Månadsarkiv: april 2013

Tre länktips v.17

Den senaste veckan har jag haft lite dålig koll på nyhetsflödet och spenderat ovanligt lite tid vid datorn. Främsta anledningen är att jag onsdag-fredag var i Malmö med Jämställd festival. Jag och Amanda presenterade föreningen på ett musikkonvent och Amanda deltog i en paneldebatt som jag dokumenterade. Vi hoppas på mycket mer sådant och jag blev påmind om hur roligt det är att tala inför folk.

Har trots detta tre länktips att dela med mig av. Alla är genusrelaterade denna vecka.

1.
ATT RAKA ELLER INTE RAKA

Hurvida en som kvinna ska raka bort sin kroppsbehåring eller inte är en ständigt återkommande diskusson. Varför rakning är ett problem kan inte göras tydligare än i denna text Emelie skrivit åt Feministiskt perspektiv.
Feministiskt perspektiv är för övrigt den bästa nättidningen som finns, så om ni inte redan är prenumerandet så tycker jag att ni ska bli det för att få tillgång till hundratals bra artiklar.

2.
VARJE DÖDAT STÅND ÄR EN SEGER

En ganska dåligt gjord cover på Gangnam style fick sanslöst stora och framförallt aggressiva reaktioner. Varför, kan man fråga sig? Den handlade om amning. Den uppmanade kvinnor till att amma sina barn offentligt utan att skämmas. Att amma är alltså det mest naturliga en kvinna kan göra. Det är liksom det brösten är till för (!). Men nej. Bröst vars främsta syfta ej är att sexuellt behaga männen… Det är tydligen väldigt provocerande. Alltid lika kloka Jack Werner har här skrivit en måste-läsa-text om fenomenet.

Screen shot 2013-04-28 at 11.31.37 AM

3.
REINFELDT ÄLSKAR FOTBOLL

Djurgårdens tränare och ordförande avgick i fredags pga hot, vilket förstås är fruktansvärt. Reinfeldt kallade till presskonferens och fördömde det hela, vilket förstås är jättebra.
Men… Om man jämför det hela med alla de hot och allt det hat feminister får utstå?
Det gör Maria Sveland, utan att på något sätt förminska eller förlöjliga det hemska i denna händelse. Läs!

PLUS!

Jag vill dessutom ta tillfället i akt att tipsa om några bra inlägg som skrivits om Blondinbellas senaste utspel om nyheten att man ska införa ett tredje, könsenutralt omklädningsrum på gymnasieskolan Södra latin. Att ett blogginlägg kan innehålla så många fel är faktiskt intressant, men som tur är så finns det många bra personer som orkar svara sakligt och retoriskt. Mirjamsdotter och Ladydahmer t.ex.

När Isabella (Blondinbella) sedan svarade på alla upprörda reaktioner genom att komma med ännu fler konstigheter så hakade fler retoriska och bra människor på. Läs särskilt Hanapees, Marias och Trollhares svar.

”Män är djur” – vems åsikt är det egentligen?

Som feminist blir man osannolikt ofta anklagad för att hata män eller för att vara av åsikten att ”män är djur”. Hur jag än försöker kan jag inte förstå logiken i detta. Varför skulle feminister tycka att män är djur?

Om jag ser omkring mig i framförallt populärkulturen ser jag djuriska män överallt. Likadant när jag ser på hur man resonerar kring män, manlighet och maskulinitet. Det är alltså ingen ovanlig bild utan finns lite här och där. Inte bland feminister dock.

Jag vill ställa två frågor om två typiska ”män är djur-tendenser” i vårt samhälle.

american_pie_sex ETT:
Vilken typ av filmer är det som framställer män som översexuella och osofistikerade? Som djuriska varelser vars enda behov är mat, sömn och sex? Kanske lite sprit också. 
Inte är det de filmer jag och mina medfeminister skulle ge något pris för genusmedvetenhet i alla fall. Eller som jag ens kollar på.

Många av de som kommenterade mitt blogginlägg om sexistisk humor undrade varför jag inte reagerar lika starkt på sexism mot män. Varför det är socialt accepterat (som om inte sexism mot kvinnor är det?). Någon undrade till exempel varför man inte förfäras lika mycket över texter som den där man beskrev kvinnan som en båt om de är riktade mot män.
Mitt svar är: Först och främst så tog jag ju upp ett exempel med sexism mot män, den där en far och hans son drömskt objektifierar en kvinnokropp. Sen undrar jag om ni som ställer frågan tror att det är feminister som ritar den här typen av bilder? Är det feminister som gör filmer som den jag tagit bilden ovan ifrån? Är det feminister som gör filmer med scener som denna? Njae, det tror jag inte.

TVÅ:
Vilka är det som inte tror att det är sociala strukturer, könsmaksordningar och en våldäktskultur som skapar våltäktsmän? Inte feminister.

De flesta moderna feminister menar ju att den här ”djuriska” manligheten och maskuliniteten är konstruerad. Att den beror på en skev uppfostran, en skev samhällsstruktur och ja – på patriarkatet. Att förneka allt detta och i stället mena att män är så som de är idag på grund av biologi… DET är väl snarare att säga att män är djur, eller har jag missat något?

2012 stod män för 94% av alla registrerade våldsbrott i Sverige (källa).
Av alla anmälda våldtäkter samma år är 98% av förövarna män (källa).

Tror man inte på strukturer eller på en socialt konstruerad manlighet så säger man alltså att män av naturen är mer våldsamma. Män är så sexuella och okontrollerade att de inte kan låta bli att våldta när de ser lättklädda kvinnor. De är djur. Män är djur. 

DAVID ATKINSON, LARRY JOE CAMPBELL, KEVIN MCDONALD, BILL FAGERBAKKE, JIM BELUSHI
Från serien According to Jim. Ej känd för att vara särskilt feministisk.

SÅ…

Att vara feminist och genusmedveten handlar inte om att kritisera män som individer utan att kritisera de strukturer som skapar alla de problem som vi idag kopplar till manlighet.

Jag tror att män klarar av att se lättklädda tjejer utan att våldta dem.
Jag tror att män klarar av att vara hemma med sina barn precis lika bra som kvinnor gör.
Jag tror att även män har en förmåga att känna empati och omtänksamhet.

Jag tror inte att män av naturen våldtar, har empatistörningar och oförmåga att vårda sina egna barn. Jag tror inte att den maskulinitet som idag är norm har med biologi att göra.

Tror man inte på genusvetenskap eller på sociala strukturer… Ja, då kan man ju inte dra någon annan slutsats att män är djur, väl?

(Givetvis finns det många olika former av feminism och jag kan inte representera alla feminister utan egentligen bara mig själv och min syn på feminism.)

Tio tusen läsare, mycket kärlek och lite hat

Obs, varning för skryt!

citatliten

I morse när jag klev upp såg jag att jag hade ganska många läsare i min blogg redan. De flesta läsarna kom till inlägget om humor, rasism och sexism. Jag tänkte att det bara var en fortsättning på gårdagen då det inlägget också drog en del besökare. Men så fortsatte det, och till slut såg jag att den fantastiska sidan Supersnippan delat mitt inlägg efter ett tips från en Fredrika (tack!) och att länken gillades för fullt. Det verkar ha gett ringar på vattnet och delats vidare…

Nu, ett halvt dygn senare är jag nämligen uppe i 10 000 unika läsare, över 2 000 delningar på Facebook och mängder med kommentarer. En del negativa, ifrågasättande, kritiska och till och med hatiska kommentarer givetvis – men majoriteten är kloka, peppande och direkt kärleksfulla. Jag läser med en varm känsla en magen och får hopp om framtiden. Vi är många som kämpar!

delningar

Screen shot 2013-04-22 at 7.36.54 PM

Screen shot 2013-04-22 at 7.28.08 PM

”Denna härling cirkulerar på Facebook just nu […] delas åt höger och vänster” 

Nu hoppas jag förstås att några av dagens 10 000 läsare stannar kvar och läser mina övriga inlägg också, men oavsett så är jag fantastiskt glad över dagens ”15 minutes of fame”.

TACK alla ni som delat!

Tre länktips v.16

Den här veckan har förstås präglats av bombningen av Boston maraton, och en av mina länkar berör just det. I övrigt är det fortfarande mycket tal om Omar Mustafa och även PK-debatten som jag redan skrivit en inlägg om. Kan dock inte låta bli att kommentera det ytterligare i den här veckans sista länk.

Av någon anledning har det börjat hitta hit personer från internets alla hörn – inte alltid så roliga hörn. Det syns i kommentarsfälten. Det är sjukt hur fort de får nys om att en ny ”kulturmarxistisk” blogg dykt upp. Jag får flera träffar varje dag från vissa forum som jag inte tänker nämna vid namn här.

En rolig grej är dock att mitt inlägg Humor rättfärdigar inte rasism eller sexism blivit väldigt delat på Facebook vilket fortfarande syns i min statistik varje dag. Tack, ni som delat!

Men nu, till länkarna!

INTERVJUN
Ett ganska långt inlägg, men ack så bra. Vill inte avslöja slutet så jag tänker inte skriva mer än att det är läsvärt, verkligen.

THE SAUDI MARATHON MAN
Direkt när nyheten om bomberna i Boston gick ut över världen började det givetvis spekuleras i om attentatet var islamistiskt. Ett flertal Sverigedemokratiska sympatisörer skrev på Twitter och antydde att de minsann ”får rätt om och om igen” och man skrev till och med på SVT att man undrar om förövarna är ”amerikaner eller terrorister”. Att vara både och går tydligen inte.
Jag vet att många muslimer bad om att det inte skulle vara ett islamistiskt dåd, precis som de gjorde efter tragedin i Norge 2011. Att de ens ska behöva göra det, och att alla världens muslimer ska behöva fördöma något som är så uppenbart fruktansvärt är inget annat än förjävligt. Men så är det, och amerikas (eller världens) muslimer vet, efter nine eleven, vilka konsekvenser det kan få för dem som individer. Av denna anledning är ovanstående länk extra gripande.

DIN ÅSIKT
Och så den lite mindre seriösa länken. Mindre seriös men ändå så bra och viktig i den debatt som följer efter Ali Esbatis debatt i Agenda och efterföljande debatt på Publicistklubben.
Det sista stycket är nog viktigast tycker jag, varför jag oförskämt tänker sno det och citera det direkt här.

”Att jag och andra inte håller med om dina åsikter, och kanske till och med skojar lite om dem, betyder inte att vi förföljer dig eller förbjuder dig att tycka något. Jag kommer aldrig lägga upp din hemadress på internet. Jag kommer aldrig propagera för att någon ska hota eller slå dig. Jag vill dig faktiskt inte illa över huvud taget. Tvärtom hoppas jag att du har ett bra liv med människor som älskar dig mest av allt i hela världen. Min önskan är bara att du ska tänka till lite. Hej.”
– Nanna Johansson

Men låt bli att läsa då

Just nu skriver flera av mina favoritbloggare om Blondinbella och hennes sambo Odds konstiga argument kring varför de blir kräkfärdiga av kvotering. Då kommenteras det genast att man faktiskt inte behöver läsa Blondinbellas eller Odds bloggar.

Ett annat liknande fenomen är då man klagar på eller kritiserar ett tv-program. Det kan till exempel handla om att tv-programmet förstärker skeva skönhetsideal eller reproducerar rasistiska stereotyper. ”Det är bara att byta kanal” blir reaktionen från många. ”Äsch, det där programmet är ju skit ändå”.

Odd har för övrigt själv använt sig precis av den här retoriken då han tidigare skrev ett inlägg om att människor borde ”sluta klaga och göra saker i stället”. Han syftade då på människor som klagar på att det är så svårt att få jobb (”gå ut och sök jobb i stället!”) samt personer som ”ältar” genusfrågor. Han antog då två saker. Ett; att personer som klagar på arbetslösheten är arbetslösa och således bara tänker sig själva och sin egen arbetslöshet och två; att de som klagar bara klagar och inte gör någonting annat.

Hela det här resonemanget bygger alltså på att människan är egoistisk och att om någon klagar så gör hen det bara för att själv vinna någonting på det. Slippa söka jobb, slippa se det där dåliga tv-programmet eller slippa läsa det där blogginlägget.

Det är lite skrämmande att så många människor antar att så är fallet. Att alla skulle agera egoistiskt och enbart tänka på sin egen hälsa och sitt eget välmående. Inte att det handlar om ett större tänk eller att människor har en idé om att kämpa för ett bättre samhälle. Nä, ”sköt dig själv och skit i andra” verkar vara det genomgående temat.

Jag vill nu berätta att jag alltså inte kritiserar eller klagar på saker för att jag personligen mår dåligt eller stör mig på det jag kritiserar.

Min kritik mot ett tv-program eller en text i en blogg handlar inte om att jag tycker det är dumt att jag ska behöva titta eller läsa. Min kritik handlar om att jag tycker att det är fel att tv-programmet får sändas, att massor med människor läser det där blogginlägget och att de där åsikterna över huvud taget existerar. Att jag stänger av tv:n eller klickar bort blogginlägget gör ingen som helst skillnad. Det kommer fortfarande vara mängder av människor som läser eller tittar och påverkas av innehållet. För påverkas gör vi, det finns det hur mycket forskning som helst på.

Givetvis finns det tillfällen där ”Men låt bli att läsa då” faktiskt är en rimlig mening. Sitter man och kollar på sport och klagar på att sport är tråkigt så kan det vara aktuellt att bara byta tv-kanal. Tycker man att det är äckligt med foton på oretuscherade kvinnokroppar ska man kanske inte ska surfa in på mammaformer. Och så vidare. Men detta är inte samma sak som om man politiskt, kritiskt och konstruktivt kritiserar innehållet i en blogg eller ett tv-program.

Så nej, jag tänker faktiskt inte byta kanal eller sluta läsa så fort jag blir upprörd över något. Eventuellt skulle det få mig att må lite bättre den dagen, men det skulle garanterat inte göra världen bättre. Att byta kanal när nyheterna rapporterar om krig och elände gör bara att du slipper se, inte att det blir världsfred. Precis lika lite stoppar jag de skeva skönhetsidealen genom att byta tv-kanal.

Vad är det man inte får säga?

”Men det får man ju inte säga i det här landet”.
”Man får ju inte säga någonting längre utan att bli kallad för rasist”.

De här två meningarna är vanliga. Jag skulle inte kunna räkna hur många gånger jag hört eller läst dem, hur många gånger jag fått bemöta dem, hur många gånger jag tyckt de varit fåniga och bara skrattat åt dem eller skämtat om dem…

Om ”PK-debatten”

Nu sitter flera av Sveriges mest framträdande journalister och säger likadant och har vid flera tillfällen nu ”tagit debatten” om huruvida man får ”ta debatten”. I söndags debatterade vänsterpartisten Ali Esbati mot Stina Dabrowski i Agenda om just detta ämne och i måndags hölls en likadan debatt på Publicist-klubben (där Dabrowski är ordförande och således också modererade samtalet). Utöver Esbati och Dabrowski deltog även Åsa Lindeborg, Janne Josefsson, Jasenko Selimovic och Lena Andersson.

Vänsterpartisten Ali Esbati myntade för längesedan begreppet ”Våga vägra ta debatten”. Med det menar han att man som publicist, journalist eller politiker har ett ansvar att inte alltid ta alla debatter med alla människor. Att vissa sammanhang kan vara fel, att vissa personers åsikter inte behöver lyftas fram, att vissa frågeställningar är så fel att det inte går.

Untitled-1

Får man inte säga någonting då?

Det Josefsson och Dabrowski m.fl. menar är alltså att det finns någon slags censur i Sverige där vissa frågor inte får talas om. Invandringen verkar vara det exempel som ständigt kommer upp. Att kritik av invandring direkt stämplas som rasistiskt och att detta skulle vara något slags demokrati- och yttrandefrihetsproblem. Dabrowski talar om att vi ska ”njuta” av yttrandefriheten.

I Agenda i söndags sa Esbati  de kloka orden ”Det handlar inte om vad man FÅR eller inte får säga – det handlar om vad man BÖR säga, och vilket ansvar man har”.

Esbati försöker också illustrera det absurda i att man skulle ta ALLA debatter genom att ställa frågor om de tycker att det vore okej att i bästa sändningstid diskutera huruvida ”negrer passar bäst som slavar” eller hur vi ska lösa ”problemet med judar”. Hans frågor avfärdas eftersom de är ”barocka” men det är ju precis det som är hans poäng. Det finns inget värde i att diskutera ALLT. Vissa frågeställningar är så fel och ”barocka” redan från början att det inte finns någon poäng i att ställa dem över huvud taget. Vi skulle t.ex. aldrig lägga en timmes TV-tid i SVT på att besvara frågeställningen om ”Jorden är platt?”, så varför ska partiledarna i Agenda svara på frågor som utgår från att invandringen ÄR ett problem? Flera av partiledarna håller inte med om världssynen där invandringen ses som ett problem och då blir det problematiskt för dem att svara på den sortens frågeställning.

Utöver Esbati är Åsa Lindeborg den enda som håller med Esbati om att man inte alltid kan ”ta debatten”. Hon ger själv exempel på då hon promenerat i Gamla stan med sin familj och hamnat mitt i en demonstration arrangerad av det rasistiska ”Svenskarnas parti”. De började skrika ”svenskförädare!” åt henne och hon ställer frågan om det finns något värde i att diskutera med dessa människor? Personer som menar att hon är svenskförädare för att hon är positiv till invandring och ser till andra intressen än det nationella – finns det något värde att ge dem utrymme i TV  eller i en stor dagstidning t.ex?

Vilka frågor som är värda att svara på och i vilka sammanhang är således en avvägning. Inte alltid en lätt avvägning men en avvägning man måste göra. För att kunna debattera måste det dessutom finnas en viss nivå på argument och båda debattörerna måste förlita sig på någon slags vetenskap. Att sitta och diskutera någonting som enligt majoriteten av alla människor är helt självklart leder ingenstans.

Så, man får inte säga rasistiska saker utan att bli kallad rasist… Längre…

Ali Ebsati ger ytterligare ett bra exempel i Agenda för att beskriva varför alla frågeställningar inte bör besvaras. Bjuds man in i en debatt där frågeställningen lyder ”Vilken mänsklig ras är den mest överlägsna?” så spelar det nämligen ingen roll hur den besvaras. Man kan säga att alla raser är precis lika mycket värda och precis lika starka. Faktum kvarstår att man i frågan fastställt att det finns raser. Det är således inte en fråga som inte går att besvara utan det blir ett ställningstagande i sig att formulera frågan.

Jag blir lite förvirrad av hela ”det får man ju inte säga”-resonemanget. Man får nämligen säga nästan vad som helst, så länge det inte bryter mot någon lag, men säger man vissa saker så kommer man att bli kritiserad och ifrågasatt. Yttrandefriheten fungerar inte bara åt ena hållet utan innebär även att jag får säga ifrån om jag tycker att du säger något dumt. Att fler och fler saker, såsom rasistiska och homofobiska uttalanden, anses som skamligt eller dåligt att säga betyder ju bara att vi kommit någonvart. Att vi blivit mer toleranta. Det som var okej att säga om bögar eller judar när min mormor var liten ses inte av majoriteten som okej att säga idag. På vilket sätt är det dåligt?

Vi behöver inte längre diskutera vilka raser som är överlägsna, om negrer bara passar som slavar eller om homosexualitet är en sjukdom. Vi talar inte längre om judar som ett problem. Är den utvecklingen negativ?

Dabrowski avfärdar Esbatis exempel som barocka. Anledningen till att hon upplever dem som barocka är att människor slutat ställa frågorna, eftersom de resonerat som Esbati och Lindeborg. Hade alla alltid tagit alla debatter så hade vi fortfarande ställt frågor som dessa, men det gör vi inte…. Och DET tycker jag att vi ska njuta av.

Läs mer:
Det är dags att sluta sjunga
Puckodebatter är puckodebatter – men de hotar inte yttrandefrihet, Dabrowski
Dabrowski får mig att lämna Publicistklubben
Får man inte ge svar till rasister?
Hej då, Publicistklubben

Fem länktips v. 15

Det har förstås mest talats om Margret Thatcher och Omar Mustafa den här veckan men jag tänker inte länka till någonting som rör dem utan vill ge lite andra tips på läsvärda texter.

Så, utan någon röd tråd – veckans länktips är:

5.
Vägra ta debatten, PK!

Det talas mycket om Ali Esbatis begrepp ”Våga vägra ta debatten” som innebär att det kanske inte alltid finns något värde i att debattera. Vissa frågeställningar är fel redan från början, vissa arrangemang är fel forum för en viss sorts debatt osv. Om detta skriver Lisa Magnusson i länken ovan.

4.
Hen sitter allt mer säkert.

SvD har gjort en enkätundersökning som visar på att en majoritet av gruppledarna i riksdagen är positiva till ordet hen. Det känns bra, tycker jag. Vad som inte känns bra däremot är citatet av Björn Söder;
”Jag använder inte det och kommer aldrig använda det. Jag anser att hela genusvetenskapen är en kulturmarxistisk pseudovetenskap, som beklagligt nu även anammats av borgerligheten.”
Det är förstås ingenting som förvånar mig, men det är ändå så intressant att en riksdagsledamot kan använda den här typen av retorik. Kulturmarxistisk pseudovetenskap?

3.
Men det får man väl inte säga i det här landet.

Ovanstående citat är ett av de mest använda på internet idag. Folk slänger ur sig en rasistisk kommentar eller liknande och avslutar sedan med meningen. Det är samma personer som ständigt påpekar att vi har yttrandefrihet här i landet, och att de således får säga vad de vill.
Jo, man får säga en hel del i det här landet – är det korkat eller inskränkt kommer man dock att bli ifrågasatt… Det ingår liksom när man har yttrandefrihet. Fantastiska Nina Åkestam skriver klockrent om detta!

2.
Pappa, det är vakter som vaktar vårt hus.

Aftonbladets Anders Lindberg berättar om det som verkar bli allt vanligare – hoten och förföljelsen av journalister. Det går inte att sammanfatta texten utan ni får läsa själva.

”Aftonbladet placerade ut civilklädda väktare vid min bostad. Polisen ringde och undrade hur säkerheten var ordnad. Själv var jag i Göteborg när det hände. Jag pratade med min son, nyss fyllda fem, på telefon. ‘Pappa, det är vakter som vaktar vårt hus.’ ”

1.
Undercover som medelålders vit man.

Hur bemöts kvinnor och män som skriver om kontroversiella saker? Är det någon skillnade, könen emellan? Ja, det är det. Det har Angela Larsson fått uppleva. Hon skrev nämligen två kontroversiella texter under manligt pseudonym för att se om det skulle bli någon skillnad i kommentarsfälten. Såhär skriver Angela:

angela

Vill slutligen, utanför själva listan, tipsa om Genusfotografen som varje kvartal gör blogginlägg med fototips han fått in där man inte riktigt haft en genusanalys. Läs hans senaste inlägg Fyrtio nyanser av maktbalans vettja.

Vad sägs t.ex. om ett skolboksexempel på hur man reproducerar könsstereotyper genom att framställa kvinnan som osäker & inställsam och mannen som stenhård & självsäker? Texten förstärker bara det fotona redan säger.

483638_614524715242640_398491728_n

Men oj då, det var visst ingen illustation av hur man reproducerar könsroller utan en helt seriös reklampelare för en bank!