att jag står för budskapet, vilket många av de som postar rasistisk eller sexistisk humor inte gör.

I nazityskland använde man satiren för att avhumanisera judar. Man lät serietecknare skapa nidbilder av judar med stora näsor och där de framställs som giriga och lömska. På så sätt skapade man en allmän uppfattning om att judar var just på detta vis och att man således kunde behandla dem på ett visst sätt. Detta fungerade precis som de tänkt, trots att bilderna klassades som humor och därmed ansågs vara ”ofarliga”.

anonymous-jews2

521418_10151370428789504_1648340246_n

Det finns dessutom alldeles färsk forskning som visar på att sexistiska skämt skapar högre tolerans för diskriminering. att det till och med skapar mer diskriminering och att det påverkar människors världsuppfattning.

”Just tillägget ”det är bara ett skämt” förkläder fördomarna och diskrimineringen till något på ytan harmlöst. Som sedan kan sprida sig med stor kraft på ett ofta helt legitimt sätt.”
säger psykologiprofessorn Thomas E. Ford. *

Jag tycker därför att det är fegt att genom att skylla på humorn – att det ”bara är ett skämt” – inte stå för att det faktiskt är rasism eller sexism. Tycker man att rasism eller sexism är roligt så ska man åtminstone stå för det och ta ansvar över vilka konsekvenser det får.

Jag vill visa några konkreta exempel på såna bilder som jag talar om. Den första bilden här ovan där man jämför kvinnor med båtar förstärker fördomar om kvinnliga stereotyper. Den sista bilden bagatelliserar sexuella trakasserier.

Här är ytterligare några exempel:

155913_10151413739979504_894443186_n
Den här bilden syftar till att den internationella kvinnodagen gjort att kvinnor fått tillåtelse att köra bil, vilket då skulle innebära att olyckorna ökar. Genom detta ”skämt” förstärker man fördomen om att kvinnor är sämre bilförare och förminskar betydelsen av den internationella kvinnodagen och alla de rättigheter som kvinnor fått tack vare en enorm kamp som först och fortfarande förs över hela världen.

ppp
Ytterligare en bild som dök upp på den internationella kvinnodagen. Robin försöker uppmärksamma Batman om att det är internationella kvinnodagen men Batman informerar (ganska våldsamt) om att den internationella kvinnodagen inte har någon betydelse utan att det är en helt vanlig fredag. Just denna bild hamnade jag i en diskussion om där ett flertal personer försökte få mig att tro att bilden inte har något budskap över huvud taget utan bara är ”ett skämt”.

734414_10151389136939504_459921200_n
Här förstärker man bilden av att män (oavsett ålder) är översexuella varelser som tycker om att objektifiera kvinnor. Personligen har jag svårt att förstå varför män tycker det är kul att reproducera den stereotypen.


Det är en allmän uppfattning bland rasister att ensamkommande flyktingbarn inte alls är ”barn” eftersom ”de har skägg” och att det därför inte är okej att de kommer hit, att regeringen ljuger och så vidare. Vad jag vet får man skägg när man kommer i puberteten vilket vanligtvis brukar inträffa i de tidigare tonåren och barn är man juridiskt upp till man är 18. Med denna bild förstärker man denna uppfattning.

162955_471991587913_2853919_n
Känner ni igen karikatyren?
Nu är det muslimer i stället för judar man ritar nidbilder av.

Om man tror att humor och skämt är helt separerat från den övriga debatten eller det övriga samhället så är man ute på hal is. Skämt kan förstärka stereotyper och luckra upp fördomar, skämt kan såra och skämt kan skapa motsättningar mellan grupper. Att avsäga sig sitt medmänskliga ansvar genom att avfärda ett budskap som ”bara ett skämt” är i min värld bara fegt. Skämt har precis lika stor påverkan på våra liv och våra åsikter som allt annat.

Så nej – jag tänker inte slappna av. Jag tänker inte sluta vara stel och PK.
Framförallt tänker jag inte sluta reagera på sexism och rasism, oavsett förpackning.

* Sexistiska skämt ökar diskriminering

CNN tycker synd om våldtäktsmän

Detta nyhetsinslag i det amerikanska CNN har varit omtalat det senaste dygnet, med all rätt.
En tjej har blivit våldtagen och det enda man fokuserar på i nyhetsinslaget är hur synd det är om de två killar som våldtog henne. Jag tycker att detta är lite… Ja, ska vi säga problematiskt?

Kolla på klippet här:

Det är svårt att konkretisera vad som är så vidrigt med detta klipp eftersom det för mig är självklart att det är OFFRET och inte FÖRÖVAREN man ska sympatisera med i ett våldtäktsfall, en misshandel eller what so ever. Visst ska media vara kritiska och granskande även till den rättsliga apparaten men här verkar man tycka att det inte ska finnas några lagar alls?

Uppenbarligen är inte det här med offer och förövare så självklart för alla, så jag ska ta upp några saker med detta klipp som jag anser är särskilt uppseendeväckande.

1. Fokuset är på förvarna.

Ingen säger över huvud taget någonting om det offer som alltså våldtagits av två killar för att sedan fotograferas av den ene. Ingenting om hennes karriär, om hennes liv eller framförallt om hur hon mår. Däremot får man veta väldigt mycket om de båda killarnas liv och på så sätt skapas sympatier med dessa även för oss som kollar på inslaget. Den ena killen har haft problem med sin far och vi får veta att fadern för första gången viskat ”Jag älskar dig” till sin son. HUR har det någon relevans i ett fall som detta?

Visst är det bra att alltid försöka se orsaker till varför människor begår brott men i det här fallet blir det hela absurt. Framförallt just eftersom vi inte får veta någonting över huvud taget om tjejen. Hon blir på så sätt en helt okänd människa i våra medvetanden medan killarna får tydliga personligheter.

2. Subjektiviteten.

Hade inslaget varit helt objektivt och alltså varken sympatiserat med offret eller förövarna så hade det i mina ögon inte varit riktigt lika illa. I detta klipp syns dock ingen objektivitet alls.

Framförallt reportern på plats är så subjektiv man kan vara. Hon säger flera gånger hur emotionell upplevelse hon varit med om och talar om killarnas ”lovande framtid”, om hur deras liv fallit samman och om hur hårt de tagit det i rättssalen. Bara sättet hon uttalar ”the two young men” visar för hur mycket hon sympatiserar med dessa och hur fruktansvärt hon tycker  att domen är.

Även nyhetsuppläsaren och den ”rättsliga experten” tar tydlig ställning. Den senare säger till exempel att en av de största konsekvenserna av fallet är att killarna blivit ”stämplade som registrerade sexualförbrytare” och att detta kommer att ”jaga dem i resten av deras liv”. Ja!? De ÄR sexualförbrytare.

Fortfarande inte ett ord om tjejen, inga sympatier med henne alls.

3. Valet av klipp.

Klippet de väljer ur rättssalen är också otroligt vinklat. En av förövarna gråter samtidigt som han ber offrets familj (?) om ursäkt. Den kärleksfulla pappan ger sin son en kram. Naaaw.

Untitled-2

Sådär. Jag hoppas att de flesta av er är med på varför detta klipp är, milt uttryckt, problematiskt.
Är detta ett enskilt fall då? En dålig nyhetsredaktion eller en konstig TV-kanal?

– Nej. Den här typen av vinkling sker hela tiden.
Varje dag utsätts kvinnor som anmäler våldtäkt för skuldbeläggande för att de förstört ”lovande killars” liv. Varje dag blir kvinnor misstänkliggjorda och anklagade för att ljuga eller överdriva när de berättar om sexualbrott de blivit utsatta för.
Varje dag blir sexualbrott reducerade till något ”inte så allvarligt”.

Det här nyhetsinslaget är en förklaring på varför det ser ut som det gör.
Hur tror ni att tjejer som blivit utsatta för sexualbrott känner när de ser ett sånt här nyhetsinslag på TV? Tror ni att de känner sig trygga med att anmäla, att berätta?
Det tror inte jag och det gör mig så otroligt frustrerad och ledsen.

Fantastiska Lisa Magnusson skrev detta kloka inlägg på CNN:s facebooksida igår
men har, som jag förstått det, inte fått något svar eller någon förklaring av dem.

Untitled-1

”Avgå!” ropas det om Ask och Billström

I dagarna är det många som ropar ”Avgå!” från höger och vänster.
Det är en uppmaning till de politiker som hamnat i blåsväder på olika sätt.
Politiker som man menar har ”klantat sig” eller står för en annan politik än partiet.
Jag ställer mig frågan om det är så enkelt? Är lösningen att personer ska avgå?

Sverigedemokraterna har idag haft partistyrelsemöte där det bestämts att flera av deras medlemmar ska uteslutas. En av dessa är deras gruppledare i Västra Götalandsregionen, Patrik Ehn, som hyllat en antisemitisk filosof. Samma diskussioner var det i partiet efter järnrörsskandalen i höstas och inte heller då var det första gången personer uteslöts för att de uttryckt rasistiska åsikter eller på annat sätt betett sig ”olämpligt”.

Samtidigt som detta möte pågår diskuteras huruvida Beatrice Ask och Tobias Billström bör avgå. Båda de moderata ministrarna har, i samband med diskussioner om REVA, uttryckt sig rasistisk och blivit starkt kritiserade från alla håll och kanter. De båda har bett om ursäkt för att det de sagt kunnat misstolkas, men har inte tagit tillbaka sina uttalanden. Av denna anledning har det startats Facebookgrupper och anordnas demonstrationer där man uppmanar Ask och Billström att avgå som ministrar.

Givetvis ska ett parti kunna utesluta medlemmar som inte står för partiets värderingar.
Givetvis ska en minister som missköter sitt jobb uppmanas att avgå.

Men löser det verkligen problemen här?

Är det en slump att Sverigedemokraterna hela tiden får utesluta medlemmar för att de uttalar sig rasistiskt? Är det en tillfällighet att två av Moderaternas högst uppsatta personer uttalar sig rasistiskt och verkar sakna empatisk förmåga när det kommer till flyktingar och utlandsfödda?

Kan man kanske kika på Sverigedemokraternas och Moderaternas politik och se ett samband med vad partiernas politiker och medlemmar har för åsikter och värderingar?
– Jag tror det.

Jag tycker att det är problematiskt att vi tar den enkla vägen och väljer att peka ut enskilda personer i partierna i stället för att kritisera den politik som de här personerna företräder. Att Sverigedemokraterna – som ju försöker skapa en bild av att partiet inte är rasistiskt – väljer att utesluta de medlemmar som inte sköter det hela på ett ”snyggt” och rumsrent sätt har jag inga problem att förstå, men när vi i oppositionen – vi som inte tror på Moderaternas politik – hakar på drevet och på så sätt befäster bilden av att detta skulle handla om enskilda individers värderingar i stället för en faktiskt politik och ideologi… Då blir jag lite bekymrad.

Visst är det bra att uppmärksamma politiker när de faktiskt gör så hemska och inhumana uttalanden som Ask och Billström gjort de senaste dagarna, och visst kan vi uppmana dem att avgå för att visa att den här typen av retorik inte är okej.

Men vi får akta oss för att bli lata och nöja oss med den enkla lösningen. Vi måste berätta för alla Moderaternas (och övriga allianspartiers) väljare att det är det här de röstar på. Vi kan inte ge Moderaterna det alternativet att om de bara låter Ask och Billström avgå så kan de fortsätta med den politik de för idag. Så enkelt ska de inte slippa undan!

Länkar till det jag skrivit om:
Beatrice Ask bemöter Khemiris öppna brev
Storm mot Billström efter uttalanden om papperslösa
Åkessons problem är att SD är ett rasistparti

Den politiska frustrationen blir för mycket

Nä, varken Twitter eller Facebook räcker. Min politiska frustration måste få större utrymme.

Hädanefter blir det hit jag vänder mig när ”Inte rasist men…”-kommentarerna  hopar sig, när pepparkaksgubbe-diskussionerna spårar ur och när Janne Josefsson får tidningsrubrikerna att fokusera på ordet gubbslem i stället för ordet fascist.

Om ett och ett halvt år är det val i Sverige och jag har av den anledningen en stark känsla av att min frustration inte kommer att avta utan snarare tvärtom öka med tiden.

Jag hoppas att mina trogna Twitter- och Facebookföljare hänger med hit.