Kategoriarkiv: Vardag

Hur hittade du min blogg?

Jag älskar statistik och sitter ofta och kollar varifrån alla läsare hänvisats samt vad folk googlat på för att komma till min blogg. Vad mitt statistikverktyg däremot inte visar är hur ni fann min blogg första gången. Så det vore mycket kul att få reda på det, genom att ni svarade på denna poll!

Svara gärna i kommentarsfältet också – vilken blogg ni hittade mig genom, vilken Facebooksida som länkade till mig och vilket blogginlägg det var som ledde er hit osv.

Tack!

Vilken tiggare förtjänar dina pengar?

Sen jag flyttade till Stockholm för fyra år sedan har antalet tiggare på gatorna ökat drastiskt. Med dem har också en diskussion blossat upp, och alla människor vill tycka till om frågan på ett eller annat sätt.

Vilka tiggare ska man ge pengar? Ska man inte ge dem pengar alls, är inte det att uppmuntra detta oetiska beteende? Ska man ge dem mat i stället för pengar, så att de inte bara köper sprit och cigarettet för pengarna? Och det organiserade tiggeriet, det ska man verkligen inte uppmuntra? Så det är bäst att inte ge pengar till de tiggare som verkar allt för rutinerade!

Precis såhär låter det hela tiden, och ju mer jag hör dessa resonemang desto mer äcklad blir jag. Är det verkligen människor vi talar om? Människor som av olika anledningar inte har något annat val än att leva på gatan och som varje dag oroar sig för att inte få ihop tillräckligt många kronor för att mätta sina munnar.

Vi tycks gå runt med någon slags naiv idé om hur hemlösa och tiggare borde se ut och fungera.

De får inte vara taktiska och rutinerade utan ska helst se ut att tigga för första gången och givetvis bli jättetacksamma och förvånade om vi ger dem några kronor. Hamnar i en situation där man tvingas tigga gör man förstås över en dag – och kommer förstås ur situationen dagen efter… Så att de skulle ha fått någon slags rutin och lärt sig hur man får ihop tillräckligt med pengar för att överleva dagen, det kan de inte ha hunnit!

Att svälta och frysa är förstås helt enkelt att hantera, så att försöka mildra detta med berusning är bara irrationellt och korkat. Och om vi inte ger dem pengar kommer de förstås genast att bli drogfria samt automatiskt få mat och husrum! Det handlar ju bara om att de ska förstå att det inte lönar sig att tigga. Att det inte är ett bra karriärsval, så att säga.

Nä, som sagt. Att vi rika och priviligierade människor tar oss rätten att sätta oss över de här människorna, tror oss veta bättre än dem själva vad de behöver eller inte behöver hjälp med – det äcklar mig verkligen. Jag har ingen aning om hur det fungerar att leva som hemlös, eller hur man lyckas övertyga oss rika och egofixerade människor att ge dem pengar. Jag är helt övertygad om att de flesta tiggare vet sådant mycket bättre än mig.

… Och det här antagandet att de tigger för att de är lata eller för att de vill det, det tänker jag inte ens bemöda mig att besvara… Mer än att fråga er: skulle ni vilja det? Nä, just det.

ofvww9-540x740

För några dagar sedan pratade jag med en hemlös kvinna som tillbringat natten på en tågstation. Hon bad en person bredvid mig om hennes plastpåse, vilken hon fick. Sen tittade hon på min vattenflaska och jag tolkade det som om hon ville ha den också. Det ville hon inte, utan berättade att hon är ”alldeles för rik” för att be om pantflaskor. ”Jag har ett par hundralappar kvar den här månaden, det finns de som är fattigare och behöver de där kronorna bättre än mig. Det är deras revir.” Jag drabbades förstås av ett dåligt samvete när jag satt där med min smartphone, hörlurar, fotoryggsäck, nya jacka och allt vad det är. Den solidariteten hon har med de vars situation om möjligt är ännu tuffare – den kan jag aldrig tävla med.

Den här kvinnan vet hur det är att räkna kronor. Hur det är att inte ha någonstans att bo. Hon känner solidaritet och empati med de som har det sämre än henne, oavsett om de väljer att använda den kronan de skulle få för min vattenflaska till ett mål mat eller till en burk öl. Hon tycker inte att de behöver förtjäna min flaska. Det räcker med deras fattigdom och utsatthet.

Så du välbärgade, priviligierade människa. Du som menar att du har rätt att avgöra vilka som förtjänar dina pengar. Du som menar att du har rätt att ställa krav på de som inget har. Du som kanske är avgörande för en av dina medmänniskors möjlighet att överleva dagen…

Vad krävs för att du ska dela med dig av en liten liten del av din förmögenhet?

Krävs det att ha åkt 600 mil till Sverige? Det Sverige som är känt för att ha en befolkning som är givmild och solidarisk med de som har det sämre. Krävs det att att ha använt alla sina besparingar för att bekosta en resa hit av den anledningen?

Krävs det ett livslångt lidande och alkoholmissbruk? Eller kanske en tragisk uppväxt? (Hur bevisar man i så fall den tragiska uppväxten?)

Inte? Räcker det med otur? Eller kanske en missbrukarpersonlighet bara? Eller räcker det med ett samhälle som blir allt hårdare, där klassklyftorna växer? Nä, det är inte tillräckligt?

Så du välbärgade, priviligierade människa.
Vad krävs för att du ska dela med dig av en liten liten del av din förmögenhet?

Vilken tiggare förtjänar dina pengar?

Jag skulle aldrig vara tillsammans med en moderat

Elaine Eksvärd skrev för ett tag sedan att det är ett farligt ”vi och dom-tänk” att inte vilja umgås med personer som har en annan åsikt än en själv. Det är inte första gången någon lyft den frågan – jag har deltagit i så många diskussioner där många menat att man måste kunna skilja på person och åsikt – och att det är intolerant att föredra människor vars åsikter man delar.

Jag har en hel del personer i min umgängeskrets som inte är vänster – till och med några moderater (!). Detta är dock långt ifrån enkelt eller okomplicerat. Att ha dessa personer i min närhet begränsar mig och jag får undvika många samtalsämnen för att det inte ska uppstå konflikter eller dålig stämning. Under vissa perioder har jag dessutom svårt att inte känna direkt ilska över hur den politik de står för drabbar så många människor negativt.

Att ha en partner som inte delar mina politiska åsikter skulle därför vara helt omöjligt för mig. Den jag lever så tight och delar min vardag med måste kunna förstå och hålla med mig om vissa grundläggande saker.

Detta anses alltså vara intolerant och trångsynt. Men hur definierar man i så fall politik? För mig handlar politik om att beskriva världen. Att umgås med människor som har en helt annat uppfattning om hur världen fungerar och framförallt hur människor fungerar är enormt frustrerande.

Låt mig använda ett par exempel för att förtydliga. Måste dock generalisera lite för att göra en poäng här.

Liberaler har uppfattningen att en person är fri att göra och uppnå nästan vad som helst bara hen vill tillräckligt. Jag som socialist är helt övertygad om att världen inte ser ut så – jag tror inte att människor lever i ett vakuum utan tror på strukturer och normer som påverkar och begränsar en människa från den dag hen föds. Jag skulle kunna rabbla hundratals situationer i vardagen där denna meningsskiljaktighet  skulle bli en konflikt och leda till enorma missförstånd.

För att inte tala om alla de konkreta politiska åtgärder som den nuvarande regeringen genomför och som i allra högsta grad drabbar människor i min omgivning och samhället i stort. Jag förstår att det kan bli byråkratiskt och luddigt men för mig är det verkligt och väldigt nära min vardag. Jag skulle ha svårt att bortse från det, och se det som frikopplat från någons personlighet.

För förutom dessa potentiella konflikter och meningsskiljaktigheter – vad är det som gör en människa? Vad är det som gör att du faller för en människa, trivs med en människa? Personligen så faller jag för egenskaper som i min värld är väldigt tätt sammankopplade till just åsikter och värderingar.

Intressant är också att många av de som stolt deklarerar att de är så pass ödmjuka att de tolererar alla åsikter ofta lägger in ett undantag – rasister eller Sverigedemokrater. Där skiljer sig värderingarna för mycket, menar de.

Handlar det hela då om att personer i allmänhet faktiskt inte ser så stora skillnader mellan exempelvis liberaler och socialister? Att de inte förstår att värderingar och människosyn skiljer sig väsentligt även där? Att rasism och fascism är så mycket lättare att förstå och ta avstånd från?

Jag tror att det ofta är här skon klämmer. Att personer som kallar det intolerans att söka sig till likasinnade faktiskt inte är så intresserade eller engagerade att de kan applicera de politiska ideologierna på sin egen eller sina vänners vardag – en naiv tro på att varken socialism eller liberalism (eller i vissa fall Sverigedemokratisk politik) kan ha någon slags negativ (eller positiv) inverkan på vanliga människors liv. Jag tror att detta är farligt och att underskatta politikens makt.

Så länge Moderaterna står bakom en människosyn jag tycker är förskräcklig, så länge de beskriver världen utan strukturer och så länge deras reella politik drabbar enskilda människor hårt så kommer jag aldrig att vara tillsammans med en moderat… Det kan jag nästan lova.

Att berömma mitt utseende gör mig medveten om hur viktigt det är att vara vacker

När två vänner träffas säger de nästan alltid direkt något positivt om varandras utseende. Det är någon slags tyst överenskommelse, främst kvinnor emellan. Att inte delta i den här sociala ritualen ses som otrevligt eller konstigt.

Detta är väldigt problematiskt.

Varför ska vi hela tiden reproducera den skeva kultur som säger oss att utseende är viktigt? Att berömma någons utseende säger indirekt att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara mån om sitt utseende, att vara vacker. Framförallt flickor lär sig skrämmande tidigt hur stor betydelse utseendet har i vårt samhälle. ”Vilken klänning ska jag ha på dagis för att få flest positiva kommentarer? För att folk ska tycka om mig? För att jag ska bli accepterad och sedd?”

Jag själv har alltid haft svårt att ta emot kommentarer som rör mitt utseende men alltid tänkt att det kanske handlar om en osäkerhet från mitt håll – jag kanske bara har dåligt självförtroende? Men hur kommer det sig då att jag inte alls har lika svårt att ta komplimanger för min personlighet, mitt engagemang eller mina åsikter?

När jag får en kommentar om exempelvis min kropp så blir jag plötsligt medveten om min kropp, att folk ser på den och bedömer den. Innan jag fick kommentaren tänkte jag över huvud taget inte på detta och bekymrades heller inte av det. Jag kan gå runt med finnig hy och påsar under ögonen utan att tänka särskilt mycket på detta, men så fort någon gör mig medveten om hur jag ser ut så dyker tankarna upp i mitt huvud – ”just ja, jag har en massa finnar… och jag ser säkert jättetrött ut”.

På så sätt kan positiv kommentar om mitt utseende ha lika stor negativ påverkan på mig som om någon sagt att jag var ful eller att jag har en massa finnar i ansiktet. Det är fokuset vid utseende som spelar roll – inte orden i sig.

Jag har alltid varit ganska dålig på att uppmärksamma andras utseende. Jag reflekterar inte särskilt mycket över vad människor har på sig eller hur de ser ut. Det har många gånger hänt att människor blivit lite ledsna över att jag t.ex. inte märkt att de färgat håret eller köpt en ny tröja och jag blir ofta lite förvånad när vänner helt plötsligt utbrister ”haha, kolla håret” och syftar på någon av deltagarna i en politisk diskussion på TV.

Ändå halkar jag dit ibland, även jag. Och jag är inte helt säkert på hur jag själv ställer mig i frågan. Är att berömma varandras utseende alltid av ondo?  Problemet är kanske inte komplimangerna i sig utan i hur stor utsträckning vi berömmer varandras utseende i proportion till hur ofta vi lyfter varandra i andra avseenden.

Hur som helst tror jag att det är viktigt att höja medvetenheten kring detta. En komplimang behöver inte alltid ge en positiv känsla hos mottagaren och att berömma någons utseende är en del av det utseendefixerade samhälle som vi idag lever i… Och som på så många sätt är skadligt.

Att berömma mitt utseende gör mig medveten om hur viktigt det är att vara vacker, tänk på det!

Tyckte ni detta var intressant? LadyDahmer skriver väldigt bra om detta och även Robert Jacobsson och Lisa Meg Zetterström har skrivit läsvärda inlägg om ämnet.

Snälla du, klappa inte min hund

_MG_3675Det här är min hund.
Novaya heter hon och ja, är sjukt söt.

Jag förstår att man vill gå fram, säga ”hej lilla vovvi” och klappa den mjuka pälsen när man ser en hund som Novaya.

Men snälla, tänk en gång till innan du gör slag av saken!

Alla hundar vill inte bli klappade!

Ta kontakt med ägaren INNAN du visslar åt hunden på avstånd, innan du sträcker ned handen och ruskar om i den ulliga pälsen, innan du sticker fram den där hundgodisen du har i fickan…

Och  säger ägaren ”nej, min hund vill inte bli klappad” eller ”min hund gillar inte främlingar” – respektera detta! Klappa inte ändå, eller i smyg. Ifrågasätt inte. Bli inte arg. Kalla inte ägaren för jävla fitta.

(Yes, alla de här exemplen är autentiska och uppleva av undertecknad.)

Min hund Novaya är snäll, hon gillar att gosa och vill ingen något ont. Hon gillar bara inte främlingar. Hon respekterar främlingar och har inga problem att ligga i en tunnelbanevagn med hundratals främmande personer… Hon vill bara inte att de ska röra vid henne. Jag tycker inte att detta borde vara så svårt att respektera!

Och även om man har en hund som älskar främlingar, som mer än gärna skulle vilja springa fram till den där visslande personen på andra sidan gatan så kanske inte ägaren vill detta. Ägaren kanske inte har tid, ägaren kanske försöker lära sin hund att inte bry sig om främlingar… Det finns trots allt väldigt många hundrädda personer och att då ha en hund som lärt sig att den får hoppa upp och slicka kreti och pleti i ansiktet kan innebära ett väldigt stort problem.

Läs texten jag länkade till ovan: NEJ. Alla hundar vill inte bli klappade. och ta in det som skrivs.
I kommentarsfältet tipsar många om sätt att undvika främmande människors respektlöshet. Jag tänkte bemöta några av dessa.

834420358”Ha en gul rosett kring kopplet, det betyder att hunden inte vill/får hälsa

Detta är en fin idé, absolut, men är ingenting jag tror på. Den gula rosetten kommer aldrig att nå ut till alla – det kommer alltid att finnas hundägare till reserverade hundar som inte känner till den gula rosetten. Om vi då lär ut att det gula bandet innebär ”hälsa inte” – lär vi då inte också ut att de hundar som ej har rosetten FÅR hälsas på? Ytterst problematiskt.

”Ha en munkorg på din hund” / ”säg att din hund bits

För mig handlar vardagen hela tiden om att ge Novaya goda erfarenheter. Att skapa trygghet och lära henne att människor respekterar hennes signaler. Att människor är snälla, rent krasst. Om jag då ska använda metoden att skrämma människor som är i närheten av henne så kommer de att agera som om hon är livsfarlig – och ja, hundar känner sådant. De kommer att bete sig konstigt och Novaya kommer att bli nervös.

Dessutom finns det så många människor som aldrig skulle acceptera detta utan direkt börja skälla ut mig för att jag tar med en hund som kan bitas bland folk. Och ja, jag kanske inte behöver säga att det inte är en jättebra erfarnhet för henne att främmande personer skäller ut hennes ägare… ?

”Ta inte med en reserverad hund där det kommer att vara andra människor/hundar”
Känner att jag inte ens borde bemöta detta men okej då. Om jag haft en totalt okontrollerad hund som högg mot allt den såg så kan jag acceptera detta argument, absolut. Om jag gått runt med min hund okopplad, låtit henne springa fram till främmande människor och sen sagt ”ni får inte hälsa – då bits hon”, visst.

Men nej. Jag sitter på ett tåg, min hund ligger och sover inne i hörnet under mitt säte. Jag går på gatan med min hund vid min sida, lugnt och utan att ens titta på de främmande människorna… Och så vidare. Ska det då vara för mycket begärt att människor bara låter bli att röra vid henne?

_MG_5112

Jag uppskattar att folk försöker underlätta för mig genom att tipsa om praktiska lösningar såsom de tre ovanstående men jag är ledsen – det hela handlar i slutändan om att vi måste respektera varandra. Djur är inte allas tillhörigheter, precis som inte barn är det, eller för att inte tala om kvinnor. Vi ska inte behöva begränsa våra liv för att vissa människor inte kan lyssna på vad vi säger. Varken om det gäller att ha med sig en reserverad hund eller att som kvinna klä sig i särskilda kläder eller röra sig i vissa områden.

Och ja, detta hänger ihop. Människor jag berättar om mina upplevelser för tror ofta att det handlar om barn eller ”osnutna ungdomar”. Så är inte fallet. Alla de som verkligen inte respekterat mig, som hälsar på henne ändå eller som skällt ut mig när de inte fått klappa har varit äldre män. Så är det, och jag är övertygad om att detta har stark koppling till genus. Att jag, som ung tjej, säger åt en man som förmodligen sällan blir tillsagd vad han får eller inte får göra, det är provocerande. Dessa personer som velat klappa Novaya ser det som sin rättighet att göra det och vill inte bli tillsagda av mig.

Alla barn som ser Novaya och tycker att hon är söt är alltid kloka nog att fråga om de får klappa. Detta ger mig lite hopp! Ta efter dem, kära vän. Alla hundar vill inte bli klappade!

IMG_8490kollage

Jan Ericson (M) – ett mail och ett telefonsamtal senare

För ett par dagar sedan mailade jag Jan Ericson och i söndags kväll fick jag ett långt svar från honom. Mestadels handlade hans svar om den ”mailkampanj” jag dragit igång mot honom och att Jan känner sig näthatad.

citat
Från början när jag läste mailet måste jag erkänna att jag blev lite nedstämd och fick en känsla av skuld.
Det här var ju ingen uttänkt kampanj och jag ville verkligen inte dra igång ett hotfullt drev mot en privatperson. Det stämmer inte överens med min ideologi och jag har dessutom erfarenhet av hur det känns att bli hotad och hatad och känner därför sympatier med Jan. Det är förjävligt att det finns så många människor som känner ett behov av att hota.

Men ju mer jag tänkte på hans mail desto mindre blev känslan av skuld.

Jan är en riksdagsledamot. Han är en folkvald politiker och har som jobb att representera den svenska befolkningen. Han satt i debattstudion och talade om en politisk sakfråga. Efter programmet uppmuntrade jag röstberättigade personer i Sverige att utnyttja sin demokratiska rättighet och kontakta denna folkvalda politiker.

Jag fördömer hoten han fått men känner inget ansvar över de personer som mailat hot till honom. Ska en medborgare i ett land inte kunna starta kampanjer, aktioner och uppmana till politiskt engagemang utan att sedan anklagas för vad enskilda personer som säger sig tillhöra samma politiska grupp gör? Det verkar jättekonstigt.

Av denna anledning så ringde jag idag upp Jan Ericson på hans offentliga nummer, för att reda ut detta direkt mellan oss.

Jag sa det jag skrivit här ovanför; beklagade att han fått så mycket hot och att han känt sig hatad, men att jag inte kan ta ansvar över det. Jag sa att jag anser att jag höll en god ton i mitt Facebookinlägg. Jag frågade om han själv upplevt min uppmaning som uppviglande eller obehaglig på något sätt.

Jan sa att han inte tyckte det, men att ”du måste ju kunna räkna ut vad det leder till”. Han fortsatte på samma spår som i mailet – berättade att han ibland funderar över om det politiska uppdraget är värt alla hot och att hans familj känt obehag på grund av bilden jag lade upp.

Jag beklagade, åter igen, men vidhöll att detta inte är mitt fel. Att det blir ett demokratiproblem om jag ska ställas till svars för vad idioter på internet skriver till honom. Han verkade tycka att man aldrig ska uppmana till att maila enskilda personer på det här sättet eftersom det triggar igång ”udda personer”. Där skiljer väl våra åsikter åt helt enkelt. Jag tycker att det är en del av hans politiska uppdrag att människor kan maila honom.

Jag frågade om det varit skillnad om han enbart fått ett femtiotal sakliga mail från personer som varit kritiska mot skattesänkningen. Om han då kunnat se detta som ett bra tillfälle att höra berättelser från personer som han annars inte kommer i kontakt med. Jag tror inte att jag fick något ordentligt svar på den frågan. Jan verkar hålla fast vid sin uppfattning om att alla de som mailat är ”vänster” och därmed inte värda att ta på allvar.

I mailet till mig skrev han att han fått tusentals mail men att de flesta är från ”kända vänsterdebattörer och politiker på vänsterkanten”. Han nämnde även ”att höginkomsttagaren Claes Malmberg deltar i era manifestationer visar att det är vänsterkanten i politiken som driver detta”. (Jag tror att han syftar på Medelklassuppropet vilket jag ju egentligen inte är en del av, jag utnyttjade bara Facebooksidan för att sprida mitt budskap).

Jag tycker i alla fall att det är tråkigt att han inte tog till sig av det jag skrev och att hela hans resonemang är så konstigt då han verkar vara så mån om demokratin men ändå väljer att avfärda så många människors åsikter. Han skrev att han inte vill läsa eller svara på mailen längre eftersom ”det finns gränser, och den debatton som många av era anhängare använder är inte värdig en demokrati.”

Är det värdigt en demokrati att en folkvald politiker inte tar en politisk manifestation på allvar, eftersom de som deltar i den inte delar hans åsikter?

När vi talade i telefonen tog han upp diskussionen om sänkta skatter i stället för att svara på mina frågor om vilkas åsikter som räknas. Han uttryckte att människor som har en annan syn på skatter och välfärden inte ”förstår siffror”.  Jag frågade då om han anser att dessa människor är korkade, de som inte håller med Alliansen?

”De har blivit lurade av socialistiska debattörer…” var hans svar.

Efter en ganska lång utläggning från hans sida om Alliansens förträfflighet och vänsterns naivitet så sa jag åter igen att jag inte tar på mig något ansvar över de hot han fått. Jag ställde frågan om han fortfarande tycker att det är mitt ansvar att han fått hot och då svarade han faktiskt att nä, det kan jag ju inte ta ansvar över. Tack, det känns skönt.

Jag uppmanade honom slutligen att polisanmäla och lägga ut de värsta hoten i exempelvis bloggen han driver. I sitt mail till mig skrev han ”kanske borde människor få läsa vad era ‘sympatisörer’ skriver.” Nu verkade han dock ha lagt ner de planerna och ville gå vidare.

Oavsett hur han väljer att göra så tycker jag att han ska rikta sin upprördhet åt rätt håll. I stället för att anklaga mig, som la ut en schysst mailuppmaning så borde han och regeringen ta tag i det stora demokratiproblem som näthatet faktiskt innebär.

Om hans familj, som han påstår, har känt ett obehag av denna mailstorm och om den här typen av hot gör att han överväger att sluta med politik, så tycker jag verkligen att han ska ta chansen att göra något åt detta! 

Varför väljer han att se detta som en hatkampanj mot honom som person i stället för en politisk manifestation? Varför är han så respektlös mot sina meningsmotståndare när han samtidigt anklagar oss för detsamma? Och om han inte ens tycker att det är värt att polisanmäla – varför ska jag då gå runt med ett dåligt samvete över det jag gjort?

”Äntligen” verkar folk känna

”Vi säger det inga andra vågar säga”
”Den oretuscherade bilden”

Högerextrema publicister och främlingsfientliga hemsidor vill gärna skapa en bild av att de ger en alternativ bild av verkligheten – att deras förvrängda nyhetsrapportering är objektiv och att allting som syns i ”vanlig media” är censurerat. Att folk inte vågar säga sanningen om invandringen.
veck37

De senaste tre dagarna har jag upplevt en annan verklighet. De dryga 15 tusen personer som delat min bild på Facebook och mitt blogginlägg tyder på något annat. De 59 602 unika personer som läst mitt blogginlägg och de hundratals människor som mailat och kommenterat…

 Är inte det snarare ett bevis för att min bild, min kritik mot främlingsfientlighet och framförallt mitt sågande av de myter som cirkulerar, är något efterlängtat? Något som människor saknat i de sociala medierna och den offentliga debatten? Och framförallt att det är något kontroversiellt, att skriva det här.

Jag har suttit och kollat lite på några av de som delat min bild på Facebook och ordet äntligen dyker upp väldigt ofta. ”Äntligen en annan sida!” och ”Äntligen har någon orkat slå hål på de främlingsfientliga myterna!”.

Jag har som sagt fått väldigt många mail, en del otrevliga, kritiska och till och med hotfulla men de flesta har tackat mig och varit väldigt peppande. Jag tycker att det är helt fantastiskt vilket verktyg internet är, och hur fint många använder det. Jag har som ni kanske förstår också fått en hel del skit de senaste tre dagarna och utan all kärlek hade jag varit nedbruten vid det här laget, kanske lagt ner bloggen. Som en annan bloggare så fint skrev: ”sedan jag själv började blogga har jag börjat förstå hur skönt det är att som bloggare få feedback på det som man har skrivit”. Det är sant, det är så otroligt viktigt. Så alla ni som kommenterat positivt här och alla ni som mailat mig, alla ni som delat min bild med varma ord och alla ni som bloggat om mig – TACK TACK TACK!

Jag hade velat avsluta den här posten nu, men jag känner ett ansvar att också berätta för er om alla de kommentarer som jag inte släpper igenom.

”Breivik hade rätt”
”Du kommer att straffas”

Jag har varit ganska ”snäll” i mitt modererande, jag har alltså släppt igenom en majoritet – även med rasistisk och okonstruktiv ton. Detta gör jag inte i någon slags yttrandefrihetsanda (läs om det här) utan för att jag ser ett värde i att visa vilka åsikter som bubblar hos många, och framförallt vilken agenda som ligger bakom de här myterna som sprids på Facebook. Det handlar om rasism, om främlingsfientlighet och om egoism.

Hur som helst – de kommentarer jag tagit bort är grova. Det är människor som hyllar Breivik och som skickar hot både till mig och mot personer av annan nationalitet/etnicitet än den svenska.

Jag har alltså skrivit ett ganska sakligt blogginlägg där jag redovisar vad invandrare kan få i bidrag och detta leder till en anstormning av arga människor – främst män – som känner sig så provocerade att de måste maila mig och berätta hur fruktansvärd jag är.

En person vars rasistiska kommentarer inte släpptes igenom och som därför mailat mig ett flertal gånger under två dagar – både till min vanliga mailadress och på Facebook – kände en sån ilska att han sökte upp min syster på Facebook och mailade även henne.

Är det här rimligt? Och framförallt, alla ni i kommentarsfältet som skriker om att jag censurerar och bryter mot yttrandefriheten – är det NI sysslar med förenligt med allas rätt att uttrycka sig?

För att inte avsluta i så dyster ton så vill jag dela med mig av fyra av de mail jag fått.

Untitled-3