Månadsarkiv: februari 2014

Kulturrasismen, den nya rasbiologin?

Rasism, vad är det egentligen? Åsikterna om ordet går isär, journalister bråkar om hur ordet ska användas och till och med forskare verkar oeniga. Missbrukas ordet? Har det blivit inflation när det används så generöst?

”För att vara rasist måste du dela upp människor i olika raser,
och anse att en av raserna är överlägsen de andra”.

Så skrev någon i ett diskussionsforum häromdagen, och jag upplever att just den definitionen är vad många utgår från när de talar om rasism. Det är också vad jag lärde mig i grundskolan. Efter ett par års studier i mänskliga rättigheter och en del läsning i ämnet har jag ändrat uppfattning. Den allmänna bilden av ordet rasism är allt för enkel och i många fall direkt felaktig.

De flesta tänker förstås på Tyskland och nationalsocialismen när de hör ordet – rasbiologi, utrotning av en viss ras – men faktum är att just den formen av  rasism mycket på grund av det som hände i Tyskland inte längre är särskilt aktuell eller populär. Och den sortens rasism är långt ifrån den enda.

KULTURRASISM

Som jag tidigare skrev är ordet omdiskuterat men något de flesta är överens om är essentialismen – uppfattningen att egenskaper eller beteenden är kopplade till etnicitet eller hudfärg. Detta essentiella behöver inte vara biologiskt utan kan lika gärna vara kulturellt. Kulturrasister menar att personer som tillhör vissa kulturer också har vissa egenskaper samt att dessa inte går, eller är extremt svåra, att förändra.

Rasister menar att vissa grupper helt enkelt inte kan fungera tillsammans och att de bör leva åtskilda – oavsett om det handlar om biologi, kultur eller religion.

rasismcitat
(Ur boken ”Rasism” av George M. Fredrickson)

NATIONALSOCIALISMENnsdap

I Tyskland var rasismen en del av en politisk ideologi – nationalsocialismen. Utöver rasism är nationalism och socialkonservatism två grundpelare i ideologin. Familjen är viktig, en stark brottsbekämpning förespråkas, välfärd är betydelsefull, men också traditionella värden såsom könsroller och en konservativ syn på sex och relationer. Ett lite otippat inslag i nationalsocialismen och socialkonservatismen är djurrätt. Hitler är känd för att ha varit vegetarian, och att värna om djurs rättigheter är ett ganska vanligt inslag i nationalsocialistiska rörelser. Ytterligare en viktig aspekt i nationalsocialismen är en utpräglad hierarki och ett starkt ledarskap.

RASISM I SVERIGE?

”Genomgången av forskning om Sveriges historia ger fog för slutsatsen att rasismen är
en integrerad del av Sverige. Idén om att Sverige skulle
ha stått utanför det europeiska
koloniala projektet och därmed förskonats
från ett rasistiskt arv måste förkastas.
[…] Efter andra världskriget har det
i Sverige rått en förnekelse av att rasism
och etnisk diskriminering var
och är en integrerad del av det svenska samhället.”
– Paul Lappalainen

Under nazisttiden i Tyskland så var nazismen stark även i Sverige, och trots att vi inte tog något formell ställning i själva kriget så var stödet för NSDAP och nazismen utbrett. Många av de politiska partierna förde en nazistisk politik och Sverige var ett av världens då mest framträdande inom rasbiologisk forskning. Sverige har även en kolonial historia samt har utövat allvarlig strukturell diskriminering och förföljelse av romer. Många av dessa direkta brott mot mänskligheten har sopats under mattan, utan att Sverige ens riktigt erkänt det – och idag är vår självbild fri från både rasism och orättvisa. Men nog finns det rasism i Sverige fortfarande – dels det vi kallar vardagsrasism, men även parlamentariskt.

”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig
och eftersträvansvärd är inte detsamma som
att vi också ser den som okomplicerad.
Assimileringsprocessen är ofta lång och
problemfylld och historien visar att det
ibland kan ta flera generationer innan
den är slutförd och i vissa fall lyckas
den inte överhuvudtaget
, utan leder

istället till uppkomsten av segregerade
och särkulturella samhällen.”

Exemplet ovan är kulturrasism. Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida att vissa kulturer inte kan assimileras, dvs ”bli svenskar” – inte ens på flera generationer.

På hemsidan och i principprogrammet kan man också läsa att deras viktigaste frågor är äldrevården och krafttag mot brottslingar. Kollar man på motioner som har lagts av Sverigedemokratiska riksdagsledamoter det senaste året rör många av dem familjen, ökad brottsbekämpning och förbättrad djurlagstiftning. Inget av detta är förstås dåligt, men stämmer väl överens med nationalsocialismens socialkonservatism. Andra saker som går att finna bland sverigedemokratiska motioner är ökad makt åt kungen samt förändrad sexualundervisning i skolan – en motion där dagens sexualundervisning beskrivs som att ”sex endast ska ses som något tekniskt utan koppling till kärlek” och där det propageras för att lära ut en mer återhållsam syn på sex. Kärnfamiljen beskrivs som avgörande för ett samhälles överlevnad och Sverigedemokraterna fördömer i stort sett alla jämställdhetsåtgärder som satts in i det svenska samhället, eftersom de menar att de biologiska skillnaderna mellan könen resulterar i olika livsval.

”Marina Ghersetti och Anna Levin har studerat
rapporteringen av attentaten mot World Trade
Center i USA den 11 september 2001, i studien
Muslimer och islam i svenska nyhetsmedier.
Här konstateras att beskrivningarna bl.a.
uppvisade följande drag: Muslimska länder
buntas ihop, muslimer är obildade, känslostyrda
och starkt troende. Muslimer är farliga, världen
polariseras och Väst är bäst. Levin och Ghersetti
gör också en särskild bildanalys. Den visade att
närmare två tredjedelar av alla bilder med
anknytning till islam (534 bilder analyserade),
associerades till krig och våld.”
– Paul Lappalainen

valfilmSD

Bilden ovan är hämtad ur Sverigedemokraternas valfilm 2010. De väljer en av Sveriges utsatta grupper – pensionärer – och ställer dem mot en annan utsatt grupp – muslimer. Att de väljer pensionärer är ingen slump utan är en del i socialkonservatismen. Precis som i citatet ovan så målas muslimerna i filmen upp som en opersonlig och hotfull mobb. Och precis som i nazityskland så anspelade man på känslor om orättvisa för att rättfärdiga negativ särbehandling av en grupp människor.

Jag säger inte att Sverigedemokraterna är nationalsocialistiska, eller att vi är påväg mot en ny förintelse. Dock kan man inte bortse från det faktum att Sverigedemokraternas retorik och politik påminner mycket om den NSDAP förde innan Tyskland blev totalitärt.

Det sägs ofta att ordet rasism används för ofta och att det – som jag tidigare nämnt – blivit inflation på ordet. Jag skulle dock säga att vi är lite för rädda för ordet och framförallt att kunskapen om ordets betydelse behöver öka. Om vi ska kunna förebygga sådant som hände i Tyskland, i Sydafrika eller andra länder som drabbats hårt av rasism så måste vi våga se rasismens olika uttryck. Rasism kommer förmodligen alltid att finnas – men anledningarna till den och formerna av den kommer att förändras med tiden.

Dela bilden (Facebooklänk) för att sprida kunskapen om ordet rasism och dess betydelse!

vadbetyderrasismstor

Källor:
– Det blågula glashuset av Paul Lappalainen
(Paul Lappalainen är utredare på Diskrimineringsombudsmannen och expert i det Europeiska nätverket av städer mot rasism.)
– Rasism av George M. Fredrickson
(George M. Fredrickson var professor i amerikansk historia på Stanford University. Han var en pionjär inom fältet för rasismens historia. 1982 nominerades han till Pulitzer-priset.)
– Sverigedemokraternas hemsida
– Riksdagens hemsida

Normaliserad rasism och högerpolitik är inte opartiskhet

Sverige genomgår just nu en normaliserinsprocess. En normaliseringsprocess där det som för tio år sedan förfärade oss numer är rumsrent. Där det som för fem år sedan ansågs vara odemokratiskt numer skyddas av demokratins främsta förespråkare.

Normalisering innebär att vi sakta, sakta vänjer oss vid något, och där gränserna sakta, sakta förskjuts.

Idag riskerar man att stängas av från Sveriges radio för att man benämner Sverigedemokraterna som främlingsfientliga. Detta trots att ordet är sakligt och korrekt enligt granskningsnämnden. Detta trots att ordet egentligen är en väldigt mild benämning av partiets ideologi. Såsom Jason ”Timbuktu” Diaketé sade för ett par månader sedan: Sverigedemokraterna hatar inte främlingar. Jason är ingen främling. Sverigedemokraterna särskiljer utifrån hudfärg, inte främlingskap. Det är rasism. Ändå ses det som kontroversiellt och partiskt att benämna Sverigedemokraterna som främlingsfientliga.

Så såg det inte ut för tio år sedan. Inte ens fem. Så fungerar normalisering.

Vi står inför ett riksdagsval. Vi har fyra regeringsbärande partier och vi har en opposition.

Personer ur Svenskt näringsliv får uttala sig som oberoende ”experter” i nyhetsrapportering, detta trots att Svenskt näringsliv är en högst partisk lobby- och intresseorganisation, men en film som dokumentärt skildrar de negativa konsekvenserna av den nuvarande regeringens politik ses som för systemkritisk (blir inte kritik mot ett system automatiskt systemkritisk, och är inte det syftet med kritik?) för att visas i SVT samma år som det är val.

Den politik som förs idag är normaliserad. Vårt ekonomiska system ses som normalt och allt annat som kontroversiellt och extremt.

I SVT:s och Sveriges radios uppdragsbeskrivning står att ”programverksamheten ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv” och att de är skyldiga att ”hävda dom demokratiska fri- och rättigheterna och alla människors lika värde”.

Soran Ismail tar avstånd från rasism. Inte från Sverigedemokraterna som parti eller Sverigedemokrater som personer – det är han alltid tydlig med att påpeka – utan från den politik Sverigedemokraterna står för. Soran är en stark förespråkare av demokrati, men vill diskutera rasism. Ändå ses han som för partisk för att vara programledare i ett nöjesprogram i Sveriges radio under valåret.

Lars Vilks försvaras ständigt med argument om ”konstnärlig frihet”. Lars Vilks som med sin konst hetsar mot en av vår tids mest utsatta grupper och som deltagit i uttalat rasistiska och nazistiska sammanhang. En låt med textraden ”dunka Jimmie gul och blå” anses inte gå under samma konstnärliga frihet utan fördöms och förbjuds.

Idag är vår allmänna radio och TV mitt i den normaliserinsgprocess som leder till att antirasism och systemkritik ses som odemokratiskt – trots att det är precis tvärtom. Att inte låta oppositionell kritik föras fram och att låta den politik regeringen står för ses som objektiv sanning – det är odemokratiskt.

En fri och kritisk media är en av grundpelarna för det demokratiska samhället.
Idag har vi i Sverige en ängslig och okritisk media.
En media som tror sig skydda demokratin, när den i själva verket gör motsatsen.

Varför gick Mishra med i Sverigedemokraterna?

Idag skriver Mrutyuanjai Mishra i Sydsvenskan om varför han lämnar Sverigedemokraterna och slutar som skribent på sajten Avpixlat. Han beskriver hur han i Danmark inledde sin bekantskap med ”främlingsfientliga partier”, men att han nu känner att han ”varit naiv och begått ett fruktansvärt misstag”.

”Jag gick med i Tryckfrihetssällskapet för att jag ville kämpa
för yttrandefrihet, men idag känner jag att jag har blivit utnyttjad.
Min invandrarbakgrund har använts för att rättfärdiga hat
och rasism och för att försvara trångsynt nationalism.”

Mishra hävdar att hur han gick med i partiet för att det sade sig värna om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, men att han nu insett att vikten att verka för tolerans snarare än intolerans är för viktigt för att han ska kunna bortse från det Sverigedemokraterna står för.

”Jag trodde att Sverigedemokraterna ville arbeta för integration,
men nu förstår jag att det handlar om assimilation – att människor
ska glömma sina rötter. Det visste jag inte när jag gick med i partiet.”

Det är lätt att roas åt den här sortens ”insikter”. De flesta av oss vet precis var Sverigedemokraterna står, och det kan tyckas korkat att en person som själv upplevt rasism och som själv har invandrarbakgrund blir så lurad av Sverigedemokraternas retorik. Därför blir jag faktiskt imponerad av Mishra för att han sväljer sin stolthet och erkänner detta misstag. Och jag tror att vi ska passa oss för att göra just det – tycka det är löjeväckande och korkat. Jag tror nämligen inte att han är ensam om att gå på Sverigedemokraternas enkla lösningar, och jag tror att det finns ett värde i att försöka förstå vilka mekanismer som skapar SD-sympatisörer.

Precis som det finns många kvinnor som tar avstånd från feminismen för att de inte vill se sig själva som offer så tror jag att det finns invandrare och muslimer som sympatiserar med Sverigedemokraterna av samma anledning. Att se sig själv som ett offer för t.ex. rasism skapar också en utsatthet där man tvingas erkänna sin egen maktlöshet inför vissa saker. Då kan det ibland vara enklare att ställa sig själv utanför strukturen.

Det finns ett flertal exempel på personer med invandrarbakgrund som de senaste åren gått ut i media och försvarat sitt svenska medborgarskap med att de minsann gjort rätt för sig. ”Jag har jobb, jag betalar skatt, jag har lärt mig svenska!”. På så sätt slipper de klumpas ihop med den grupp t.ex. Sverigedemokraterna målar upp som ett ”samhällsproblem”.

”Sex månader efter min ankomst till Sverige började jag
arbeta inom hemtjänsten och tog hand om äldre svenskar.
I fyra år fortsatte jag detta arbete medan jag samtidigt studerade
[… ]
Min fru hade ännu värre upplevelser i Iran än jag. Hon fick
också bistånd från det svenska samhället i cirka ett år och
sedan började hon arbeta. Hon har betalat mer skatt här än jag.”
– Borzoo Tavakoli, i ett brev till Kent Ekeroth

Vi har, sorgligt nog, skapat ett klimat i Sverige där vissa människor känner sig tvungna att göra på det här viset. Vi har till och med skapat ett klimat där människor känner sig tvungna att ta avstånd från ”de andra” och på så sätt undvika att själva bli hatade och få sin egen nationalitet ifrågasatt. ”Jag är inte en av de där problematiska och svårintegrerade invandrarna, de som bara kostar pengar, som är en belastning för samhället. Hata inte mig, hata de andra i stället! Jag har rätt att vara i Sverige!”.

Jag säger inte att vi ska hylla Mishra för att han nu bestämt sig för att känna empati med andra människor, en empati som för de flesta av oss alltid varit självklar. Jag säger inte att Mishra inte haft något annat val, att han inte ska behöva ta ansvar för den politik han stått bakom. Jag säger inte ens att vi behöver förstå Mishra. Men jag tror att han är ganska symbolisk för vår tid och för vad Sverigedemokraterna och den ökade rasismen gjort med oss.

Vårt mål måste vara att personer som Mishra inte ens blir medlem i partiet, att de inte låter sig luras av Sverigedemokraternas världsbild och framförallt att ingen människa ska känna sig tvungen att hävda sin rätt att leva och bo i Sverige.

Hur hittade du min blogg?

Jag älskar statistik och sitter ofta och kollar varifrån alla läsare hänvisats samt vad folk googlat på för att komma till min blogg. Vad mitt statistikverktyg däremot inte visar är hur ni fann min blogg första gången. Så det vore mycket kul att få reda på det, genom att ni svarade på denna poll!

Svara gärna i kommentarsfältet också – vilken blogg ni hittade mig genom, vilken Facebooksida som länkade till mig och vilket blogginlägg det var som ledde er hit osv.

Tack!

”Finns det något du och din syster kan ändra på ist?”

Mitt blogginlägg om hur jag som kvinna tvingas anpassa mig till män i det offentliga rummet fick så mycket mer respons än jag trott. Att en del män skulle känna sig utpekade och bli upprörda hade jag förstås räknat med, men att så otroligt många kvinnor och tjejer skulle känna igen sig och dela med sig av sina egna erfarenheter förväntade jag mig inte. Många som aldrig analyserat fenomenet, många som inte är feminister. Många som helt plötsligt insåg hur mycket detta påverkat deras liv så länge de kan minnas.

”Du sätter ord på något som jag märkt
väldigt tydligt men aldrig riktigt kunnat
peka på vad det är.  Jag ser mig själv som
feminist, och en hyfsat medveten sådan,
men du öppnade verkligen ögonen på mig för
det här. Omedvetet har jag också, som man,
utvecklat taktiker för att motverka detta.”

– Anders

”Har dock varit med om både hot och fysiska angrepp (knuffar, hårda tag etc)
när man avvisar närgångna äckel på dansgolv. Det sjukaste är ändå att jag aldrig
ens reflekterat över detta förrän jag läste inlägget. Snacka om hjärntvättad.

– Linda

När jag skrev inlägget tänkte jag inte att det var något anmärkningsvärt, men ju mer jag funderar över det och över reaktionerna så inser jag hur symboliskt detta är för hur ett patriarkalt förtryck yttrar sig i dagens samhälle. Just i detta fenomen kan vi tydligt se den struktur som faktiskt är ett bevis för att vi fortfarande är långt ifrån jämställda. Jag tror att det är anledningen till att mitt blogginlägg blev så stort och hyllat.

Jag funderade ett tag över om jag skulle välja ut några av kommentarerna till inlägget och besvara dem. Många av de som kommenterade tyckte att jag var orättvis mot alla de män som inte beter sig på det här viset, och väldigt många gav mig diverse välmenande tips på hur jag ska agera för att slippa. Många tolkade det till och med som om inlägget handlade om att jag är ledsen över att jag inte har pojkvän, och att jag således behöver hitta nya sätt att ”ragga” på.

Det här är väldigt intressant tycker jag. Dessa tre tolkningar av mitt inlägg blir för mig ytterligare ett bevis för hur genomsyrat vårt samhälle är av den här bilden. Bilden av att kvinnor finns till där för män – och att kvinnor är beroende av män. Jag går nämligen aldrig på krogen för att ragga eller ens för att träffa nya människor, och jag åker (surprise!) heller inte tunnelbana av den anledningen.

Ännu ett tecken för att jag med mitt inlägg lyckades beröra något symboliskt och allmängiltigt är att många andra feminister spånat vidare på det i sina egna bloggar. Många av dem har också bemött några av de argument som använts mot mig i mitt kommentarsfält – det tackar jag för!

When darkness falls skriver om Människors längtan efter att bli sedda och bekräftade och om hur detta tar sig uttryck i det offentliga rummet och den sorts situation jag skrev om. I detta mycket matnyttiga blogginlägg bemöts också många av kommentarerna i mitt kommentarsfält, så läs! (WDF har också tillsammans med Calleism och NoToyBoy startat ett mycket bra initiativ som går ut på att feministpeppa andra bloggare, i tisdags hade bland andra jag äran att peppas).

LadyDahmer skriver Säger man hej till en man så tror han att han har halva inne med en egen upplevselse likt de jag skrev om. I hennes kommentarsfält finns många andra som också delar med sig av egna upplevelser.

Mondokanel skriver  ”Jag tänker fortsätta vara snäll” om en kritisk kommentar, och om alla de män som uttrycker avundsjuka på oss kvinnor för att vi får utstå all denna ovälkomna uppmärksamhet. De verkar inte tänka på att jag kanske inte alls är intresserad av män, eller att jag inte är attraherad av de personer som kommer fram till dem. De här männen skulle förmodligen inte uppskatta om en i deras ögon äcklig kvinna kom fram, och homofoba män skulle inte uppskatta att bli raggade på av andra män.

”Tänk dig en fjortonårig kille på biblioteket. Tänk dig en oattraktiv kvinna som kommer fram, sätter sig i maktsituation och vägrar släppa iväg den uppenbart rädda pojken. Det slutar med att hon gnuggar sitt kön mot honom innan han slutligen tar mod till sig och springer.”

Moralfjant skriver Vi hatar inte er, vi är rädda för er och ställer den mycket träffande frågan ”Inser ni inte att ni stödjer förtryckaren genom att inte stödja den förtryckta?” till alla dessa personer som kritiserar min och andra kvinnors strategier för att undvika obehagliga situationer.

”Häng inte upp dig på saker så mycket
lilla flicka, hakuna matata, don’t worry
be happy, dra på dig ett leende.”
– Michael

Amra på Kultureliten skriver att Mänsklig kontakt är inte en mänsklig rättighet och bemöter alla de som i kommentarsfälten tycker synd om de ensamma män som, på grund av min inställning, nu aldrig kommer få en chans att träffa en kvinna. Hon drar paralleler till prostitution.

”Jag bor för tillfället i Holland där prostitution är lagligt. Ett av de starkaste argumenten för prostitution i det här landet är just att det finns ensamma män där ute som inte kan få sex och närhet och därför behöver ha möjligheten att betala för det. Det är återigen synd om männen som inte kan få det de söker och det är kvinnans skyldighet att uppfylla dessa behov oavsett hur jobbigt, kränkande eller förtryckande det än må vara.”

På Facebook skrev Amra också en grej som jag faktiskt inte riktigt tänkt på: ”Det är också intressant hur dessa män alltid, alltid söker sällskap av yngre kvinnor i det offentliga? Kan inte alla gamla gubbar typ prata med alla fina äldre tanter på tuben som också sitter ensamma?”

Ja, varför? Handlar det enbart om umgänge hade de väl inte behövt ”ge sig på” enbart unga tjejer, framförallt inte om de själva är rätt mycket äldre? Det här är ju ytterligare ett bevis för att det inte alls handlar om ensamma män som desperat söker socialt umgänge.

”Jag har bott ensam i hela mitt liv,
kommer nog alltid att göra det.
Har aldrig haft ett besök av någon.
Ibland åker jag ett extra varv på
tunnelbanan. Kanske ser någon mig.
Det enda jag vill är att ha ett
litet leende då och då.”
– Leif

För er som inte gjort det kan jag rekommendera er att också läsa kommentarsfältet under mitt blogginlägg. Väldigt många delar med sig av sina erfarenheter – väldigt många känner igen sig.

Jag hoppas att samtalen om det här enorma problemet fortsätter. Att hitta en lösning på det är förstås långt ifrån enkelt, men ett stort steg är som alltid att prata, prata och prata om det. Och de senaste två veckorna visar ju tydligt att behovet för det finns!

twitteromblogginlagg

(Citaten till höger + rubriken till blogginlägget är alla autentiska kommentarer från mitt kommentarsfält – förutom den av Linda, den är från LadyDahmers. Har dock inte låtit publicera alla, eftersom de innehållit en hel del misogyni.)

Du behöver inte kalla dig feminist

3sw_grande_grande.jpg v=1382429629Vill du att män och kvinnor ska vara jämställda? Då är du feminist!

Så resonerar ofta feminister när de talar med personer som inte vill kalla sig för feminister. På internet finns det ett test; Are you a feminist? Testet består av två frågor, ”Do you think all human beings are equal” och ”Do you think women are human beings”. Jag vet inte hur det ser ut i er omgivning men jag personligen känner nog ingen som skulle svara nej på de två frågorna.

Tröjan här intill är även den ett exempel på en feministisk definition som vill inkludera alla. Tycker du att kvinnor också är människor? Då är du feminist!

För visst vore det fantastiskt om det var så enkelt?
– Alla är feminister!
– Alla kämpar för att kvinnor ska bli jämställda männen!

Men hur kommer det sig då att det går så långsamt framåt? Hur kommer det sig att löneskillnaderna fortfarande innebär att kvinnor jobbar gratis efter 15:53? Att kvinnor utsätts för våld i relationer i mycket högre utsträckning än män? Att hela nöjesindustrin fortfarande är mansdominerad? Hur kommer det sig att 98% av alla dömda våldtäktsförövare är män?

ETC

Jag tror inte på att inkludera alla i feminismen. Det skulle inte göra någon som helst skillnad om alla plötsligt kallade sig feminister men fortfarande förnekade de strukturer och den könsmaktsordning som feministisk analys har sin grund i. De människor som tar avstånd från feminismen, som är rädda för ordet eftersom det är kontroversiellt och som tycker att det är problematiskt att ordet har feminin klang… Enligt min erfarenhet har de i de allra flesta fall ingenting att bidra med till den feministiska kampen.

twitterfeminism

Feminismen är inget mål. Vi feminister vill inte ”uppnå feminism”, vi vill inte ha ett samhälle där det görs skillnad på kön. Vi vill ha jämställdhet. Ett samhälle där människor har samma förutsättningar och behandlas likadant oberoende av könstillhörighet. Anledningen till att ordet heter feminism och har feminin klang är för att det i feministisk analys finns en problemformulering som går ut på att kvinnor strukturellt är underordnade män och med målet att detta bör förändras – dvs att det är kvinnor som behöver lyftas.

Att säga att man är ”för jämställdhet” men inte kunna ge en förklaring på vad som idag förhindrar oss att uppnå jämställdhet blir enligt min mening väldigt uddlöst och okonstruktivt. Feminismen erbjuder maktanalyser, problemformuleringar och verktyg för att uppnå jämställdhet.

Det finns de som menar att vi idag har ett jämställt Sverige – då behövs inte feminismen här längre – och det finns de som menar att kampen för jämställdhet idag ”gått för långt”, med resultatet att män numer är underordnade kvinnor. Då är jämställdismen ett bättre alternativ. Det finns säkert fler rörelser som säger sig arbeta för jämställdhet på olika sätt, och även om jag ställer mig väldigt kritisk till både jämställdismen och till illusionen om att Sverige är jämställt idag så respekterar jag de som väljer att inte kalla sig för feminister av dessa anledningar.

Jag tänker inte slå mig blodig för att få dem att sätta etiketten ”feminist” på sig själva. Jag tror till och med att det skulle kunna skada feminismen om de gjorde det. Anledningen till att feminismen som rörelse nått så stora framsteg i historien är ju för att den varit kontroversiell och normbrytande. Den dagen feminismen inte är det längre, då har vi antingen gett upp, eller så har vi nått vårt mål – jämställdhet.

femtest

Jag förstår att detta är ett retoriskt grepp med ett visst humoristiskt inslag, men tycker ändå att det finns en farlig tendens i dagens debatt där man försöker avradikalisera feminismen, göra den mindre skrämmande och mer populistisk.

Feminismen har uppnått mycket i Sverige. Till en början handlade kampen om att män faktiskt skulle se på kvinnor som människor, men borde vi inte ha nått längre idag? Borde vi inte ställa lite högre krav på vårt samhälle än detta? Borde inte feminismen vara mer än en enkel etikett?

Vill du att män och kvinnor ska vara jämställda? Du behöver ändå inte kalla dig feminist.

Hur tycker ni att mitt kommentarsfält fungerar?

Jag vill ställa en fråga direkt till mina läsare – både till er trogna som alltid läser och ofta kommenterar samt till er som bara kikar in ibland.

Kommentarsfält är en stor del av internet. För de flesta innebär kommentarsfält en dålig känsla, kanske till och med ångest. Jag låter t.ex. nästan alltid bli att läsa kommentarerna till bra artiklar på nyhetssidor och liknande – just eftersom jag inte vill förstöra den bra känslan artikeln ger mig. Det finns också statistik som visar att majoriteten av kommentarerna på t.ex. SVT Debatt kommer från Avpixlat-skribenter. Representationen i kommentarsfälten blir således inte särskilt verklig eller rättvis.

Av den här anledningen är det väldigt många feministiska bloggare som helt stängt av sina kommentarsfält, eller som har en väldigt hård moderering. Detta för att inte låta alla dessa personer, som i alla andra kommentarsfält får härja fritt, få ytterligare ett forum för att sprida sina åsikter. En annan anledning är förstås att inte skapa obehag för de som läser bloggen och vill skriva i kommentarsfältet. Att inte utsätta dem för den lynchmobb som de här kommentatorerna ofta består av. Men också för att skydda sig själva, förstås. Att skriva en feministisk blogg innebär en hel del hat och hot, och i sitt eget kommentarsfält har man makt att undvika detta.

Jag tycker att det är en vettig inställning, och tycker själv att det är skönt att läsa och skriva i såna kommentarsfält. Ändå har jag låtit mitt kommentarsfält vara relativt öppet. Varför?

kranktaman

Först och främst vill jag berätta att jag verkligen inte släpper igenom allt. De stora blogginläggen som drar flest besökare får egentligen ca tre gånger så många kommentarer – men två tredjedelar består av så mycket hat och/eller är så osammanhängande och irrelevant att jag helt enkelt bara tar bort det. Men jag släpper igenom väldigt mycket kritik också. En hel del kränkta män och många klassiska ”feminismen är fel”-inlägg, sånt som vi rutinerade feminister stöter på varje dag och är väldigt trötta på. Varför, kanske man då frågar sig?

Det handlar inte om att jag ser det som min skyldighet, eller om yttrandefrihet. Min blogg är min och den gör jag vad jag vill med. Jag har ingen skyldighet att svara på all kritik, eller låta all kritik synas. Däremot har jag förstått att många läser kommentarsfälten och uppskattar mina svar på mycket av den här klassiska kritiken.

Många av er som läser min blogg är inte rutinerade debattörer eller särskilt insatta i feminism, och ni kommer precis som alla andra feminister också stöta på den här kritiken. Därför kan jag tycka att det finns ett värde i att jag låter en del av den få plats och dessutom försöker svara på den på mitt sätt. Jag känner nämligen att det är en av mina styrkor, och ser detta som ett tillfälle att utnyttja den styrkan.

svarpakommentar

Jag har ingen välarbetad strategi när jag modererar, utan försöker gå på magkänsla och håller fortfarande på att känna efter var gränserna går. Ibland släpper jag igenom lite grövre kommentarer – men då har jag ofta en tanke med det. Ibland raderar jag konstruktiva kommentarer av den enkla anledningen att jag inte orkar svara på dem och bara tycker det är jobbigt att de ska ligga där i mitt kommentarsfält oemotsagda. Ibland tycker jag att någon uppvisar ett osunt beteende genom att t.ex. skriva 20 kommentarer på en timme och låter bli att släppa igenom av den anledningen. Det är alltså inte bara hat som inte släpps igenom utan jag försöker få en jämn balans av kritik och pepp samt avgöra från fall till fall. Tidigare kände jag ett större ansvar och kände mig skyldig hur jag än gjorde – släppte jag igenom kände jag mig skyldig gentemot mina snälla och kloka bloggläsare och raderade jag kände jag att jag ”inte kan ta kritik”. Ni vet hur det är. Numer försöker jag att bara känna efter själv, och gå på magkänsla.

braskrivet

Jag vill dock höra med er som läser, för det är ju ändå främst er jag skriver för: Känner ni obehag när ni klickar er in i mitt kommentarsfält? Tillför det något eller förtar det snarare mina texter? Hur tycker ni att mitt kommentarsfält fungerar, helt enkelt? Berätta, så kan jag försöka anpassa lite efter er!