Månadsarkiv: november 2013

Kontrollerande flickvän och en toffel till man

Ni har väl alla stött på dessa kvinnor som lite skämtsamt antyder att – ”hemma, där är det i alla fall jag som bestämmer”? Eller alla män som kallar sina fruar för regeringen?

Det finns så många unkna stereotyper kring heteroförhållanden. Man skulle kunna tro att det här är någonting som hör till historien och att dagens heteroförhållanden inte alls har det problemet. Jag har en annan uppfattning.

Många av mina vänner som lever i heteroförhållanden har upplevt den här attityden. Kompisar till killen i förhållandet som suckar och himlar med ögonen över att han valt att vara hemma med flickvännen en fredagkväll. Antydningar om att flickvännen bestämmer för mycket över honom, att han är en toffel om han inte vill följa med på strippklubben av hänsyn till flickvännen.

Jag har varit på många bröllop. Game_overGemensamt för alla de heterosexuella bröllopen är att mannen minst en gång under dagen får höra något skämtsamt om hur han ”gav upp till slut” eller ”nu var det slut på det roliga livet”.

När kvinnorna förväntas bli lyckliga över att fånga blombuketten (och därmed själva få gifta sig) så föväntas männen inte bry sig särskilt mycket över att fånga det motsvarande strumpebandet – detta trots att de verkar leva i ett lyckligt förhållande med en kvinna.

Jag har till och med varit med om att folk beklagat sig till pojkvännen till den kvinna som lyckades fånga buketten.

Så nej, det här är inte dåtida. Stereotyper om män och kvinnor i ett förhållande är fortfarande starka. Föreställningar om att kvinnor är bossiga och att en man som vill umgås med sin kärlek är en toffel utan egen vilja. Att kvinnors enda vilja är att få bestämma och att männen aldrig orkar lyssna på sin fru/flickvän och därför lärt sig att bara nicka när hon ”maler på”.1333691104902_5053577

Vissa menar att det hela är något slags romantiskt spel som ökar spänningen i förhållandet, och att det således är någonting positivt.

Men på riktigt, är det så?

Vad säger de här stereotyperna om männen? Kan män inte själva bestämma huruvida de vill gifta sig eller om de vill vara hemma en fredagskväll? Om de egentligen bara helst skulle vilja hänga med sina vänner – som också är män – varför gör de då inte bara det? Är de verkligen så viljelösa?

Och om det hela skulle stämma – vem vill leva tillsammans med en partner som inte respekterar en? En partner som inte vill lyssna på när du talar, eller en partner som bara bestämmer allting?

Nä – kom igen nu. Det här är varken sant eller roligt.
Året är 2013. Vi kan släppa de här stereotyperna och gå vidare nu tycker jag!

 

Norm är det vi inte ser eller talar om

Ordet norm används ofta, men kan kanske upplevas som ett luddigt begrepp.
Vad är betyder egentligen ordet norm och hur vet vi vad som är norm?

I många fall blandas norm ihop med majoritet eller ideal. Detta stämmer inte riktigt, även om det givetvis finns vissa samband.

Ett välanvänt men pedagogiskt exempel på en norm är nyhetsrapportering i USA. När en nyhetsuppläsare talar om ett brott som begåtts och ska beskriva förövaren säger hen ”a man” eller ”a black man”. Att någon beskrivs som ”a white man” är extremt ovanligt. Ett annat tydligt exempel är ”kvinnliga musiker” och ”kvinnliga komiker”, ställt i relation till ”musiker” och ”komiker”. Eller har någon av er hört exempelvis Magnus Betnér benämnas som en manlig komiker?

Detta behöver inte vara någonting som är i majoritet, eller någonting vi försöker eftersträva utan helt enkelt det som är normalt och självklart. Är det bara ”en man” så förutsätts det att han är vit och med ”en komiker” åsyftas en man.

För att förenkla kan man säga att normen är det som inte behöver nämnas – det som är  underförstått och tas förgivet. 

Det som följer normen beskrivs sällan – i böcker, i musik, i nyhetsartiklar och så vidare. Det är avvikelserna som beskrivs och som också uppmärksammas. När litteraturprogrammet Babel i ett avsnitt enbart bjudit in rasfierade kvinnor  så var det många som uppmärksammade detta och undrade om det hela hade något särskilt syfte. Var det ett speciellt tema?

Det är samma anledning till att homosexuella personer måste ”komma ut” medan alla icke-utkomna personer förutsätts vara heterosexuella. Är man hetero behöver man inte ens benämna det. Heterosexualitet är norm.

Detta är ett problem om man vill vara normkritisk. Normen är osynlig och kräver en väldigt medveten blick för att bli synlig. Det är avvikelsen från normen som syns och som inte kräver någon särskilt blick och därför upplevs ofta avvikelserna mycket starkare och tydligare än normen.

Så länge någonting är norm så kommer det också att vara osynligt – det är upp till oss att arbeta normkritiskt och försöka sprida dessa glasögon till så många vi kan. Normen måste belysas – normen måste bli sedd!

Det är grottmannen som våldtar och krigar, Gabriella Bark

”Vi behöver riktiga karlar och män – inga jävla hen”

Så lyder titeln på en väldigt uppmärksammad krönika skriven av Gabriella Bark på Nyheter24.se. De flesta feminister jag känner och följer bemödar sig inte ens att bemöta krönikan. Den är så absurt överdriven att den faktiskt inte ens går att ta på allvar. Ingen skulle bli förvånad om det hela vore ett PR-trick av något slag. Därför låter många bli att över huvud taget nämna den, för att inte skapa den uppmärksamhet och provokation den förmodligen har ett syfte att skapa.

Jag vill ändå kommentera ett par grejer, jag tycker nämligen att den – trots, eller kanske på grund av, alla överdrifter – är ett väldigt pedagogiskt exempel på antifeminism. Intressant är ju att Nyheter24.se väljer att ta in och publicera den – inte att den skrivits.  Det innebär att det finns ett intresse och något slags stöd för saken, och därför tycker jag att det finns ett värde i att tala om den.

Bark börjar med att beskriva en grottman, en urtidsman, en RIKTIG MAN™; ”Grottmannen grabbar tag kvinnan i håret och sliter in henne i grottan. Han har ursinningslöst gorilla-sex med henne tills han är utmattad och nöjd.”

Hon skriver senare att dessa grottmän inte är det hon strävar efter; ”Jag vill vara omgiven av stolta och självsäkra män. Inga gorillaknullande grottmän, men inte heller några hålögda nervvrak som knappt kan liknas vid skuggor av sina alfahanar till förfäder.”

Hon menar nämligen att ”jämställdhetsgrejen har gått så långt att männen har börjat tappa sin identitet”.

Hon tycker synd om männen som blir ”pappa-deprimerade” när de tvingas byta blöjor och menar att männen blir bittra över den kroniska tristess jämställdheten innebär.

Jämställdheten har gått för långt. Detta uttjatade och fullständigt ologiska resonemang. Jämställdhet innebär lika rättigheter och lika möjligheter oberoende av kön. Kan detta gå för långt? Nä, det kan det inte. Är vi ens jämställda ännu? Nej, det är vi inte.

Bark avslutar med ”Och killar, börja ta för er, avlossa ett ordentligt djungelvrål, slå er över bröstet och våga vara maskulina män” men har ännu inte beskrivit – mer än det om grottmännen – vad exakt det är hon syftar på.

Vad vill hon ha för män? Vilka är de ”riktiga karlarna”?  Vad är maskulint, enligt Bark? De ska inte vara exakt de gorillaknullande grottmän hon beskriver, men ändå lite mer åt det hållet? Kanske lite mindre sofistikerade och empatiska? Lite mer våldtäktsbenägna, helt enkelt?

Vi står fortfarande med det faktum att 94% av alla våldsbrott och 98% av alla våldtäkter 2012 begicks av män. Jag tror inte att detta beror på att jämställdheten gått för långt. Jag tror inte att vi skulle få ett trevligare samhälle om vi ens bara fick lite mer grottsmansmaskulinitet tillbaka. Jag tror inte att ”arga feminister som gallskriker så fort en man betalar notan” är vår tids största problem.

Så jag ställer mig åter frågan: ”Män är djur” – vems åsikt är det egentligen?

Att berömma mitt utseende gör mig medveten om hur viktigt det är att vara vacker

När två vänner träffas säger de nästan alltid direkt något positivt om varandras utseende. Det är någon slags tyst överenskommelse, främst kvinnor emellan. Att inte delta i den här sociala ritualen ses som otrevligt eller konstigt.

Detta är väldigt problematiskt.

Varför ska vi hela tiden reproducera den skeva kultur som säger oss att utseende är viktigt? Att berömma någons utseende säger indirekt att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara mån om sitt utseende, att vara vacker. Framförallt flickor lär sig skrämmande tidigt hur stor betydelse utseendet har i vårt samhälle. ”Vilken klänning ska jag ha på dagis för att få flest positiva kommentarer? För att folk ska tycka om mig? För att jag ska bli accepterad och sedd?”

Jag själv har alltid haft svårt att ta emot kommentarer som rör mitt utseende men alltid tänkt att det kanske handlar om en osäkerhet från mitt håll – jag kanske bara har dåligt självförtroende? Men hur kommer det sig då att jag inte alls har lika svårt att ta komplimanger för min personlighet, mitt engagemang eller mina åsikter?

När jag får en kommentar om exempelvis min kropp så blir jag plötsligt medveten om min kropp, att folk ser på den och bedömer den. Innan jag fick kommentaren tänkte jag över huvud taget inte på detta och bekymrades heller inte av det. Jag kan gå runt med finnig hy och påsar under ögonen utan att tänka särskilt mycket på detta, men så fort någon gör mig medveten om hur jag ser ut så dyker tankarna upp i mitt huvud – ”just ja, jag har en massa finnar… och jag ser säkert jättetrött ut”.

På så sätt kan positiv kommentar om mitt utseende ha lika stor negativ påverkan på mig som om någon sagt att jag var ful eller att jag har en massa finnar i ansiktet. Det är fokuset vid utseende som spelar roll – inte orden i sig.

Jag har alltid varit ganska dålig på att uppmärksamma andras utseende. Jag reflekterar inte särskilt mycket över vad människor har på sig eller hur de ser ut. Det har många gånger hänt att människor blivit lite ledsna över att jag t.ex. inte märkt att de färgat håret eller köpt en ny tröja och jag blir ofta lite förvånad när vänner helt plötsligt utbrister ”haha, kolla håret” och syftar på någon av deltagarna i en politisk diskussion på TV.

Ändå halkar jag dit ibland, även jag. Och jag är inte helt säkert på hur jag själv ställer mig i frågan. Är att berömma varandras utseende alltid av ondo?  Problemet är kanske inte komplimangerna i sig utan i hur stor utsträckning vi berömmer varandras utseende i proportion till hur ofta vi lyfter varandra i andra avseenden.

Hur som helst tror jag att det är viktigt att höja medvetenheten kring detta. En komplimang behöver inte alltid ge en positiv känsla hos mottagaren och att berömma någons utseende är en del av det utseendefixerade samhälle som vi idag lever i… Och som på så många sätt är skadligt.

Att berömma mitt utseende gör mig medveten om hur viktigt det är att vara vacker, tänk på det!

Tyckte ni detta var intressant? LadyDahmer skriver väldigt bra om detta och även Robert Jacobsson och Lisa Meg Zetterström har skrivit läsvärda inlägg om ämnet.

Sakfrågor vs ideologi & rimlig eller orimlig kritik mot heteronormativ feminism

Jag lät ju er läsare ställa frågor för ett par veckor sedan. Efter att jag svarat på dessa droppade det in två ytterligare (väldigt intressanta) frågor som jag tänker besvara lite längre i detta blogginlägg.

FRÅGA ETT:

Hur tänker du kring att rösta mer ideologiskt? Jag håller helt med men hur skall man få väljarna att tänka mer ideolgiskt. Jag tänker att i många sakfrågor döljer sig ideologin och jag tror att många väljare svävar i en gråzon rent ideologiskt för att partidebatterna idag handlar mer om att bryta arm och hitta brister hos sina partimotståndare än om att hitta de bästa lösningarna. Och partierna är rädda för att tappa väljare om de lyfter sina sakfrågor dvs debatten blir en gröt som varken är söt eller salt. Hade jag fått välja så ser jag hellre att befolkningen får välja att rösta på låt säga en blandning 100 ideologiska och sakfrågor från varje parti än att rösta på enskilda partier. Vad anser du?

Det du beskriver låter som någon form av direktdemokrati, och ja, jag tycker att det verkar som en intressant lösning där medborgare får chansen att rösta om sakfrågor i högre utsträckning än vi får i Sverige. I dagens politiska system tror jag dock att det vore problematiskt.

Politikernas jobb är att sätta sig in i hur samhället fungerar och framförallt skapa någon slags helhet. De allra flesta svenskar har idag varken intresse eller tid att sätta sig in i alla sakfrågor som politiken styr över och därför tycker jag att idén kring ideologier är väldigt bra. Jag, som ändå ser mig själv som väldigt insatt och medveten, har väldigt dålig koll i många frågor men eftersom jag tror på vissa grundvärden såsom solidaritet och eftersom jag tror att vi människor påverkas av den kontext vi lever i (till skillnad från liberaler som mer tror på människan som självständig och på en värld fri från strukturer) vill jag ha en politik som skapas utifrån detta som en helhet. Jag tror som sagt inte på sakfrågor utan tror att allting hänger ihop och påverkar hela samhället. Flummigt, men det är så jag kan beskriva det bäst.

Så av den anledningen tror jag att det är farligt när politiken halkar in på att handla om sakfrågor. Alla människor i Sverige vill att det ska bli mindre arbetslöshet, att sjukvården ska bli bättre och så vidare. Därför är det också något alla politiska partier driver och då kommer politiken att handla så mycket om PR och retorik (det är ju ingen slump att Moderaterna växte så enormt efter att ha tagit hjälp av ett av Sveriges största PR-genier t.ex.). Den som lyckas formulera meningen ”fler jobb” bäst och mest övertygande vinner. Det säger ju egentligen ingenting om politiken och människosynen bakom, utan bara om strategi.

FRÅGA TVÅ:

Radikalfeminismen anklagas ofta för att ignorera heteronormen och för att ha en alltför bipolär syn på kön. Men hur ska man annars förstå könsmaktsordningen om inte som en maktbalans där mannen är överordnad kvinnan? Detta innefattar ju inte att en personligen behöver ha en bestämd könsidentitet. Och för det andra, varför riktas den här kritiken just mot feminism? Rimligen finns det massvis med ideologier som ignorerar heteronormen. Vad anser du om detta?

Heteronormen och den binära synen på kön genomsyrar dessvärre alla ideologier såsom det ser ut idag. Radikalfeminismen har ju den svagheten i förhållande till queerfeminismen att den bortser från trans*frågor vilket förstås ÄR väldigt problematiskt. Att generalisera kring kön blir lätt transfobiskt och heteronormativ, men samtidigt så är det ju nödvändigt för att synliggöra maktstrukturen.

Jag tycker att radikalfeminismen går att kombinera med intersektionalism och kallar mig själv därför radikalfeminist. Att könsmaksordningen finns innebär ju inte på något sätt att inga andra maktstrukturer finns eller att dessa i vissa lägen kan ha större påverkan. Könsmaktsordningen behöver heller inte bara inkludera cis-kön heller utan en transkvinna är även hon utsatt för ett patriarkalt förtryck exempelvis.

Dock vill jag verkligen påpeka att kritiken inom feminismen är väldigt viktig och inte alls att avfärda bara för att det är lika illa (eller värre) inom andra ideologier. Vithetsnormen, heteronormen och den binära synen på kön är någonting även feminister måste jobba med hela tiden och kan inte bortses från bara för att patriarkatet måste störtas.

Varför demokrati, egentligen?

Jag vågar säga att de allra flesta i Sverige är för demokrati och tror på dess grundidé. Demokratin är fast förankrad här i samhället, som Palme sa. Det är till och med en del  av skolans arbete att förstärka och förankra demokratin i våra framtida generationer.

Detta är förstås något positivt, och Sverige är dessvärre ett av få länder med en så stark demokratisk förankring.

Men har vi glömt av vilken anledning demokrati är bra? Är vi överens? Hur många av alla dessa förespråkare av demokrati vet egentligen varför de förespråkar detta styrskick. Och kanske framförallt – vad innebär demokrati?

Är demokrati ens bra? Och i så fall – varför? Har alla funderat över det?

Jag vågar säga att demokrati är ett av vår tids mest använda floskel, och kanske ett av vår tids mest svårtdefinierade ord.

Vad säger nationalencyklopedin om ordet? Wikipedia?

demokrati
Detta är väl ungefär vad vi fått lära oss av skolan också. Allmänna och fria val. Men vad innebär fria val? Att alla får delta, förstås. Men vad händer då om människor av olika anledningar väljer att inte delta? Är det ändå folkmakt/folkstyre då? Representeras folket i parlament om bara en tioendel röstat om parlamenten? Vår definition av ordet innefattar dessutom olika former av yttrandefrihet – fri press, mänskliga rättigheter och så vidare. Ett land som har fria val men som på olika sätt förtrycker sin befolkning är i våra ögon ingen demokrati.

Att mäta demokrati

Det finns ganska många institut som mäter demokrati. Dessa mäter demokrati på väldigt olika sätt utifrån olika kriterier. Vissa mäter det man kallar elektokrati – dvs det rent praktiska kring hur ett val går till, att det ska ske allmänna val till parlament. Andra mäter också sådana saker som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. De allra mest avancerade mätverktygen innefattar dessutom människors ekonomiska situation. I ett land där befolkningen svälter – kan man verkligen mena att de fattiga har samma tillgång till demokratin som de rika där? En familj som varje dag får kämpa för sin överlevnad – kommer de att sätta sig in i det som faktiskt krävs för att delta i politiska val? Kommer de ens rent fysiskt orka ta sig till vallokalen för att rösta?

Demokrati i det ekonomiska systemet

Det vi i väst syftar på när vi idag talar om demokrati är vad som statsvetenskapligt kallas för liberal demokrati. Att parlamenten är demokratiska men att ekonomin (marknaden) är fri och inte är en medborgelig sak att rösta om. Folkstyret gäller parlamenten – det övriga får inte begränsas av demokrattanken. Det är också den sortens demokrati man syftar till när man t.ex. ställer kommunism och demokrati som motsatser till varandra.

Min poäng är att begreppet kan betyda så mycket. Att när en person talar om demokrati så kan hen mena så mycket annat än när en annan person gör det. Detta gör det en aning problematiskt att använda begreppet utan att först enas om en definition.

Jag tror att det finns en risk i att låta ordet stå helt okritiserat. Att låta ordet fyllas med den ena positiva innebörden efter den andra, utan att stanna upp och fundera över vad det egentligen betyder.

Varför demokrati?

Men om vi nu skulle enas kring en definition – demokrati handlar om att människor tillsammans ska få påverka, det är nog de flesta överens om – varför är det så bra? Jag, och många statsvetare, filosofer och tänkare brukar dela upp det i två kategorier: de som tror att demokratin har ett egenvärde och de som  tror att demokrati skapar bäst förutsättningar för ett bra samhälle. Demokrati som ett mål eller demokrati som ett verktyg.

För mig är demokrati ett självklart verktyg. Jag är inte helt övertygad om att demokrati alltid är så bra. Det är segt, det förutsätter väldigt många saker i ett samhälle och framförallt lägger det ett stort ansvar på väldigt många människor – människor som kanske inte alls är beredda eller villiga att ta det ansvaret.

Jag ser demokrati som det system där minst risker tas. Det system som skapar sämst förutsättningar för maktmissbruk och förtryck.

Av den anledningen har jag dock svårt för personer som försvarar hatiska eller förtryckande handlingar för att det sker i demokratins namn. Att någonting är demokratiskt är inte en garanti för att det är bra vare sig för individer eller för samhället i stort. Demokrati har inget egenvärde i mina ögon, utan är bara det just nu mest lämpliga sättet att undvika ondska i världen. Om vi i demokratins namn skulle låta ytterligare en Hitler komma till makten så är jag inte beredd att dö, eller ens slåss, för demokrati eller yttrandefrihet.

För mig väger alla människors lika värde och allas rätt att slippa förtryck tyngre än demokratin.

Lite (tårt-)länkar v.44 och v.45

Ni har väl inte missat att jag skapat en liten porfolio här i bloggen? Kolla in mina foton! Inte särskilt mycket men det får duga tills jag orkar fixa med hemsida/Facebooksida specifikt för mitt fotograferande.

bloggkollage

Så vad har hänt de senaste två veckorna? Jag funderade länge huruvida jag skulle beröra tårtkastningen här i bloggen och något eget inlägg blir det inte – så många andra har skrivit bra om detta – men några länkar får det i alla fall bli. Jag går ifrån min vanliga form denna vecka, just eftersom de flesta länkarna rör tårtan.

Men först denna fantastiska intervju med och av Åsa Linderborg. Om alla journalister vore såhär smarta så skulle jag tycka att fler kunde köra på detta koncept! Kanske inte helt förenligt med den journalistiska tanken visserligen, men ändå.

”JAG HAR BETETT MIG FÖR JÄVLIGT”
Åsa Linderborg intervjuar sig själv om nya filmen, alkohol och sina pengar

Så till tårtan!

Jag vet inte hur det är med er men i mitt flöde har tårtan diskuterats vilt den senaste veckan. Vid en boksignering på söder i Stockholm blev Jimmie Åkesson alltså ”attackerad” med en tårta. Irene som greps för attacken berättade för Expressen varför hon kastat en tårta på Jimmie.

”Det är yttrandefrihet i Sverige. Varför har inte Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna rätt att stå där och prata?” frågar Expressen.

Irene svarar: ”Om de skulle komma till makten skulle vi mista alla mänskliga rättigheter. Vi skulle hamna i motsvarande militärjunta som Spanien, Portugal och Grekland. Så ska vi inte behöva leva.”

I mitt flöde på framförallt Facebook har den som sagt diskuterats, denna händelse. Många har bara skämtat om tårtningen, lagt upp roliga bilder på Jimmie och så vidare – men en debatt om just det här hotet på yttrandefriheten har också blossat upp. Politiker och andra har tagit avstånd från attacken. Det skrämmer mig. Jag tar varken avstånd från eller försvarar denna tårtattack och jag förstår inte varför så många känner att de måste göra antingen eller.

Jag hade förstått reaktionerna bättre om Åkesson blivit beskjuten eller knivhuggen men nu tycker jag att allas aktiva ställningstagande inte står i proportion med att en rasistisk politiker blivit förudmjukad med en tårta i ansiktet.

Det har inte bara skrivits om detta på Facebook, förstås. Många har skrivit bra, vettigt, nyanserat och viktigt om det hela – framförallt om själva efterspelet, det jag skriver om här. Läs alla, om ni är det minsta intresserade!

VÅRT SVERIGE HAR BLIVIT ETT ÄNGSLIGT LAND
Katrine Kielos är som vanligt klockren i sin analys. Hon jämför med andra länders syn på frågan och talar om hur Jimmie Åkesson leder ett ­parti som via sajten ­Avpixlat gjort hot och hat till ­arbetsmetod.

”PRECIS DEN EFFEKT SOM SD VILLE HA”
Jonas Cullberg skriver i ETC om den martyrstämpel som Sverigedemokraterna bygger hela sitt ”varumärke” kring, och att hela detta tårtkalas stärkt den martyrstämpeln.

EN DEMOKRATI MÅSTE TÅLA HARMLÖSA ATTACKER
Petter Larsson tar upp frågan om att kasta en tårta faktiskt är en våldsam attack eller om det är någonting som en demokrati bör tåla?