Månadsarkiv: juni 2013

Tre länktips v.26

Jag har de senaste dagarna varit hemma i Stockholm och spelat in lite videoklipp för Jämställd festival som jag just nu sitter och klipper för fullt. Resultatet släpps den 9:e juli och kommer att bli GRYMT. Just sayin. Håll utkik!

Veckans länktips följer här:

1.
VI VILL HA RÄTTEN ATT GNÄLLA
Väldigt tydlig och välformulerad text om människors relation till politik idag. Inte alls särskilt lång heller. Läs!

”Vi vill ha fantastisk sjukvård i Sverige. Våra äldre ska leva som i paradiset. Våra sociala skyddsnät ska göra omvärlden avundssjuk. Men vi vill också betala lägre skatt. Ny skattesänkning? Nä nu jävlar, du får min röst!

2.
NAZISTPARTI VÄXER I VÄRMLAND

Det här är ett sådant klipp som jag inte vet om jag ska skratta eller gråta åt. Hela intervjun är så himla fånig – framförallt när snubben i bakgrunden börjar tjafsa om medlemsantal som om det inte vore relevant och säger att ”Socialdemokraterna och Moderaterna minsann inte går ut med sådant”. Eh? Men å andra sidan är det sjukt skrämmande då de faktiskt har rätt i att de har rätt stort stöd och för er som inte vet det kan jag berätta att Svenskarnas parti vill låta genetik avgöra medlemsskap. Genetik. Ja, ni läste rätt. Rasbiologi kallas sådant. Därav min lust att gråta.
Se också det här klippet, som är en liten fortsättning av intervjun. Tydlig politik har de…

3.
SOMMAR I P1
Kan förstås inte låta bli att tipsa om det bästa på hela sommaren – för en vecka sedan inleddes årets Sommar i P1 och redan har det varit ett flertal jättebra program. Från veckan som gått vill jag särskilt rekommendera Liv Strömquist som pratade om mens i hela sitt program samt Kristian Gidlund som ju alltid är värd varenda sekund. Har en stark känsla av att det kommer att dyka upp fler Sommar i P1-tips i min blogg de närmaste två månaderna.

Det är okej att vara hycklare

”Lyckas du leva som du själv lär?”

Den frågan fick Nina Björk i intervjuprogrammet Min sanning när hon talat om sin kritik mot konsumtionssamhället. Frågan är kanske inte så konstig egentligen, men tittar man på den lite djupare ser man att det döljer sig ett krav bakom frågan. Lyckas du leva som du lär eller är du en hycklare? – Om du på något sätt stödjer konsumtionssamhället så är det dubbelmoral att också kritisera det.

Vad gör det här resonemanget med engagemang och politiskt intresse?

Jag upplever dagligen den här kritiken som säger att jag inte lever som jag lär tillräckligt väl. Dels är detta farligt eftersom det skrämmer människor från att våga kritisera saker – från att våga engagera sig – men också är det ett helt orimligt krav att ställa på människor eftersom kritik mot samhället ofta är så pass grundläggande att det faktiskt inte går att leva som man lär.

I Min sanning gav Nina Björk följande svar:

”Jag lär ett helt annat system. Jag lär ett samhälle utan hierarkier så även om jag skulle sätta mig längst ned i klassystemet så skulle klassystemet ändå existera. Det är ett helt orimligt krav att leva som man lär när man lär ett annat system.”

Att tro på ett klasslöst samhälle är ju inte synonymt med att tro på ett samhälle där JAG lever fattigt. Att jag levde fattigt skulle inte resultera i att alla rika människor slutade vara rika eller att alla fattiga människor slutade att vara fattiga.

Att tro på ett konsumtionsfritt samhälle är inte synonymt med att tro på ett samhälle där JAG inte konsumerar. Om jag flyttade ut i en stuga i skogen och blev självförsörjande skulle jag bli totalt avskärmad från samhället och ingen som helst förändring skulle ske. Konsumtionssamhället skulle fortgå med alla dess negativa konsekvenser.

Dubbelmoral-beskyllningen är helt ologiskt i och med den detaljen att systemkritik inte riktar sig mot individer utan – just det – system. Att vara kritisk mot till exempel konsumtionssamhället innebär inte att anklaga alla konsumenter för att vara hemska människor utan det är en kritik mot ett samhälle som innebär att alla människor tvingas att konsumera för att överleva, för att bli socialt accepterade och så vidare. Hela grejen med till exempel antikonsumtion eller socialism är ju att inte skuldbelägga enskilda individer utan se saker och ting i ett större perspektiv.

Sen innebär ju inte detta att inget som helst ansvar ska läggas på individer. Jag tycker att det är fint när människor till exempel gör medvetna val i sin konsumtion eller liknande, men att ta ifrån en människa rätten att kritisera någonting för att hen själv är en del av det hen kritiserar – det är irrationellt och framförallt väldigt kontraproduktivt. Dessutom bortser man ju då från all den ojämlikhet som finns i världen som resulterar i att alla t.ex. inte har ekonomi att göra medvetna konsumtionsval, vilket i sig ju är det system man kritiserar och vill förändra. Att lägga ansvaret på individer för att på så sätt skapa ett samhälle där ansvaret inte ligger på individer… Ja, ni hör ju själva hur absurt det låter.

Så, kamrater – det är helt okej att ha dubbelmoral. Det är okej att vara hycklare.

Två länktips v.25

1001321_10151532352537333_1749845945_n

Veckans nyhetsflöde har väl främst berört strejken och jag har förstås upprörts över FMSF:sagerande i det hela. Att man kan vara så respektlöst mot en av grundpelarna för allt vad demokrati och arbetsrätt heter, och samtidigt säga sig sympatisera med ”Nya arbetarpartiet”, det är minsann intressant.

Förutom strejk har det ju dessutom varit midsommar i veckan. Det firade jag i Umeå hos min syster med vänner. Helt fantastisk dag med sol och lekar! Fotot av mig är taget av min fina vän Ia som även hon följde med dit upp.

Dagens länkar går i humorns tecken. Håll till godo. Skratta lite vettja!

1.
UPPDRAG JANTE
Att jag och Janne Josefsson inte har en så bra relation är kanske inte någon hemlighet. Tycker att denna tolkning av UG och Janne är fantastisk, även om jag kan tycka att jantelagen har oförtjänt dåligt rykte. 

2.
17 SAKER HENMOTSTÅNDARNA ÄR RÄDDA FÖR
LadyDahmer har här satt ihop en väldigt pedagogisk men kanske en aning raljant bildserie med citat som ofta används av henmotståndare.

Midsommarsnippa

Varje år den här tiden påpekas det, både seriöst och mindre seriöst, vad midsommarstången egentligen föreställer. Är det bisarrt att vi dansar kring detta manliga könsorgan med våra barn varje sommar? Är det en symbol för patriarkatet och mansnormen?

Jag tänker inte vidareutveckla dessa frågor eller funderingar utan vill bara, som motvikt till den traditionella synen på vad midsommarstången föreställer, dela denna fina tolkning skapad av Elin Johansson.

Glad midsommar alla bloggläsare!

1013657_10151527268058823_1549846910_n

Att vara EN RIKTIG MAN™

Jag vet inte hur många gånger jag sett bilder med texter som inleds med ”Riktiga män…” och sedan fortsätter med något påstående såsom ”slår inte”, ”våldtar inte”, ”hjälper till med disken” eller liknande. Följande är ett axplock från sådant jag hittade då jag googlade på ”riktiga män”.

riktiga man

Detta är ett försök att bryta könsnormer. Man vill hjälpa männen att komma undan machonormen och anamma traditionella kvinnliga egenskaper utan att riskera att bli fjollor, tjejer eller – gud förbjude – bögar. 

Ja, för det är faktiskt det man säger genom att tala om ”riktiga män”. Vad är egentligen en riktig man? Finns det någon anledning att benämna någon som ”riktig”? Alla människor av manligt kön är väl riktiga män så att vara en riktig man kräver således inte särskilt mycket vilket gör hela den retoriken fånig.

Att tala om ”riktiga män” i positiv klang är bara att spela machokulturens spel och dessutom blir resultatet att man förnekar hela maskulinitetsnormen. Därför blir jag lite chockerad ibland när jag till och med ser feminister använda detta ”riktiga män”-uttryck.

Ska vi i stället för att skapa någon slags ohållbart EN RIKTIG MAN™-varumärke bara börja tala om positiva mänskliga egenskaper och företeelser? Jämställdhet, omtanke, frihet och – vad gäller att undvika våldtäkter, människohandel och att inte slå sin fru – vanligt jäkla folkvett.

Ska det behöva bli en manlig image att inte våldta för att män ska sluta våldta? Är det lösningen på machoproblemet? Eller är kanske själva problemet att män är livrädda för att inte vara tillräckligt ”manliga”? Så rädda att de prejar en kvinna med barn av vägen för att ta tillbaka den manliga stolthet de blev ifråntagna när nämnda kvinnan tidigare körde om dem.

Ska vi i stället för detta EN RIKTIG MAN™-varumärke försöka få männen att inse det fina i att vara MÄNNISKOR™ och inte krampaktigt krama sig fast vid det faktum att de har snopp i stället för snippa? Jag tror mer på det, faktiskt.

1sonfitta

Ett annat blogginlägg jag skrivit som berör ämnet:
”Varför är det positivt att vara pojkflicka men negativt att vara flickpojke?”

Är kvinnlig kroppsbehåring politik?

Är en hårig armhåla politik? Om ni ser en kvinna med hår under armarna, visst drar ni då direkt slutsatsen att hon är feminist? Jag gör det, även om jag önskar att det vore mindre uppseendeväckande.

Ett av de mest symboliska utseendena för feminister är håriga armhålor. Anledningen till det är förstås att en del av kvinnoförtrycket är den utseendefixering och objektifiering som drabbar kvinnor. Ett av de praktiska uttrycken för detta är det indirekta ”kravet” på att kvinnor ska raka sig. Jag har redan nämnt detta två gånger tidigare här och här. Frågan är komplex och ett klassiskt exempel på feministiska frågor som ofta används av meningsmotståndare för att förminska feminister. ”Ska ni inte engagera er i viktigare frågor?”.

Under Melodifestivalen 2012 blev det dock tydligt varför detta är en viktig fråga. En tjej i publiken råkade visa sin orakade armhåla och skandalen var ett faktum. Mängder med kommentarer om hur äcklig hon var cirkulerade i sociala medier och tusentals människor tog sig rätten att uttala sig negativt om en kvinnas utseende. Det var då jag tog beslutet att sluta raka mig under armarna. Det kan tyckas vara en liten skitfråga i förhållande till kvinnovåld, löneskillnader, rösträttskampen och så vidare men som feminist tror jag inte att någon fråga är skild från andra. Den här grejen att kvinnor ses som objekt och att människor (framförallt av manligt kön) ständigt tar sig rätten att recensera kvinnokroppar är bara ett symptom på den enorma ojämställdhet vi lever i idag.

Idag är det ingen självklarhet för kvinnor att själva välja om de vill raka sin kroppsbehåring. Det är således främst kvinnor som identifierar sig som feminister som vågar ta beslutet att faktiskt låta bli. Således blir det en politisk symbol. Några feminister som får försöka bana väg, precis som i alla andra kvinnofrågor.

Är det ett problem då? I min idealvärld skulle ju alla (framförallt kvinnor) vara feminister och därför ser jag det inte som något negativt att kvinnlig kroppsbehåring kopplas ihop med feminism. För vad är motsatsen till feminism? Kvinnor borde väl, i den mån det är möjligt, vara fria att själva bestämma över sin kropp i stället för att påverkas av normer och på grund av dessa ”välja” att raka sig. Idag är normerna starka och då blir det svårt att tala om ”fria val”.

Idag är det uppseendeväckande när jag som kvinna har hår under armarna och så länge det fortfarande är det – så länge man ”får tåla” att höra hur äcklig, okvinnlig och onaturlig (?) man är för att man faktiskt låter bli att förändra sin kropp – så länge tänker jag att det är ett viktigt politiskt ställningstagande och ett sätt att försöka normalisera.

Så, som svar på frågan om kvinnlig kroppsbehåring är politik så svarar jag: ja, allt är politik.
Det feministiska slagordet ”Det personliga är politiskt” är fortfarande aktuellt.

_MG_3571