Kategoriarkiv: Partipolitik

”Vi måste skapa jobb”

Graner9239_jpg_234937v530x800Samtliga partier i Sveriges riksdag menar att ”jobben” är en av de viktigaste frågorna inför valet, precis som det var inför förra valet… Och valet innan det.

Vi måste få in människor i arbete.
Vi måste utrota arbetslösheten.
Vi måste skapa jobb!

Hur ska då detta jobbskapande gå till?

Centerpartiet vill ta bort arbetsgivaravgifterna för egenföretagare så att de kan anställa och Moderaterna vill sänka inkomstskatterna för att människor ska få mer pengar kvar till konsumtion.

Förslagen är många, och till och med jag som politiskt intresserad blir förvirrad och har svårt att identifiera några större skillnader partierna emellan.

Jag vill dock här hålla mig ifrån teknikaliteter och i stället resonera lite mer filosofiskt kring detta ”jobbskapande”. Idag har full sysselsättning blivit en självklar framtidsvision och en medborgares främsta livsuppgift tycks vara att arbeta och vara lönsam.

Har det alltid sett ut så? Är dagens syn på arbete självklar?

Låt oss börja väldigt grundläggande. Låt oss gå tillbaka långt långt i tiden. När började människor arbeta, och varför? Det fanns ett visst antal uppgifter som behövde utföras för att samhället skulle gå runt – för att alla skulle ha mat att äta, någonstans att bo och kanske skydd från yttre hot. Dessa uppgifter fördelades mellan människorna i ett samhälle för att så effektivt som möjligt utföra dem. Man hjälptes åt med att ta hand om barn, delade på maten, hjälpte varandra med hus och så vidare.

Eller låt oss gå tillbaka bara hundra år, hur såg framtidsvisionerna ut då? Drömmen och målet var att skapa ett samhälle där så få som möjligt skulle behöva arbeta. Drömmen och målet var fritid och lättad arbetsbörda. Robotar skulle sköta det viktiga, och människor skulle ha massor med tid över att lägga på sina familjer – på värdefulla saker.

Att använda dessa två exempel framstår förstås som verklighetsfrånvänt, och jag förstår att behovet ser lite annorlunda ut nu jämfört med på stenåldern, och att den tekniska utveckligen faktiskt inte gått så långt att robotar kan ta över allt mänskligt arbete. Jag förstår allt detta, så jag menar inte att vi borde tänka precis som på stenåldern eller som i början av nittonhundratalet.

Det jag försöker komma åt med dessa exempel är hur vi idag glömt bort syftet med arbeten. Att arbeta har blivit ett syfte i sig, och jobben verkar vara till för människor snarare än tvärtom.

Vi har skapat ett system som kräver tillväxt, som kräver konsumtion i orimliga proportioner och där ett människovärde räknas i hur mycket hen bidrar med rent ekonomiskt. Människor spenderar stora delar av sina liv på att jobba, för att kunna få pengar till att konsumera, för att andra människor ska kunna jobba lite mer… Och så går det i runt i en, enligt mig, ond och oifrågasatt cirkel.

Eftersom vi lever i en marknadsekonomi och eftersom denna ekonomiska form kräver att människor arbetar så förstår jag att jobben blir en huvudfråga för de politiska partierna. Eftersom de sociala skyddsnäten blir allt svagare för varje dag och eftersom arbetslöshet är extremt stigmatiserat så förstår jag också att väljarna prioriterar frågan om jobb.

Det jag bara tycker är så sorgligt är att hela detta konstruerade system blivit till någon slags universell sanning. Den liberalistiska syn vi idag har på jobb och på ekonomi är en del av en politisk ideologi – en ideologi precis som socialismen, anarkismen och konservatismen. Men tyvärr är det inte så den omnämns när vi talar om den, utan vi ser det just som ett faktum, ”såhär ser verkligheten ut”, och att ifrågasätta detta ”faktum” ses som naivt och irrationellt.

Jag önskar att den politiska debatten kunde hamna lite mer på systemnivå än på sakfrågenivå, för då tror jag att vi skulle ge människor en chans att reflektera över dessa ideologier som inte längre ses som ideologier utan som sanningar.

Jag önskar att vi kunde försöka se på världen med lite öppnare ögon, för då skulle vi förstå att många av de saker vi idag ser som självklara bara är konstruerade idéer.

Jag önskar att vi tilläts fundera över hur vi faktiskt vill leva, på riktigt.

jobbgoogle

För vidare läsning rekommenderar jag ”Lyckliga i alla sina dagar” av Nina Björk.
Även Sara Granér, som fått illustrera detta blogginlägg, berör ämnet på ett mycket pedagogiskt och tydligt sätt. Kolla t.ex. serien nedan!

skapajobb01 skapajobb02

Jag skulle aldrig vara tillsammans med en moderat

Elaine Eksvärd skrev för ett tag sedan att det är ett farligt ”vi och dom-tänk” att inte vilja umgås med personer som har en annan åsikt än en själv. Det är inte första gången någon lyft den frågan – jag har deltagit i så många diskussioner där många menat att man måste kunna skilja på person och åsikt – och att det är intolerant att föredra människor vars åsikter man delar.

Jag har en hel del personer i min umgängeskrets som inte är vänster – till och med några moderater (!). Detta är dock långt ifrån enkelt eller okomplicerat. Att ha dessa personer i min närhet begränsar mig och jag får undvika många samtalsämnen för att det inte ska uppstå konflikter eller dålig stämning. Under vissa perioder har jag dessutom svårt att inte känna direkt ilska över hur den politik de står för drabbar så många människor negativt.

Att ha en partner som inte delar mina politiska åsikter skulle därför vara helt omöjligt för mig. Den jag lever så tight och delar min vardag med måste kunna förstå och hålla med mig om vissa grundläggande saker.

Detta anses alltså vara intolerant och trångsynt. Men hur definierar man i så fall politik? För mig handlar politik om att beskriva världen. Att umgås med människor som har en helt annat uppfattning om hur världen fungerar och framförallt hur människor fungerar är enormt frustrerande.

Låt mig använda ett par exempel för att förtydliga. Måste dock generalisera lite för att göra en poäng här.

Liberaler har uppfattningen att en person är fri att göra och uppnå nästan vad som helst bara hen vill tillräckligt. Jag som socialist är helt övertygad om att världen inte ser ut så – jag tror inte att människor lever i ett vakuum utan tror på strukturer och normer som påverkar och begränsar en människa från den dag hen föds. Jag skulle kunna rabbla hundratals situationer i vardagen där denna meningsskiljaktighet  skulle bli en konflikt och leda till enorma missförstånd.

För att inte tala om alla de konkreta politiska åtgärder som den nuvarande regeringen genomför och som i allra högsta grad drabbar människor i min omgivning och samhället i stort. Jag förstår att det kan bli byråkratiskt och luddigt men för mig är det verkligt och väldigt nära min vardag. Jag skulle ha svårt att bortse från det, och se det som frikopplat från någons personlighet.

För förutom dessa potentiella konflikter och meningsskiljaktigheter – vad är det som gör en människa? Vad är det som gör att du faller för en människa, trivs med en människa? Personligen så faller jag för egenskaper som i min värld är väldigt tätt sammankopplade till just åsikter och värderingar.

Intressant är också att många av de som stolt deklarerar att de är så pass ödmjuka att de tolererar alla åsikter ofta lägger in ett undantag – rasister eller Sverigedemokrater. Där skiljer sig värderingarna för mycket, menar de.

Handlar det hela då om att personer i allmänhet faktiskt inte ser så stora skillnader mellan exempelvis liberaler och socialister? Att de inte förstår att värderingar och människosyn skiljer sig väsentligt även där? Att rasism och fascism är så mycket lättare att förstå och ta avstånd från?

Jag tror att det ofta är här skon klämmer. Att personer som kallar det intolerans att söka sig till likasinnade faktiskt inte är så intresserade eller engagerade att de kan applicera de politiska ideologierna på sin egen eller sina vänners vardag – en naiv tro på att varken socialism eller liberalism (eller i vissa fall Sverigedemokratisk politik) kan ha någon slags negativ (eller positiv) inverkan på vanliga människors liv. Jag tror att detta är farligt och att underskatta politikens makt.

Så länge Moderaterna står bakom en människosyn jag tycker är förskräcklig, så länge de beskriver världen utan strukturer och så länge deras reella politik drabbar enskilda människor hårt så kommer jag aldrig att vara tillsammans med en moderat… Det kan jag nästan lova.

Sakfrågor vs ideologi & rimlig eller orimlig kritik mot heteronormativ feminism

Jag lät ju er läsare ställa frågor för ett par veckor sedan. Efter att jag svarat på dessa droppade det in två ytterligare (väldigt intressanta) frågor som jag tänker besvara lite längre i detta blogginlägg.

FRÅGA ETT:

Hur tänker du kring att rösta mer ideologiskt? Jag håller helt med men hur skall man få väljarna att tänka mer ideolgiskt. Jag tänker att i många sakfrågor döljer sig ideologin och jag tror att många väljare svävar i en gråzon rent ideologiskt för att partidebatterna idag handlar mer om att bryta arm och hitta brister hos sina partimotståndare än om att hitta de bästa lösningarna. Och partierna är rädda för att tappa väljare om de lyfter sina sakfrågor dvs debatten blir en gröt som varken är söt eller salt. Hade jag fått välja så ser jag hellre att befolkningen får välja att rösta på låt säga en blandning 100 ideologiska och sakfrågor från varje parti än att rösta på enskilda partier. Vad anser du?

Det du beskriver låter som någon form av direktdemokrati, och ja, jag tycker att det verkar som en intressant lösning där medborgare får chansen att rösta om sakfrågor i högre utsträckning än vi får i Sverige. I dagens politiska system tror jag dock att det vore problematiskt.

Politikernas jobb är att sätta sig in i hur samhället fungerar och framförallt skapa någon slags helhet. De allra flesta svenskar har idag varken intresse eller tid att sätta sig in i alla sakfrågor som politiken styr över och därför tycker jag att idén kring ideologier är väldigt bra. Jag, som ändå ser mig själv som väldigt insatt och medveten, har väldigt dålig koll i många frågor men eftersom jag tror på vissa grundvärden såsom solidaritet och eftersom jag tror att vi människor påverkas av den kontext vi lever i (till skillnad från liberaler som mer tror på människan som självständig och på en värld fri från strukturer) vill jag ha en politik som skapas utifrån detta som en helhet. Jag tror som sagt inte på sakfrågor utan tror att allting hänger ihop och påverkar hela samhället. Flummigt, men det är så jag kan beskriva det bäst.

Så av den anledningen tror jag att det är farligt när politiken halkar in på att handla om sakfrågor. Alla människor i Sverige vill att det ska bli mindre arbetslöshet, att sjukvården ska bli bättre och så vidare. Därför är det också något alla politiska partier driver och då kommer politiken att handla så mycket om PR och retorik (det är ju ingen slump att Moderaterna växte så enormt efter att ha tagit hjälp av ett av Sveriges största PR-genier t.ex.). Den som lyckas formulera meningen ”fler jobb” bäst och mest övertygande vinner. Det säger ju egentligen ingenting om politiken och människosynen bakom, utan bara om strategi.

FRÅGA TVÅ:

Radikalfeminismen anklagas ofta för att ignorera heteronormen och för att ha en alltför bipolär syn på kön. Men hur ska man annars förstå könsmaktsordningen om inte som en maktbalans där mannen är överordnad kvinnan? Detta innefattar ju inte att en personligen behöver ha en bestämd könsidentitet. Och för det andra, varför riktas den här kritiken just mot feminism? Rimligen finns det massvis med ideologier som ignorerar heteronormen. Vad anser du om detta?

Heteronormen och den binära synen på kön genomsyrar dessvärre alla ideologier såsom det ser ut idag. Radikalfeminismen har ju den svagheten i förhållande till queerfeminismen att den bortser från trans*frågor vilket förstås ÄR väldigt problematiskt. Att generalisera kring kön blir lätt transfobiskt och heteronormativ, men samtidigt så är det ju nödvändigt för att synliggöra maktstrukturen.

Jag tycker att radikalfeminismen går att kombinera med intersektionalism och kallar mig själv därför radikalfeminist. Att könsmaksordningen finns innebär ju inte på något sätt att inga andra maktstrukturer finns eller att dessa i vissa lägen kan ha större påverkan. Könsmaktsordningen behöver heller inte bara inkludera cis-kön heller utan en transkvinna är även hon utsatt för ett patriarkalt förtryck exempelvis.

Dock vill jag verkligen påpeka att kritiken inom feminismen är väldigt viktig och inte alls att avfärda bara för att det är lika illa (eller värre) inom andra ideologier. Vithetsnormen, heteronormen och den binära synen på kön är någonting även feminister måste jobba med hela tiden och kan inte bortses från bara för att patriarkatet måste störtas.

Norge vill inte se sanningen

Mitt i all tragiken är jag stolt över att bo i ett land som har klarat att stå upprätt i en kritisk tid. Jag är imponerad av hur mycket värdighet, omsorg och styrka jag har mött.

Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk.
120722UtoyaAnniversary_6449483
Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar.

Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. men aldrig naivitet.


Ingen har sagt det vackrare än en AUF-flicka som blev intervjuad av CNN:

”Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.”

Detta är en del av det tal dåvarande statsminister Jens Stoltenberg höll några dagar efter Anders Behring Breviks massaker på Utøya pch i regeringskvarteren i Oslo. Jag var nog inte ensam om att imponeras och beröras av Stoltenbergs sätt att hantera det hemska som skett – utan ilska och utan hämdbegär såsom t.ex. Bush agerade efter 9/11.

”Mer humanitet, men aldrig naivitet”, sa han.

Nu, två år senare, har partiet som Anders Behring Brevik var medlem i under sin ungdomstid bildat regering tillsammans med högerpartiet Høyre. Detta kan förstås Stoltenberg inte rå för och han hade förmodligen föredragit om hans eget parti Arbeiderpartiet fått sitta kvar i regeringen.

Hur kommer det sig då att han, som så många andra norrmän idag, känner sig tvungen att ursäkta det som skett i Norge och att försvara Fremskrittspartiet?

I fredags sändes talkshowen Skavlan i både svenska SVT och norska NRK. Med i programmet var Özz Nûjen och Jens Stoltenberg. Nûjen riktade stark kritik mot Fremskrittspartiet och att de tillåtits bilda regering. Stoltenberg valde då att fokusera på Nûjens benämning av partiet som rasistiska. Stoltenberg menar nämligen att de inte alls är rasistiska, och att detta är viktigt att påpeka. ”Man vill massdeportera romer från Norge. Om det inte är rasism, vad är rasism?” undrade Nûjen. Stoltenberg svarade att rasism är när man diskriminerar på grund av hudfärg eller etnicitet och att Fremskrittspartiet således inte är rasister. I min värld är det precis vad massdeportationer av en viss etnisk grupp innebär…

özzstoltenberg

Vad tjänar Stoltenberg på att försvara Fremskrittspartiet? Varför känner han att han har ett ansvar att rentvå Norge och få dem att se bättre ut än de egentligen är?

Just klipper jag nyss nämnde klipptes dessutom bort av NRK i den norska sändningen. Stora delar av Nûjens kritik mot Fremskrittspartiet och Høyre valde producenterna att inte sända. Anledningen sägs vara att de själva inte var där för att försvara sig.

Under programmet så ursäktar sig även programledaren Fredrik Skavlan för att varken Fremskrittspartiet eller Sverigedemokraterna, som Nûjen också riktar kritik mot, är där att försvara sig.

Hur ofta låter man romer få försvara sig när Fremskrittspartiet får tala fritt i NRK, undrar Nûjen. Hur ofta får personer som han, dvs icke-vita och med annat etniskt ursprung än det svenska, komma till tals i sammanhang där SD och FrP tillåts skandera sina åsikter? Sällan, skulle jag säga… Om inte aldrig.

Värst blev det ändå när det igår kom fram att NRK förutom att ha klippt bort Nûjens kritik också valt att lägga en av de applåder som han fick efter en replik av Stoltenberg. På detta sätt framstod det som att Stoltenberg hade mycket större stöd än vad han faktiskt hade i TV-studion.

Är detta värdigt ett av världens rikaste land, med en till synes stark demokrati? I mina ögon liknar det mer Nordkorea.

Tillråga på allt fick jag dessutom veta att den svenska historikern Henrik Arnstad i våras skrev en debattartikel i norska Aftenposten. I artikeln kritiserade han Fremskrittspartiet men när tidningen gick i tryck hade delar av texten plockats bort, delar där Arnstad gjorde en helt korrekt koppling mellan Fremskrittspartiet och Anders Behring Breivik. Detta var inte censur, menar redaktören, men ”resonemanget var problematiskt”.

Så vad handlar detta om, Norge? Varför är ni så rädda för att tala om de rasistiska problem ni, likt så många andra europeiska länder, har i Norge idag? Varför kan inte ens media förhålla sig kritiska? Varför känner en oppositionell politiker att han måste försvara de som sitter i regeringen?

Jag tycker att detta är skrämmande och jag hade hoppats att det tragiska som skedde den 22 juli för två år sedan skulle få er att förstå allvaret i de konspirationsteorier och den rasistiska världsbild som partier såsom Fremskrittspartiet sprider.

”Vi ger aldrig upp våra värderingar”, sade du Stoltenberg. Är detta löfte redan brutet?

Läs mer:
Nûjen klipptes bort av NRK i Skavlan: ”Blev över gränsen”
Skavlan svarar på kritiken efter Özz-kapningen
”Det är en förvanskning av verkligheten”
Breivik-resonemang stoppat

Jan Ericson (M) – ett mail och ett telefonsamtal senare

För ett par dagar sedan mailade jag Jan Ericson och i söndags kväll fick jag ett långt svar från honom. Mestadels handlade hans svar om den ”mailkampanj” jag dragit igång mot honom och att Jan känner sig näthatad.

citat
Från början när jag läste mailet måste jag erkänna att jag blev lite nedstämd och fick en känsla av skuld.
Det här var ju ingen uttänkt kampanj och jag ville verkligen inte dra igång ett hotfullt drev mot en privatperson. Det stämmer inte överens med min ideologi och jag har dessutom erfarenhet av hur det känns att bli hotad och hatad och känner därför sympatier med Jan. Det är förjävligt att det finns så många människor som känner ett behov av att hota.

Men ju mer jag tänkte på hans mail desto mindre blev känslan av skuld.

Jan är en riksdagsledamot. Han är en folkvald politiker och har som jobb att representera den svenska befolkningen. Han satt i debattstudion och talade om en politisk sakfråga. Efter programmet uppmuntrade jag röstberättigade personer i Sverige att utnyttja sin demokratiska rättighet och kontakta denna folkvalda politiker.

Jag fördömer hoten han fått men känner inget ansvar över de personer som mailat hot till honom. Ska en medborgare i ett land inte kunna starta kampanjer, aktioner och uppmana till politiskt engagemang utan att sedan anklagas för vad enskilda personer som säger sig tillhöra samma politiska grupp gör? Det verkar jättekonstigt.

Av denna anledning så ringde jag idag upp Jan Ericson på hans offentliga nummer, för att reda ut detta direkt mellan oss.

Jag sa det jag skrivit här ovanför; beklagade att han fått så mycket hot och att han känt sig hatad, men att jag inte kan ta ansvar över det. Jag sa att jag anser att jag höll en god ton i mitt Facebookinlägg. Jag frågade om han själv upplevt min uppmaning som uppviglande eller obehaglig på något sätt.

Jan sa att han inte tyckte det, men att ”du måste ju kunna räkna ut vad det leder till”. Han fortsatte på samma spår som i mailet – berättade att han ibland funderar över om det politiska uppdraget är värt alla hot och att hans familj känt obehag på grund av bilden jag lade upp.

Jag beklagade, åter igen, men vidhöll att detta inte är mitt fel. Att det blir ett demokratiproblem om jag ska ställas till svars för vad idioter på internet skriver till honom. Han verkade tycka att man aldrig ska uppmana till att maila enskilda personer på det här sättet eftersom det triggar igång ”udda personer”. Där skiljer väl våra åsikter åt helt enkelt. Jag tycker att det är en del av hans politiska uppdrag att människor kan maila honom.

Jag frågade om det varit skillnad om han enbart fått ett femtiotal sakliga mail från personer som varit kritiska mot skattesänkningen. Om han då kunnat se detta som ett bra tillfälle att höra berättelser från personer som han annars inte kommer i kontakt med. Jag tror inte att jag fick något ordentligt svar på den frågan. Jan verkar hålla fast vid sin uppfattning om att alla de som mailat är ”vänster” och därmed inte värda att ta på allvar.

I mailet till mig skrev han att han fått tusentals mail men att de flesta är från ”kända vänsterdebattörer och politiker på vänsterkanten”. Han nämnde även ”att höginkomsttagaren Claes Malmberg deltar i era manifestationer visar att det är vänsterkanten i politiken som driver detta”. (Jag tror att han syftar på Medelklassuppropet vilket jag ju egentligen inte är en del av, jag utnyttjade bara Facebooksidan för att sprida mitt budskap).

Jag tycker i alla fall att det är tråkigt att han inte tog till sig av det jag skrev och att hela hans resonemang är så konstigt då han verkar vara så mån om demokratin men ändå väljer att avfärda så många människors åsikter. Han skrev att han inte vill läsa eller svara på mailen längre eftersom ”det finns gränser, och den debatton som många av era anhängare använder är inte värdig en demokrati.”

Är det värdigt en demokrati att en folkvald politiker inte tar en politisk manifestation på allvar, eftersom de som deltar i den inte delar hans åsikter?

När vi talade i telefonen tog han upp diskussionen om sänkta skatter i stället för att svara på mina frågor om vilkas åsikter som räknas. Han uttryckte att människor som har en annan syn på skatter och välfärden inte ”förstår siffror”.  Jag frågade då om han anser att dessa människor är korkade, de som inte håller med Alliansen?

”De har blivit lurade av socialistiska debattörer…” var hans svar.

Efter en ganska lång utläggning från hans sida om Alliansens förträfflighet och vänsterns naivitet så sa jag åter igen att jag inte tar på mig något ansvar över de hot han fått. Jag ställde frågan om han fortfarande tycker att det är mitt ansvar att han fått hot och då svarade han faktiskt att nä, det kan jag ju inte ta ansvar över. Tack, det känns skönt.

Jag uppmanade honom slutligen att polisanmäla och lägga ut de värsta hoten i exempelvis bloggen han driver. I sitt mail till mig skrev han ”kanske borde människor få läsa vad era ‘sympatisörer’ skriver.” Nu verkade han dock ha lagt ner de planerna och ville gå vidare.

Oavsett hur han väljer att göra så tycker jag att han ska rikta sin upprördhet åt rätt håll. I stället för att anklaga mig, som la ut en schysst mailuppmaning så borde han och regeringen ta tag i det stora demokratiproblem som näthatet faktiskt innebär.

Om hans familj, som han påstår, har känt ett obehag av denna mailstorm och om den här typen av hot gör att han överväger att sluta med politik, så tycker jag verkligen att han ska ta chansen att göra något åt detta! 

Varför väljer han att se detta som en hatkampanj mot honom som person i stället för en politisk manifestation? Varför är han så respektlös mot sina meningsmotståndare när han samtidigt anklagar oss för detsamma? Och om han inte ens tycker att det är värt att polisanmäla – varför ska jag då gå runt med ett dåligt samvete över det jag gjort?

(Val)frihet för vem?

Vår tids absolut starkaste ideologi är liberalismen. Frihetsideologin.
Idag är ordet frihet bland de finaste ord en politiker kan säga.
Men vad betyder det, och vad menas med frihet?

Lyssnar man på de borgeliga politikerna idag så tycks de sätta likhetstecken mellan frihet och valfrihet. Frågan om frihet har, på grund av det välstånd vi lever i, reducerats till att handla om någon slags marknadsmässig frihet att välja vad man vill konsumera.

Frihet att välja elbolag till sin lägenhet!
Frihet att välja skola åt sina barn!
Frihet att välja tandkrämssort i mataffären!

valfrihet

Är detta vår viktigaste politiska fråga? Vad våra politiker brinner för?
Och om det är så – vilka har tillgång till denna frihet?

”Valfrihet är en privilegierad lyx som ytterst få har, har råd med eller har tid med.”
– @Talgboll på Twitter.

För att kunna utnyttja denna valfrihet krävs enorm kunskap och tid.
Saker som de allra flesta faktiskt inte har tillgång till. Eller prioriterar.

De flesta val vi idag gör är så kallade icke-val. Vi väljer det elbolag som trakasserade oss intensivast på telefonen, den skola som barnens kompisar går på och den tandkrämssort som det gjorts mest reklam för. Vissa personer, som redan har det ganska gått ställt både ekonomiskt och socialt har möjlighet att göra mer medvetna val. Både för att valen ofta beror på ekonomi men också för att det kräver en hel del.

En trött ensamstående fyrbarnsförälder prioriterar förmodligen inte att sätta sig ned i timmar för att läsa på vilket elbolag hen tjänar på. En nyinvandrad familj har förmodligen varken kunskap eller mod att välja en annan skola än den som ligger närmast rent geografiskt, till sina barn. En ung student bryr sig förmodligen inte särskilt mycket om vilken tandkräm hen borstar sina tänder med. Och så vidare.

Så varför är denna valfrihet så viktig? Varför är det så otroligt känsligt och kontroversiellt att låta staten bestämma den här typen av frågor bara för att det påverkar individerna? Vad blir egentligen skillnaden? Det finns till och med forskning som talar för att många av de här valen knappt gör någon skillnad – elbolag är ett sådant exempel. Priserna styrs ändå av slumper och är näst intill omöjliga att förutse.

Och tågtrafiken. Är det viktigare att kunna välja tågbolag (vet någon ens skillnaden?) än att ha en tågtrafik som är trygg, säker och håller tiderna? Idag är prio ett för både tågbolag och de som äger järnvägen att tjäna pengar vilket ganska naturligt resulterar i sämre underhåll och besparingar. Hur kan då valfriheten vara så pass viktig att man bortser från detta?

Ordet frihet var vackert då det handlade om ett folk som ville bli fria från förtryck, fria från övergrepp och slaveri, fria från krig och fattigdom. Den definition av frihet som verkar vedertagen idag har jag ingenting till övers för. Framför den väljer jag hellre trygghet och jämlikhet.

”Avgå!” ropas det om Ask och Billström

I dagarna är det många som ropar ”Avgå!” från höger och vänster.
Det är en uppmaning till de politiker som hamnat i blåsväder på olika sätt.
Politiker som man menar har ”klantat sig” eller står för en annan politik än partiet.
Jag ställer mig frågan om det är så enkelt? Är lösningen att personer ska avgå?

Sverigedemokraterna har idag haft partistyrelsemöte där det bestämts att flera av deras medlemmar ska uteslutas. En av dessa är deras gruppledare i Västra Götalandsregionen, Patrik Ehn, som hyllat en antisemitisk filosof. Samma diskussioner var det i partiet efter järnrörsskandalen i höstas och inte heller då var det första gången personer uteslöts för att de uttryckt rasistiska åsikter eller på annat sätt betett sig ”olämpligt”.

Samtidigt som detta möte pågår diskuteras huruvida Beatrice Ask och Tobias Billström bör avgå. Båda de moderata ministrarna har, i samband med diskussioner om REVA, uttryckt sig rasistisk och blivit starkt kritiserade från alla håll och kanter. De båda har bett om ursäkt för att det de sagt kunnat misstolkas, men har inte tagit tillbaka sina uttalanden. Av denna anledning har det startats Facebookgrupper och anordnas demonstrationer där man uppmanar Ask och Billström att avgå som ministrar.

Givetvis ska ett parti kunna utesluta medlemmar som inte står för partiets värderingar.
Givetvis ska en minister som missköter sitt jobb uppmanas att avgå.

Men löser det verkligen problemen här?

Är det en slump att Sverigedemokraterna hela tiden får utesluta medlemmar för att de uttalar sig rasistiskt? Är det en tillfällighet att två av Moderaternas högst uppsatta personer uttalar sig rasistiskt och verkar sakna empatisk förmåga när det kommer till flyktingar och utlandsfödda?

Kan man kanske kika på Sverigedemokraternas och Moderaternas politik och se ett samband med vad partiernas politiker och medlemmar har för åsikter och värderingar?
– Jag tror det.

Jag tycker att det är problematiskt att vi tar den enkla vägen och väljer att peka ut enskilda personer i partierna i stället för att kritisera den politik som de här personerna företräder. Att Sverigedemokraterna – som ju försöker skapa en bild av att partiet inte är rasistiskt – väljer att utesluta de medlemmar som inte sköter det hela på ett ”snyggt” och rumsrent sätt har jag inga problem att förstå, men när vi i oppositionen – vi som inte tror på Moderaternas politik – hakar på drevet och på så sätt befäster bilden av att detta skulle handla om enskilda individers värderingar i stället för en faktiskt politik och ideologi… Då blir jag lite bekymrad.

Visst är det bra att uppmärksamma politiker när de faktiskt gör så hemska och inhumana uttalanden som Ask och Billström gjort de senaste dagarna, och visst kan vi uppmana dem att avgå för att visa att den här typen av retorik inte är okej.

Men vi får akta oss för att bli lata och nöja oss med den enkla lösningen. Vi måste berätta för alla Moderaternas (och övriga allianspartiers) väljare att det är det här de röstar på. Vi kan inte ge Moderaterna det alternativet att om de bara låter Ask och Billström avgå så kan de fortsätta med den politik de för idag. Så enkelt ska de inte slippa undan!

Länkar till det jag skrivit om:
Beatrice Ask bemöter Khemiris öppna brev
Storm mot Billström efter uttalanden om papperslösa
Åkessons problem är att SD är ett rasistparti