Kategoriarkiv: Genus och feminism

Män i klänning

Män som kysser varandra. Män i klänning. Sminkade män. Män som är gifta med varandra.

Idag är inget av detta skämt för mig, men det är precis vad det varit under hela min uppväxt. Två killkompisar som pussar varandra och sen skrattar åt hur äckligt och komiskt det är. Män som klär ut sig i kvinnokläder eller sminkar sig och sen hånar varandra eftersom de ”ju ser ut som kvinnor”. Män som lite skämtsamt är gifta med varandra enligt Facebooks relationsstatus. Det vore ju absurt om två män faktiskt vore gifta, så det är förstås ett uppenbart skämt. Eller hur?

Det här sortens humor är nog en av de vanligaste under min uppväxt och från min hembygd. I revyer är män utklädda till kvinnor ett självklart humorinslag och killarna i skolan tog varje tillfälle de fick att ta på sig peruk och låtsas vara tjejer – till allas förtjusning. Jag har däremot aldrig sett samma sorts humor mellan två kvinnor eller mellan två kompisar av olika kön. Ingen skulle se det humoristiska i att en kvinna och en man ändrade relationsstatus utan att egentligen vara i ett par, och om två kvinnor pussas så ses det antingen som en vänskapshandling eller som något porrigt för killar att tillfredsställas av.

Dock har jag hört hur dessa skämt hyllats just för att de skulle vara normbrytande. ”Modiga killar som vågar pussas, som är sådär charmigt avslappnade och kan bjuda på sig själva. Modiga killar som vågar anamma ‘kvinnliga’ attribut. Modiga killar som vågar sänka sig till den låga nivå det innebär att vara kvinna.”

164352

Det här är givetvis ingenting unikt för min uppväxt eller hembygd. Vi har under OS i Sotji kunnat se en sminkad Putin spridas i sociala medier som ett slags ställningstagande mot hans HBTQ-fientliga politik. ”Höhö, vad fånig han ser ut. Där fick han allt!” lockas man att tänka.

Men vad handlar allt detta om? Givetvis handlar det, som jag redan varit inne på, om att allt det vi uppfattar som kvinnligt också har lägre status. Jag har tidigare skrivit om varför det är socialt accepterat att kvinnor bär byxor men inte att män bär klänning, men det här handlar även om en osäkerhet kring (och ett förakt mot) homosexualitet och transpersoner. Även om tanken är god – ett syfte att normalisera kvinnliga attribut eller att protestera mot Putins hatiska politik – så är det hela kontraproduktivt. Vi måste sluta nedvärdera det kvinnliga. Vi måste sluta se manlig kärlek och könsöverskridande uttryck som något lustigt och förnedrande.

Så länge det ses som ett straff att sminka en man eller bara kan vara ett skämt när två killar visar varandra ömhet så är vi helt fel ute. Vi måste fråga oss varför vi uppfattar detta som skämt eller som förnedrande, och komma åt grundproblemet.

Varför är det inte socialt accepterat att män har klänning?
Vari ligger humorn i ett samkönat förhållande?

Det finns uppenbarligen fortfarande ett behov av att normalisera homosexualitet och könsöverskridande uttryck, men jag tror inte att rätt metod är att reducera en stor del av mänskligheten till ett skämt.

”Finns det något du och din syster kan ändra på ist?”

Mitt blogginlägg om hur jag som kvinna tvingas anpassa mig till män i det offentliga rummet fick så mycket mer respons än jag trott. Att en del män skulle känna sig utpekade och bli upprörda hade jag förstås räknat med, men att så otroligt många kvinnor och tjejer skulle känna igen sig och dela med sig av sina egna erfarenheter förväntade jag mig inte. Många som aldrig analyserat fenomenet, många som inte är feminister. Många som helt plötsligt insåg hur mycket detta påverkat deras liv så länge de kan minnas.

”Du sätter ord på något som jag märkt
väldigt tydligt men aldrig riktigt kunnat
peka på vad det är.  Jag ser mig själv som
feminist, och en hyfsat medveten sådan,
men du öppnade verkligen ögonen på mig för
det här. Omedvetet har jag också, som man,
utvecklat taktiker för att motverka detta.”

– Anders

”Har dock varit med om både hot och fysiska angrepp (knuffar, hårda tag etc)
när man avvisar närgångna äckel på dansgolv. Det sjukaste är ändå att jag aldrig
ens reflekterat över detta förrän jag läste inlägget. Snacka om hjärntvättad.

– Linda

När jag skrev inlägget tänkte jag inte att det var något anmärkningsvärt, men ju mer jag funderar över det och över reaktionerna så inser jag hur symboliskt detta är för hur ett patriarkalt förtryck yttrar sig i dagens samhälle. Just i detta fenomen kan vi tydligt se den struktur som faktiskt är ett bevis för att vi fortfarande är långt ifrån jämställda. Jag tror att det är anledningen till att mitt blogginlägg blev så stort och hyllat.

Jag funderade ett tag över om jag skulle välja ut några av kommentarerna till inlägget och besvara dem. Många av de som kommenterade tyckte att jag var orättvis mot alla de män som inte beter sig på det här viset, och väldigt många gav mig diverse välmenande tips på hur jag ska agera för att slippa. Många tolkade det till och med som om inlägget handlade om att jag är ledsen över att jag inte har pojkvän, och att jag således behöver hitta nya sätt att ”ragga” på.

Det här är väldigt intressant tycker jag. Dessa tre tolkningar av mitt inlägg blir för mig ytterligare ett bevis för hur genomsyrat vårt samhälle är av den här bilden. Bilden av att kvinnor finns till där för män – och att kvinnor är beroende av män. Jag går nämligen aldrig på krogen för att ragga eller ens för att träffa nya människor, och jag åker (surprise!) heller inte tunnelbana av den anledningen.

Ännu ett tecken för att jag med mitt inlägg lyckades beröra något symboliskt och allmängiltigt är att många andra feminister spånat vidare på det i sina egna bloggar. Många av dem har också bemött några av de argument som använts mot mig i mitt kommentarsfält – det tackar jag för!

When darkness falls skriver om Människors längtan efter att bli sedda och bekräftade och om hur detta tar sig uttryck i det offentliga rummet och den sorts situation jag skrev om. I detta mycket matnyttiga blogginlägg bemöts också många av kommentarerna i mitt kommentarsfält, så läs! (WDF har också tillsammans med Calleism och NoToyBoy startat ett mycket bra initiativ som går ut på att feministpeppa andra bloggare, i tisdags hade bland andra jag äran att peppas).

LadyDahmer skriver Säger man hej till en man så tror han att han har halva inne med en egen upplevselse likt de jag skrev om. I hennes kommentarsfält finns många andra som också delar med sig av egna upplevelser.

Mondokanel skriver  ”Jag tänker fortsätta vara snäll” om en kritisk kommentar, och om alla de män som uttrycker avundsjuka på oss kvinnor för att vi får utstå all denna ovälkomna uppmärksamhet. De verkar inte tänka på att jag kanske inte alls är intresserad av män, eller att jag inte är attraherad av de personer som kommer fram till dem. De här männen skulle förmodligen inte uppskatta om en i deras ögon äcklig kvinna kom fram, och homofoba män skulle inte uppskatta att bli raggade på av andra män.

”Tänk dig en fjortonårig kille på biblioteket. Tänk dig en oattraktiv kvinna som kommer fram, sätter sig i maktsituation och vägrar släppa iväg den uppenbart rädda pojken. Det slutar med att hon gnuggar sitt kön mot honom innan han slutligen tar mod till sig och springer.”

Moralfjant skriver Vi hatar inte er, vi är rädda för er och ställer den mycket träffande frågan ”Inser ni inte att ni stödjer förtryckaren genom att inte stödja den förtryckta?” till alla dessa personer som kritiserar min och andra kvinnors strategier för att undvika obehagliga situationer.

”Häng inte upp dig på saker så mycket
lilla flicka, hakuna matata, don’t worry
be happy, dra på dig ett leende.”
– Michael

Amra på Kultureliten skriver att Mänsklig kontakt är inte en mänsklig rättighet och bemöter alla de som i kommentarsfälten tycker synd om de ensamma män som, på grund av min inställning, nu aldrig kommer få en chans att träffa en kvinna. Hon drar paralleler till prostitution.

”Jag bor för tillfället i Holland där prostitution är lagligt. Ett av de starkaste argumenten för prostitution i det här landet är just att det finns ensamma män där ute som inte kan få sex och närhet och därför behöver ha möjligheten att betala för det. Det är återigen synd om männen som inte kan få det de söker och det är kvinnans skyldighet att uppfylla dessa behov oavsett hur jobbigt, kränkande eller förtryckande det än må vara.”

På Facebook skrev Amra också en grej som jag faktiskt inte riktigt tänkt på: ”Det är också intressant hur dessa män alltid, alltid söker sällskap av yngre kvinnor i det offentliga? Kan inte alla gamla gubbar typ prata med alla fina äldre tanter på tuben som också sitter ensamma?”

Ja, varför? Handlar det enbart om umgänge hade de väl inte behövt ”ge sig på” enbart unga tjejer, framförallt inte om de själva är rätt mycket äldre? Det här är ju ytterligare ett bevis för att det inte alls handlar om ensamma män som desperat söker socialt umgänge.

”Jag har bott ensam i hela mitt liv,
kommer nog alltid att göra det.
Har aldrig haft ett besök av någon.
Ibland åker jag ett extra varv på
tunnelbanan. Kanske ser någon mig.
Det enda jag vill är att ha ett
litet leende då och då.”
– Leif

För er som inte gjort det kan jag rekommendera er att också läsa kommentarsfältet under mitt blogginlägg. Väldigt många delar med sig av sina erfarenheter – väldigt många känner igen sig.

Jag hoppas att samtalen om det här enorma problemet fortsätter. Att hitta en lösning på det är förstås långt ifrån enkelt, men ett stort steg är som alltid att prata, prata och prata om det. Och de senaste två veckorna visar ju tydligt att behovet för det finns!

twitteromblogginlagg

(Citaten till höger + rubriken till blogginlägget är alla autentiska kommentarer från mitt kommentarsfält – förutom den av Linda, den är från LadyDahmers. Har dock inte låtit publicera alla, eftersom de innehållit en hel del misogyni.)

Du behöver inte kalla dig feminist

3sw_grande_grande.jpg v=1382429629Vill du att män och kvinnor ska vara jämställda? Då är du feminist!

Så resonerar ofta feminister när de talar med personer som inte vill kalla sig för feminister. På internet finns det ett test; Are you a feminist? Testet består av två frågor, ”Do you think all human beings are equal” och ”Do you think women are human beings”. Jag vet inte hur det ser ut i er omgivning men jag personligen känner nog ingen som skulle svara nej på de två frågorna.

Tröjan här intill är även den ett exempel på en feministisk definition som vill inkludera alla. Tycker du att kvinnor också är människor? Då är du feminist!

För visst vore det fantastiskt om det var så enkelt?
– Alla är feminister!
– Alla kämpar för att kvinnor ska bli jämställda männen!

Men hur kommer det sig då att det går så långsamt framåt? Hur kommer det sig att löneskillnaderna fortfarande innebär att kvinnor jobbar gratis efter 15:53? Att kvinnor utsätts för våld i relationer i mycket högre utsträckning än män? Att hela nöjesindustrin fortfarande är mansdominerad? Hur kommer det sig att 98% av alla dömda våldtäktsförövare är män?

ETC

Jag tror inte på att inkludera alla i feminismen. Det skulle inte göra någon som helst skillnad om alla plötsligt kallade sig feminister men fortfarande förnekade de strukturer och den könsmaktsordning som feministisk analys har sin grund i. De människor som tar avstånd från feminismen, som är rädda för ordet eftersom det är kontroversiellt och som tycker att det är problematiskt att ordet har feminin klang… Enligt min erfarenhet har de i de allra flesta fall ingenting att bidra med till den feministiska kampen.

twitterfeminism

Feminismen är inget mål. Vi feminister vill inte ”uppnå feminism”, vi vill inte ha ett samhälle där det görs skillnad på kön. Vi vill ha jämställdhet. Ett samhälle där människor har samma förutsättningar och behandlas likadant oberoende av könstillhörighet. Anledningen till att ordet heter feminism och har feminin klang är för att det i feministisk analys finns en problemformulering som går ut på att kvinnor strukturellt är underordnade män och med målet att detta bör förändras – dvs att det är kvinnor som behöver lyftas.

Att säga att man är ”för jämställdhet” men inte kunna ge en förklaring på vad som idag förhindrar oss att uppnå jämställdhet blir enligt min mening väldigt uddlöst och okonstruktivt. Feminismen erbjuder maktanalyser, problemformuleringar och verktyg för att uppnå jämställdhet.

Det finns de som menar att vi idag har ett jämställt Sverige – då behövs inte feminismen här längre – och det finns de som menar att kampen för jämställdhet idag ”gått för långt”, med resultatet att män numer är underordnade kvinnor. Då är jämställdismen ett bättre alternativ. Det finns säkert fler rörelser som säger sig arbeta för jämställdhet på olika sätt, och även om jag ställer mig väldigt kritisk till både jämställdismen och till illusionen om att Sverige är jämställt idag så respekterar jag de som väljer att inte kalla sig för feminister av dessa anledningar.

Jag tänker inte slå mig blodig för att få dem att sätta etiketten ”feminist” på sig själva. Jag tror till och med att det skulle kunna skada feminismen om de gjorde det. Anledningen till att feminismen som rörelse nått så stora framsteg i historien är ju för att den varit kontroversiell och normbrytande. Den dagen feminismen inte är det längre, då har vi antingen gett upp, eller så har vi nått vårt mål – jämställdhet.

femtest

Jag förstår att detta är ett retoriskt grepp med ett visst humoristiskt inslag, men tycker ändå att det finns en farlig tendens i dagens debatt där man försöker avradikalisera feminismen, göra den mindre skrämmande och mer populistisk.

Feminismen har uppnått mycket i Sverige. Till en början handlade kampen om att män faktiskt skulle se på kvinnor som människor, men borde vi inte ha nått längre idag? Borde vi inte ställa lite högre krav på vårt samhälle än detta? Borde inte feminismen vara mer än en enkel etikett?

Vill du att män och kvinnor ska vara jämställda? Du behöver ändå inte kalla dig feminist.

Om jag vore man…

… Så skulle jag hata maskulinitetsnormen som begränsar och ställer orimliga krav på hur jag ska vara. Som kräver att jag som man ska vara känslokall, djurisk, översexuell och maktlysten.

… Så skulle jag avsky det samhälle som hindrar mig från att umgås med mina egna barn och som säger åt mig att jag är en sämre förälder på grund av mitt kön.

… Så skulle jag vara alla feminister evigt tacksam eftersom de, till skillnad från antifeministerna, inte tror att andelen män bland våldtäktsförövare i Sverige (98 %) är ett resultat av biologi, utan som förklarar överrepresentationen med en skev struktur som faktiskt går att ändra på.

… Så skulle jag sörja alla de unga killar som tar livet av sig, eftersom killar antas vara starka och eftersom det finns ett sånt stigma kring psykisk ohälsa och manlighet.

… Så skulle jag ställa mig frågan varför det är positivt att vara pojkflicka men inte flickpojke, i stället för att se det som diskriminering mot oss män.

… Så skulle jag hata alla de män som upprätthåller patriarkatet i stället för de kvinnor som arbetar mot det.

Om jag vore man så skulle jag tillägna mitt liv åt feminismen.

1779257_779704352058008_1799099881_n

Det finns så många saker idag som män beskyller feminismen för, när det i själva verket är fenomen som feminismen arbetar för att bekämpa. Det är feminismen som gett män möjlighet att vara hemma med sina barn, det är feminismen som vill att även män ska kunna prata om sina känslor, det är feminismen som ifrågasätter mediabilden om hur män fungerar – den mediabild som faktiskt säger att män är djur.

Och nog finns det män som gör allt detta, men varför är de minoritet?

Förmodligen för att vi människor är alldeles för kortsiktiga i vårt tänk, och för att det som idag värderas högt är makt och pengar – sådant som är männen faktiskt vinner på i rådande maktordning. På kort sikt, och i termer av pengar och makt, så tjänar männen inte på jämställdhet. Men på lång sikt, och om vi skulle värdera andra saker i samhället… Då vore detta självklart.

Män, ni gör mig till någon jag inte vill vara!

Klockan är 02:20 en lördagsnatt. Jag står och väntar på tunnelbanan som ska ta mig hem. Är på bra humör och har haft en fantastisk kväll med goda vänner. Så ser jag hur en främmande man fäster ögonen i mig, ler och kommer fram för att prata. Jag stoppar reflexmässigt in hörlurarna i öronen och kollar demonstrativt åt ett annat håll. Känner mig som en bitch, som världen otrevligast människa. Varför gör jag såhär – är jag så osocial? Varför kan jag inte släppa till och bara prata lite med denna främling?

Jag vill inte vara en tråkig människa som inte vågar prata med främmande personer. Jag skulle gärna småprata lite på tunnelbanan, jag vill våga lära känna nya människor. Varför gör jag det då ändå inte?

Jag har varit med om den här situationen så många gånger. En främmande man har kommit fram och velat prata, och jag har gjort det. Till en början har det bara varit trevligt, men 99 % av gångerna har det dessvärre slutat med att mannen i fråga blivit sur, irriterad eller till och med arg när jag velat avsluta samtalet, velat gå hem eller inte velat ge ut mitt telefonnummer. Då vänds det hela mot mig, som om jag lurats eller som om jag är snobbig eller högfärdig för att jag inte ”släpper till”.
hej men nej
Det här är inget ovanligt, eller unikt för mig. Tvärtom är det någonting som alla tjejer eller kvinnor jag talat med känner igen sig i.

Jag hade för någon dag sedan ett långt samtal med min äldre syster som berättade hur hon först de senaste åren förstått hur mycket detta begränsat henne. Hur hon lärt sig metoder på dansgolvet för att inte bli dragen i av män som vill dansa, hur hon utvecklat en viss blick när hon går förbi en eller flera män på gatan för att slippa kommentarer och hur hon aldrig känner sig helt trygg när hon tränar på gymmet eftersom det alltid är män som kommer fram för att ge henne ”tips”. Hon berättade om när hon jobbade som servitris och fick en klump i magen varje gång hon fick ett bord med enbart män att servera. Detta för att det alltid innebar kränkande kommentarer och ”skämt”, som hon helt enkelt fick stå ut med eftersom det annars resulterade i klagomål till chefen.

För att slippa hamna i den där situationen där vi måste göra dessa män besvikna och känna oss som lögnare så är vi många kvinnor som helt enkelt slutat kommunicera med främmande män, framförallt i utekvällsmiljöer och när alkohol är inblandat, men även i vanliga vardagliga situationer.

För någon vecka sedan skulle jag köpa pizza och var ensam på pizzerian. Det var kallt utomhus och den snälla personen i kassan frågade om jag ville komma fram till pizzaugnen och värma mig under tiden han bakade pizzan. Jag valde att stanna kvar och sitta ensam vid ett bord i stället, och kände mig som en så torr och trist människa. Han hade förmodligen inte gjort eller sagt något, men jag orkade helt enkelt inte behöva vara avvisande, och därför tog jag inte risken.

Jag kommer att göra män besvikna hur jag än gör. De kommer att se mig som, eller till och med kalla mig, en bitch oavsett hur jag väljer att agera. Det handlar bara om huruvida jag ska göra det direkt eller om jag ska dra ut på det och göra det efter en halvtimmes samtal i stället. Eftersom jag blivit så besviken varje gång jag gett personer en chans och öppnat mig för dem för att senare behöva vara otrevlig eller nonchalant (eller bli kallad tråkiga saker) så har jag helt enkelt slutat ge personer en chans nu.

Jag undviker helt att möta mäns blickar på dansgolvet, jag låtsas inte se eller höra när män försöker prata med mig på tunnelbanan och jag sitter hellre ensam och väntar på pizzan än pratar och har en trevlig stund vid ugnsvärmen.

ART-INLINE-0-384Fredlos_73241a

När jag börjar reflektera över hur mycket jag faktiskt påverkas av dessa män – och de maktstrukturer som skapar dem – så blir jag så ledsen och uppgiven. Jag och alla andra kvinnor anpassar hela våra liv efter dem, och kommer att vara tvungna att göra det så länge dessa maktstrukturer finns.

Jag undrar hur många snälla och trevliga vänskaper och samtal jag gått miste om för att jag inte längre orkar eller vågar ge främmande män en chans. Jag undrar hur mycket detta påverkat mig som social varelse. Jag önskar att jag kunde vara den trevliga och öppna människa som jag tror att jag egentligen är, i stället för den cyniska och osociala människa dessa män gjort mig till.

Läs mer:
Vad är våldtäktskultur
Är alla män potentiella våldtäktsmän? 
”Män är djur” – vems åsikt är det egentligen?

 

Är alla män potentiella våldtäktsmän?

Ovanstående uttryck är ett av de som väcker mest känslor och mest ilska, i dagens feministiska debatt. Feminister anklagas för kollektiv bestraffning när de använder detta uttryck. Men är det verkligen feministerna som är av denna uppfattning? Är det de som skapat synen på män som potentiella våldtäktsmän?

Är alla män potentiella våldtäktsmän? Ska vi kvinnor se på dem så? Vi vet ju att 98 % av alla dömda våltäktsförövare är just män, och vi vet att den farligaste platsen för en kvinna att vara på är just i hemmet – med sin manliga partner.

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag säger att jag innerligt önskar att jag aldrig behövde oroa mig för att umgås med män, att jag aldrig behövde ta ansvar över vilka risker jag faktiskt utsätter mig för när jag umgås med män.

Jag vill inte gå runt och se alla män i min omgivning som potentiella våldtäktsmän. Jag vet ju trots allt att en stor majoritet av alla män faktiskt inte våldtar.

Men detta blir lite svårt när råden om hur att undvika en våldtäkt riktas till kvinnor, när frågorna i rättegångarna ställs till kvinnor och när männen sällan döms just eftersom kvinnorna inte varit ”tillräckligt tydliga”. Det blir lite svårt när ansvaret för våldtäkter ständigt läggs på kvinnor, helt enkelt.

valdtaktIdag publicerades en insändare i Sydsvenskan som är av just åsikten att kvinnor borde ta mer ansvar över våldtäkter. ”Om kvinnan tar ansvar för sitt eget beteende och agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska.” skrivs det.

Då blir det ju också mitt ansvar att inte bli våldtagen, och eftersom det enda jag vet om våldtäktsförövare är att de är just män… Hur förväntas jag då undvika att bli våldtagen, om inte att faktiskt se alla män som potentiella våldtäktsmän?

Den senaste tiden har vi blivit upplysta om dom, efter dom, efter dom där våldtäksmän friats. Kvinnans ihopknipna ben har tolkats som ”blyghet”, kvinnans protester har tolkats som maktlekar och nu senast hade den tilltalade till och med erkänd våldtäkten på Facebook. Att ”vara tydlig” räcker uppenbarligen inte ens, och vad har vi då för alternativ kvar?

Jag ser inte alla män som potentiella våldtäktsmän, men gör samhället det?
Säger samhället åt mig, som kvinna, att se alla män som potentiella våldtäksmän?

Läs också:
Vad är våldtäktskultur
”Män är djur” – vems åsikt är det egentligen?

Feminismen är ingen sakfråga

Feminismen sägs ofta vara fri från höger- och vänsterskalor, fri från övrig politisk åskådning. Vem som helst kan vara feminist, så länge man tror på mäns och kvinnors lika värde. Så enkelt, menar vissa att det är.

Jag håller inte med. För mig är min feministiska övertygelse starkt kopplad till att jag också är socialist. Givetvis får vem som helst kalla sig feminist och givetvis finns det hundratals definitioner av vad ordet egentligen betyder, men att feminismen skulle vara någon slags sakfråga som går att bedriva utan att koppla in andra maktstrukturer eller samhällsproblem är bara naivt att tro, i mina ögon.

För vad är feminism? Och framförallt – varför är vi idag inte jämställda? Det är förstås enkelt att propagera för jämställdhet men att föra en aktiv politik som faktiskt skapar jämställdhet kräver en djupare problemformulering.

Idag när människor ska beskriva skillnaden mellan vänster- och högerpolitik i Sverige så använda ofta den ekonomiska politiken som exempel. Nästan alla svenska riksdagspartier idag delar samma syn på människors värde och på den sociala politiken, till exempel jämställdhet, men hur ekonomin ska förvaltas råder det skilda åsikter om. Så sägs det i alla fall.

Jag har så svårt för den beskrivningen, för vad är det som påverkar dessa sociala frågor om inte den ekonomiska politiken? Det är väl just genom ekonomin politiker har möjlighet att påverka och skapa förändring?

Det finns tydliga bevis för att den ekonomiska politik Alliansen bedriver faktiskt missgynnar kvinnor och således motarbetar jämställdheten (källa). Ökade klassklyftor i samhället skapar också ökad ojämställdhet mellan män och kvinnor och Alliansens politik har lett till just ökade klassklyftor (källa).

Förutom skatter finns det många delar i högerpolitiken som missgynnar kvinnor – försämrad välfärd drabbar förstås kvinnor hårdare, sämre möjlighet till barnomsorg påverkar i första hand kvinnor och även en privatiserad bostadsmarknad har en direkt påverkan på kvinnors liv.

Alliansen har idag skapat en bostadsmarknad där hyresrätterna blir allt färre och bostadsrätterna allt fler. Att få en trygg och säker bostad kräver alltså mer eller mindre en förmögenhet och vi vet ju att kvinnor generellt har en sämre ekonomisk situation idag. Detta leder även till att kvinnor, i rädsla för att bli hemlösa, stannar kvar i våldsamma relationer mycket längre än de skulle behöva. Alma har skrivit mer om ämnet här.

Det finns många fler exempel på hur den ekonomiska politiken går att koppla till jämställdhet och feminism, och jag lär förmodligen återkomma till detta ämne under valåret.

Men min poäng nu är att en ”fråga” aldrig kan behandlas fritt från andra frågor, att just frågan om jämställdhet och feminism genomsyrar alla delar av samhället. Att se det som en separat sakfråga leder bara till att man inte kan sätta problemet i ett större sammanhang och med politiska beslut göra något åt det.

Därför är det för mig omöjligt att se feminismen som en sakfråga.
Därför har jag personligen svårt för att få ihop feminism med högerpolitik.
Därför är jag vänsterfeminist.

(Detta är en del i Lisa Zetterströms bloggutmaning ”En feministisk agenda” som ni kan läsa mer om här.)