Månadsarkiv: oktober 2013

Fråga Kickan!

jaglitenHej!

Jag har lite dålig uppfattning om hur många läsare jag har. Jag vet ju om er som kommenterar relativt regelbundet men jag har bra många fler läsare varje dag. Hur många av er återkommer och hur många av er halkar in en gång bara? Sånt är svårt att få en uppfattning om.

Jag skriver just nu tenta och kommer således inte ha någon tid över i veckan att skriva blogginlägg, så därför tänker jag att det är ett bra tillfälle att låta er ställa frågor till mig. Det är ju en grej som bloggare brukar köra – frågestund. Då får jag kanske också en uppfattning om hur många ni är. Så kör! Personligt, om mina politiska åsikter… Fråga vad ni vill!

Jag får se om jag svarar på frågorna i ett nytt blogginlägg eller direkt i kommentarsfältet, det kanske beror lite på hur många frågor samt vilken typ av frågor det blir. Lovar i alla fall att svara så bra jag kan på allting.

(Bilden har en fantastisk illustratör vid namn Lo gjort. Henne hittar ni på www.fantasidjur.com)

Fem länktips v.42 och v.43

De senaste två veckorna har jag samlat på mig så många länkar så jag kör direkt!

1.
ALLTID FICK MAN HÖRA ”JÄVLA ZIGENARE”
Den här dokumentären skulle jag vilja att alla gymnasieskolor visade sina elever. Det borde vara alla svenskars skyldighet att ha kunskap om hur vi behandlat, och fortfarande, behandlar romer. Vi tvångsstereliserade romer enda in på 70-talet. Vet folk det? Kolla på denna pedagogiska och lärorika dokumentär!

2.
NU FÅR DET VARA NOG MED SEXISTISK REKLAM
Sveriges Kvinnolobby drog i veckan igång en kampanj för att uppmärksamma och förändra den sexistiska reklam som tar över hela vårt offentliga rum idag. Nio av tio unga kvinnor uppger att reklam fått dem att må dåligt över sitt utseende och/eller sin vikt. Nio av tio. Förstår ni vilka konsekvenser detta får? Läs mer på deras hemsida.

3.
DE BETALAR HATSAJTEN
När jag pratar med folk om rasister och sexister på internet avfärdar många dem eftersom ”de bara är små arga testosteronstinna tonåringar”. Jag har aldrig trott på detta och när Aftonbladet granskar vilka som betalar för att Avpixlat ska kunna drivas så har vi beviset. Styrelseproffs, läkare, psykologer, chefer, riksdagsledamoter och så vidare. Majoriteten medelålders män. Det är dessa personer som sponsrar den site som hänger ut och hotar mig och hundratals andra feminister och antirasister. Det känns ju tryggt…

4.
FAKTA BITER INTE PÅ RASISTERNA
Väldigt bra text av Marcus Priftis som sammanfattar min uppfattning om den rasism som växer i Sverige idag. Den är förstås inte svaret på allt, men mot t.ex. SD tror jag att det här är helt rätt sätt att tänka.

”Statistik är bra till mycket. Men som ångestdämpare är den inte mycket att ha. Vill vi hindra någon från att falla i rasistgropen, måste vi adressera hens underliggande oro. Vi behöver ge hen en annan berättelse och ett annat löfte. Och vi behöver berätta om vad som ligger i den rasistiska vågskålen. Splittring, sociala motsättningar och ett samhälle präglat av misstänksamhet och fiendskap. Mer hat, mer lidande och ännu mer rädsla.”

5.
KANADENSISKT LARM: SVENSK HÄLSA HOTAD
Kan inte låta bli att dela även denna länk, som blivit viral under veckan och delats åt höger och vänster (mest vänster förstås). Kanadensisk forskare varnar för att Sverige håller på att urholka sin egen välfärd. Dags att ta detta på allvar snart? Läs också ”En tyst katastrof” av Ann Heberlein och ”Snart kommer dagens medelklass att få magont på allvar” av Lawen Mohtadi på samma tema.

Detta hat mot slacktivism

På senare tid har det blossat upp en stark kritik – och i vissa fall till och med hat – mot internetaktivism, eller som det också kallas: slacktivism.

Med detta uttryck menar man att internet och sociala medier förslöat det politiska engagemanget hos människor – att det är för enkelt att gilla en Facebooksida, skriva ett blogginlägg eller delta i en internetbaserad kampanj och att detta sker på bekostnad av det riktiga engagemanget. Vad nu detta riktiga engagemang är, och om det faktiskt sker på bekostnad av det?

Och ja, givetvis är det bra att rannsaka sig själv och fundera över hur det man gör faktiskt förändrar något. Att lägga upp en bild på ett misshandlat barn med texten ”kolla vad hemskt, det är fel att misshandla barn” kanske faktiskt inte gör någon reell skillnad då de allra flesta redan är överens om att det är fel att slå barn… Men mycket av den aktivism som sker på internet handlar inte alls om så självklara saker, och i många fall har frågor som drivits på internet faktiskt gjort skillnad, både för enskilda individer men också strukturellt.

Den arabiska våren, Hijabuppropet, Occupy wall street och nu senast Fatta. Dessa exempel är kampanjer eller politiska rörelser som startats, arrangerats eller spridits via sociala medier. Givetvis går det inte med säkerhet att säga att de varit beroende av internet – engagemanget hade förstås funnits ändå och engagerade personer finner alltid vägar – men internet har utan tvekan varit ett effektivt verktyg och alla dessa kampanjer har också gemensamt att de spridit sig och skapat aktivism även i det ”verkliga” livet.

Och är det verkligen alltid mer effektivt att t.ex. stå på ett torg och demonstrera än att delta i en kampanj på internet? Är det inte snarare positivt att internet möjliggör för så många fler att delta i kampanjer de brinner för? På internet begränsas man inte av geografi, psykiska och fysiska handikapp eller andra hinder. Finns det ens några bevis för att de som deltar i de digitala kampanjerna hade gått ut på gator och torg om sociala medier inte existerat?

Att hela tiden förhålla sig kritisk till internet som politiskt verktyg är bra. Och ja – det finns mycket att problematisera vad gäller politik och sociala medier. Att det är individualistiskt/liberalistiskt är ett exempel på en rimlig kritik och något vi behöver tala om. Att det lätt blir personkult och att människor ofta saknar kunskap om källkritik är också två problem. Det snabba tempot är både en fördel och en nackdel. Listan kan göras lång…

Men att avfärda internetaktivism som slacktivism eller som mindre äkta, och att anklaga alla internetaktivister för att bara vara lata… Det tycker jag är trångsynt och cyniskt.

Kan vi inte i stället fortsätta att utveckla internet och sociala medier för att kunna ta vara på alla dess fördelar? Kan vi inte i stället försöka se det som en inkörsport eller som ett alternativ till allt annat politiskt arbete?

Kom igen nu, bakåtsträvare – engagemang och socialt arbete är bra, oavsett var det sker! Vi måste bara lära oss att hantera det på rätt sätt och i rätt syften.

Norge vill inte se sanningen

Mitt i all tragiken är jag stolt över att bo i ett land som har klarat att stå upprätt i en kritisk tid. Jag är imponerad av hur mycket värdighet, omsorg och styrka jag har mött.

Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk.
120722UtoyaAnniversary_6449483
Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar.

Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. men aldrig naivitet.


Ingen har sagt det vackrare än en AUF-flicka som blev intervjuad av CNN:

”Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.”

Detta är en del av det tal dåvarande statsminister Jens Stoltenberg höll några dagar efter Anders Behring Breviks massaker på Utøya pch i regeringskvarteren i Oslo. Jag var nog inte ensam om att imponeras och beröras av Stoltenbergs sätt att hantera det hemska som skett – utan ilska och utan hämdbegär såsom t.ex. Bush agerade efter 9/11.

”Mer humanitet, men aldrig naivitet”, sa han.

Nu, två år senare, har partiet som Anders Behring Brevik var medlem i under sin ungdomstid bildat regering tillsammans med högerpartiet Høyre. Detta kan förstås Stoltenberg inte rå för och han hade förmodligen föredragit om hans eget parti Arbeiderpartiet fått sitta kvar i regeringen.

Hur kommer det sig då att han, som så många andra norrmän idag, känner sig tvungen att ursäkta det som skett i Norge och att försvara Fremskrittspartiet?

I fredags sändes talkshowen Skavlan i både svenska SVT och norska NRK. Med i programmet var Özz Nûjen och Jens Stoltenberg. Nûjen riktade stark kritik mot Fremskrittspartiet och att de tillåtits bilda regering. Stoltenberg valde då att fokusera på Nûjens benämning av partiet som rasistiska. Stoltenberg menar nämligen att de inte alls är rasistiska, och att detta är viktigt att påpeka. ”Man vill massdeportera romer från Norge. Om det inte är rasism, vad är rasism?” undrade Nûjen. Stoltenberg svarade att rasism är när man diskriminerar på grund av hudfärg eller etnicitet och att Fremskrittspartiet således inte är rasister. I min värld är det precis vad massdeportationer av en viss etnisk grupp innebär…

özzstoltenberg

Vad tjänar Stoltenberg på att försvara Fremskrittspartiet? Varför känner han att han har ett ansvar att rentvå Norge och få dem att se bättre ut än de egentligen är?

Just klipper jag nyss nämnde klipptes dessutom bort av NRK i den norska sändningen. Stora delar av Nûjens kritik mot Fremskrittspartiet och Høyre valde producenterna att inte sända. Anledningen sägs vara att de själva inte var där för att försvara sig.

Under programmet så ursäktar sig även programledaren Fredrik Skavlan för att varken Fremskrittspartiet eller Sverigedemokraterna, som Nûjen också riktar kritik mot, är där att försvara sig.

Hur ofta låter man romer få försvara sig när Fremskrittspartiet får tala fritt i NRK, undrar Nûjen. Hur ofta får personer som han, dvs icke-vita och med annat etniskt ursprung än det svenska, komma till tals i sammanhang där SD och FrP tillåts skandera sina åsikter? Sällan, skulle jag säga… Om inte aldrig.

Värst blev det ändå när det igår kom fram att NRK förutom att ha klippt bort Nûjens kritik också valt att lägga en av de applåder som han fick efter en replik av Stoltenberg. På detta sätt framstod det som att Stoltenberg hade mycket större stöd än vad han faktiskt hade i TV-studion.

Är detta värdigt ett av världens rikaste land, med en till synes stark demokrati? I mina ögon liknar det mer Nordkorea.

Tillråga på allt fick jag dessutom veta att den svenska historikern Henrik Arnstad i våras skrev en debattartikel i norska Aftenposten. I artikeln kritiserade han Fremskrittspartiet men när tidningen gick i tryck hade delar av texten plockats bort, delar där Arnstad gjorde en helt korrekt koppling mellan Fremskrittspartiet och Anders Behring Breivik. Detta var inte censur, menar redaktören, men ”resonemanget var problematiskt”.

Så vad handlar detta om, Norge? Varför är ni så rädda för att tala om de rasistiska problem ni, likt så många andra europeiska länder, har i Norge idag? Varför kan inte ens media förhålla sig kritiska? Varför känner en oppositionell politiker att han måste försvara de som sitter i regeringen?

Jag tycker att detta är skrämmande och jag hade hoppats att det tragiska som skedde den 22 juli för två år sedan skulle få er att förstå allvaret i de konspirationsteorier och den rasistiska världsbild som partier såsom Fremskrittspartiet sprider.

”Vi ger aldrig upp våra värderingar”, sade du Stoltenberg. Är detta löfte redan brutet?

Läs mer:
Nûjen klipptes bort av NRK i Skavlan: ”Blev över gränsen”
Skavlan svarar på kritiken efter Özz-kapningen
”Det är en förvanskning av verkligheten”
Breivik-resonemang stoppat

Mina föräldrars ekonomi gör att jag vågar studera

När vi talar om klasser i Sverige så är det många som påpekar att alla, i och med den avgiftsfria skolan och CSN-lånet, har möjlighet att utbilda sig och bli akademiker. Tack vare dessa möjligheter är det enkelt att göra en klassresa – att man fötts in i arbetarklass är ingen begränsning, menar man.

Och ja – teoretiskt stämmer detta. Men hur kommer det sig då att det finns så mycket forskning som visar på att personer vars föräldrar inte är akademiker ej heller själva blir det, och vice versa. Barn med föräldrar utan studievana har det mycket svårare i grundskolan och barn med föräldrar utan akademisk examen börjar mycket mer sällan på gymnasiet.

Är det för att de är lata? Bekväma? Är det ett fritt val?

Jag har studerat tre år på högskola. Jag är uppvuxen i en liten by i Norrland och var således tvungen att flytta till en stortstad för att studera – det blev Stockholm.

Flera år tidigare hade min bror flyttat till Stockholm och upptäckt att bostadssituationen inte var sådär jättebra. Samma dag som jag fyllde sexton år ställde han mig såldes i SSSB:s bostadskö. Tack vare det fick jag enkelt tag i lägenhet när jag flyttade hit. Hur hade jag annars bott? Hur hade jag ens vetat detta med bostadsköer och studentbostäder annars?

När jag skulle söka studiemedel för min andra termin krånglade min ansökan. Jag hade studerat på en liten högskola och mina studieresultat _MG_2584registrerades inte som de skulle. Efter jag-vet-inte-hur-många mail och telefonsamtal så fick jag fyra månader senare äntligen mitt studiemedel. Under de här fyra månaderna lånade jag pengar till hyra och mat av mina föräldrar. Hur hade jag annars klarat mig? Tagit SMS-lån?

Jag har inte utnyttjat mina föräldrar särskilt mycket. Utöver den terminen jag lånade pengar av dem tror jag inte att jag får särskilt mycket mer ekonomiskt stöd än andra ungdomar i Sverige. Ändå är vetskapen om att de finns där, vetskapen om att jag aldrig kommer att hamna på gatan eller behöva ta vanskliga lån och vetskapen om deras säkra ekonomi… Den vetskapen är avgörande.

Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat flytta till Stockholm och fixa egen bostad för att läsa en utbildning jag hade lite information om och som jag inte ens vet om den kommer att ge mig ett jobb (hur många utbildningar finns det som garanterar jobb?)… Om jag inte haft den ekonomiska trygghet som mina föräldrar ger mig. Utan dem hade allt detta inneburit så mycket större risker. Om jag inte klarat av mina studier eller ångrat mig så hade jag hamnat i en svår ekonomisk situation med höga lån och eventuella återbetalningskrav.

Och förutom den ekonomiska tryggheten mina föräldrar gett mig så har jag också ärvt en social trygghet. Utan min brors kunskaper om Stockholms bostadssituation hade jag inte suttit i den lägenhet jag idag sitter, och om mina föräldrar själva inte haft en akademisk utbildning hade de förmodligen heller inte uppskattat eller uppmuntrat till det ekonomiska risktagande min utbildning faktiskt innebär.

Så nej. I praktiken och när det verkligen gäller så har vi inte samma möjligheter alla vi som bor i Sverige. Att jag valt att utbilda mig är ingen slump, precis som det inte är en slump att många av de jag vuxit upp med, vars föräldrar inte har studievana, inte valt att utbilda sig.

Så länge vi lever i ett klassamhälle så kommer också vår klasstillhörighet begränsa och påverka oss – oavsett hur många teoretiska möjligheter som ges. Att vissa individer lyckas göra klassresor är inte ett bevis för att klassamhället är på väg bort – jag skulle snarare säga tvärtom. Men mer om det i ett framtida blogginlägg.

Jag är tacksam över de möjligheter mina föräldrar gett mig, men jag försöker också vara medveten om den orättvisa som skapar dessa möjligheter. Jag försöker att vara medveten om mina egna privilegier.

Mina föräldrars ekonomi gör att jag vågar studera och andras föräldrars ekonomi hindrar dem från att studera. Det är den hårda sanningen.

Snälla du, klappa inte min hund

_MG_3675Det här är min hund.
Novaya heter hon och ja, är sjukt söt.

Jag förstår att man vill gå fram, säga ”hej lilla vovvi” och klappa den mjuka pälsen när man ser en hund som Novaya.

Men snälla, tänk en gång till innan du gör slag av saken!

Alla hundar vill inte bli klappade!

Ta kontakt med ägaren INNAN du visslar åt hunden på avstånd, innan du sträcker ned handen och ruskar om i den ulliga pälsen, innan du sticker fram den där hundgodisen du har i fickan…

Och  säger ägaren ”nej, min hund vill inte bli klappad” eller ”min hund gillar inte främlingar” – respektera detta! Klappa inte ändå, eller i smyg. Ifrågasätt inte. Bli inte arg. Kalla inte ägaren för jävla fitta.

(Yes, alla de här exemplen är autentiska och uppleva av undertecknad.)

Min hund Novaya är snäll, hon gillar att gosa och vill ingen något ont. Hon gillar bara inte främlingar. Hon respekterar främlingar och har inga problem att ligga i en tunnelbanevagn med hundratals främmande personer… Hon vill bara inte att de ska röra vid henne. Jag tycker inte att detta borde vara så svårt att respektera!

Och även om man har en hund som älskar främlingar, som mer än gärna skulle vilja springa fram till den där visslande personen på andra sidan gatan så kanske inte ägaren vill detta. Ägaren kanske inte har tid, ägaren kanske försöker lära sin hund att inte bry sig om främlingar… Det finns trots allt väldigt många hundrädda personer och att då ha en hund som lärt sig att den får hoppa upp och slicka kreti och pleti i ansiktet kan innebära ett väldigt stort problem.

Läs texten jag länkade till ovan: NEJ. Alla hundar vill inte bli klappade. och ta in det som skrivs.
I kommentarsfältet tipsar många om sätt att undvika främmande människors respektlöshet. Jag tänkte bemöta några av dessa.

834420358”Ha en gul rosett kring kopplet, det betyder att hunden inte vill/får hälsa

Detta är en fin idé, absolut, men är ingenting jag tror på. Den gula rosetten kommer aldrig att nå ut till alla – det kommer alltid att finnas hundägare till reserverade hundar som inte känner till den gula rosetten. Om vi då lär ut att det gula bandet innebär ”hälsa inte” – lär vi då inte också ut att de hundar som ej har rosetten FÅR hälsas på? Ytterst problematiskt.

”Ha en munkorg på din hund” / ”säg att din hund bits

För mig handlar vardagen hela tiden om att ge Novaya goda erfarenheter. Att skapa trygghet och lära henne att människor respekterar hennes signaler. Att människor är snälla, rent krasst. Om jag då ska använda metoden att skrämma människor som är i närheten av henne så kommer de att agera som om hon är livsfarlig – och ja, hundar känner sådant. De kommer att bete sig konstigt och Novaya kommer att bli nervös.

Dessutom finns det så många människor som aldrig skulle acceptera detta utan direkt börja skälla ut mig för att jag tar med en hund som kan bitas bland folk. Och ja, jag kanske inte behöver säga att det inte är en jättebra erfarnhet för henne att främmande personer skäller ut hennes ägare… ?

”Ta inte med en reserverad hund där det kommer att vara andra människor/hundar”
Känner att jag inte ens borde bemöta detta men okej då. Om jag haft en totalt okontrollerad hund som högg mot allt den såg så kan jag acceptera detta argument, absolut. Om jag gått runt med min hund okopplad, låtit henne springa fram till främmande människor och sen sagt ”ni får inte hälsa – då bits hon”, visst.

Men nej. Jag sitter på ett tåg, min hund ligger och sover inne i hörnet under mitt säte. Jag går på gatan med min hund vid min sida, lugnt och utan att ens titta på de främmande människorna… Och så vidare. Ska det då vara för mycket begärt att människor bara låter bli att röra vid henne?

_MG_5112

Jag uppskattar att folk försöker underlätta för mig genom att tipsa om praktiska lösningar såsom de tre ovanstående men jag är ledsen – det hela handlar i slutändan om att vi måste respektera varandra. Djur är inte allas tillhörigheter, precis som inte barn är det, eller för att inte tala om kvinnor. Vi ska inte behöva begränsa våra liv för att vissa människor inte kan lyssna på vad vi säger. Varken om det gäller att ha med sig en reserverad hund eller att som kvinna klä sig i särskilda kläder eller röra sig i vissa områden.

Och ja, detta hänger ihop. Människor jag berättar om mina upplevelser för tror ofta att det handlar om barn eller ”osnutna ungdomar”. Så är inte fallet. Alla de som verkligen inte respekterat mig, som hälsar på henne ändå eller som skällt ut mig när de inte fått klappa har varit äldre män. Så är det, och jag är övertygad om att detta har stark koppling till genus. Att jag, som ung tjej, säger åt en man som förmodligen sällan blir tillsagd vad han får eller inte får göra, det är provocerande. Dessa personer som velat klappa Novaya ser det som sin rättighet att göra det och vill inte bli tillsagda av mig.

Alla barn som ser Novaya och tycker att hon är söt är alltid kloka nog att fråga om de får klappa. Detta ger mig lite hopp! Ta efter dem, kära vän. Alla hundar vill inte bli klappade!

IMG_8490kollage

Tre länktips v.40 och v.41

De senaste två veckorna har varit lite hetsiga, både i skolan, på Jämställd festival och i mitt privatliv. Har ändå lyckats samla på mig en del riktigt bra texter!

1.
Jämställd festival
I dagarna släppte vi på Jämställd festival vår sammanställning över könsfördelningen på årets festivaler. Det hela blev väldigt uppmärksammat i media, på både gott och ont – men mest gott! Här uttalar jag mig i Göteborgsposten. Läs mer på vår hemsida!

2.
Alla asiater håller ändå bara käften
Kort, pedagogisk och så himla viktig text av Patrik Lundberg om rasismen som vi gärna glömmer bort – den mot asiater. Läs även fantastiska Angela Larssons text om samma ämne!

3.
Delsbostämman om den osanna bilden
Sverigedemokraterna använder gärna svensk folkkultur när de vill föra fram sina nationalistiska och rasistiska åsikter. Jag är av den uppfattningen att rasismen inte alls är stor i t.ex. sammanhang där man spelar folkmusik – tvärtom upplever jag att det är ett av de mer öppna sammanhangen i Sverige. Alla jag känner som spelar folkmusik är också intresserade av världsmusik och folkmusik från andra kulturer och den svenska folkkulturen behöver verkligen influenser från världens andra kulturer för att utvecklas och överleva! I min hembygd Hälsingland finns den stora spelmansstämman Delsbo. Deras kommitté skrev för en vecka sedan denna inte helt oproblematiska men ändå fina text om ämnet! Hoppas att alla ”kulturvurmande” Sverigedemokrater läser och inser hur fel ute de är.