Månadsarkiv: december 2013

Jag skulle aldrig vara tillsammans med en moderat

Elaine Eksvärd skrev för ett tag sedan att det är ett farligt ”vi och dom-tänk” att inte vilja umgås med personer som har en annan åsikt än en själv. Det är inte första gången någon lyft den frågan – jag har deltagit i så många diskussioner där många menat att man måste kunna skilja på person och åsikt – och att det är intolerant att föredra människor vars åsikter man delar.

Jag har en hel del personer i min umgängeskrets som inte är vänster – till och med några moderater (!). Detta är dock långt ifrån enkelt eller okomplicerat. Att ha dessa personer i min närhet begränsar mig och jag får undvika många samtalsämnen för att det inte ska uppstå konflikter eller dålig stämning. Under vissa perioder har jag dessutom svårt att inte känna direkt ilska över hur den politik de står för drabbar så många människor negativt.

Att ha en partner som inte delar mina politiska åsikter skulle därför vara helt omöjligt för mig. Den jag lever så tight och delar min vardag med måste kunna förstå och hålla med mig om vissa grundläggande saker.

Detta anses alltså vara intolerant och trångsynt. Men hur definierar man i så fall politik? För mig handlar politik om att beskriva världen. Att umgås med människor som har en helt annat uppfattning om hur världen fungerar och framförallt hur människor fungerar är enormt frustrerande.

Låt mig använda ett par exempel för att förtydliga. Måste dock generalisera lite för att göra en poäng här.

Liberaler har uppfattningen att en person är fri att göra och uppnå nästan vad som helst bara hen vill tillräckligt. Jag som socialist är helt övertygad om att världen inte ser ut så – jag tror inte att människor lever i ett vakuum utan tror på strukturer och normer som påverkar och begränsar en människa från den dag hen föds. Jag skulle kunna rabbla hundratals situationer i vardagen där denna meningsskiljaktighet  skulle bli en konflikt och leda till enorma missförstånd.

För att inte tala om alla de konkreta politiska åtgärder som den nuvarande regeringen genomför och som i allra högsta grad drabbar människor i min omgivning och samhället i stort. Jag förstår att det kan bli byråkratiskt och luddigt men för mig är det verkligt och väldigt nära min vardag. Jag skulle ha svårt att bortse från det, och se det som frikopplat från någons personlighet.

För förutom dessa potentiella konflikter och meningsskiljaktigheter – vad är det som gör en människa? Vad är det som gör att du faller för en människa, trivs med en människa? Personligen så faller jag för egenskaper som i min värld är väldigt tätt sammankopplade till just åsikter och värderingar.

Intressant är också att många av de som stolt deklarerar att de är så pass ödmjuka att de tolererar alla åsikter ofta lägger in ett undantag – rasister eller Sverigedemokrater. Där skiljer sig värderingarna för mycket, menar de.

Handlar det hela då om att personer i allmänhet faktiskt inte ser så stora skillnader mellan exempelvis liberaler och socialister? Att de inte förstår att värderingar och människosyn skiljer sig väsentligt även där? Att rasism och fascism är så mycket lättare att förstå och ta avstånd från?

Jag tror att det ofta är här skon klämmer. Att personer som kallar det intolerans att söka sig till likasinnade faktiskt inte är så intresserade eller engagerade att de kan applicera de politiska ideologierna på sin egen eller sina vänners vardag – en naiv tro på att varken socialism eller liberalism (eller i vissa fall Sverigedemokratisk politik) kan ha någon slags negativ (eller positiv) inverkan på vanliga människors liv. Jag tror att detta är farligt och att underskatta politikens makt.

Så länge Moderaterna står bakom en människosyn jag tycker är förskräcklig, så länge de beskriver världen utan strukturer och så länge deras reella politik drabbar enskilda människor hårt så kommer jag aldrig att vara tillsammans med en moderat… Det kan jag nästan lova.

”Jag vill inte betala för några administrativa avgifter”

Vi skänker idag mer pengar än någonsin till välgörenhet. Årets Musikhjälpen drog in drygt 28 miljoner kronor och välgörenhetsgalorna på TV blir fler och fler för varje år.

Samtidigt så är kritiken mot dessa hjälprättsorganisationer också enorm. Människor slänger sig slentrianmässigt med ”alla pengar går ju till administration” och ”jag vill minsann inte betala en massa pengar till löner – jag vill att pengarna ska komma fram till de behövande”.

Jag tycker att det här är väldigt sorgligt och jag önskar att kunskapen om hur detta arbetet fungerar vore större. Men jag återkommer till detta.

Jag ställer mig också väldigt kritisk till välgörenhet och hjälprättsorganisationer. Men av helt andra anledningar. Genom att skapa ideella och icke-statliga organisationer som tar hand om utsatta människor så friställer man staten från det som egentligen är deras ansvar. Att slippa vara hungrig, att ha någonstans att bo och tillgång till sjukvård är mänskliga rättigheter och borde vara självklarheter för alla människor i ett så rikt land som Sverige. Egentligen även i hela världen.

Och alla de utsatta länder vi hjälper genom våra biståndsprojekt skulle hjälpas med av en resursfördelning världen över – om vi i väst slutade utnyttja, om vi skrev av lån och så vidare så skulle allt detta inte behövas och vi rika skulle inte kunna köpa oss gott samvete. Välgörenhet fungerar på många sätt precis som avlatsbrev fungerade förr i tiden. Kan man betala så kan man också fortsätta leva oetiskt och förtryckande.

Ni förstår nog poängen.

Men nu ser inte världen så ut, och det finns en oräkneliga organisationer som gör ett otroligt stort och viktigt arbete – det arbete som ingen annars skulle göra är jag rädd. Det finns dessutom ett flertal organisationer som arbetar med påverkansarbete och som således snarare är ett granskande komplement till staten.

Därför behövs hjälprättsorganisationer och därför skänker jag också pengar till ett flertal sådana. Så varför är det då så problematiskt att kritisera dessa byråkratiska bortfall, och de höga lönerna? Jag talar givetvis inte om direkta fiffel med pengar eller om fantasilöner som vissa chefer plockar ut…

(Känner dock att just dessa löner diskuteras oproportioneligt ofta i förhållande till andra löner som vi skattebetalare bekostar *host* riskkapitalister i vård/skola/omsorg *host*. För att inte tala om var bankräntorna tar vägen och så vidare. Där kan vi snacka fantasilöner.)

Nä, jag talar om vanliga löner och vanliga administrativa avgifter.

Att genomföra det många av dessa organisationer faktiskt genomför kostar inte bara pengar utan även tid och kräver ofta både engagemang och kompetens. Varför är det så orimligt människorna som utför detta ska få en rimlig lön? Varför är det lättare att kritisera deras rätt till betalt arbete än t.ex. banktjänstemäns löner, reklamarbetares löner och så vidare?

Finns det fortfarande en föreställning om att människor som gör gott eller som gör saker de brinner för inte förtjänar en rimlig ersättning i lika hög utsträckning som andra gör det? Musiker, författare och personer som arbetar med välgörenhet förväntas göra detta gratis. Jag kan förstå rädslan för korruption – men är det verkligen det detta handlar om?

Att genomföra det detta organisationer genomför kräver enormt mycket tid hos personer. Varifrån ska den tiden komma? Det finns så otroligt många fantastiska människor som arbetar ideellt och som gör det för att de brinner för det – men även dessa människor måste betala sin hyra, måste ha mat…

Om jag vill att 100% av mina skänkta pengar ska komma raka vägen till den utsatta människan, till landet jag vill hjälpa eller till skolan jag vill vara med att bygga… Då får jag nog åka dit med pengarna själv. Det jag betalar för är så mycket mer än just den där geten eller material den där brunnen – någon måste förmedla, någon måste hitta de utsatta personerna och någon måste se till att arbetet utförs. Och vad gäller påverkansarbete så är det ju just den administrativa biten som man i huvudsak betalar för.

Kritik är bra.
Granskning är bra.
Men kan vi försöka sätta oss in i, skaffa oss kunskap om och respektera hur arbetet går till om vi nu väljer att se välgörenhet som något positivt?

Det är näthatarna som hotar det fria ordet

Ni är många som skriver om ”uthängningen” av näthatarna och menar att det är fel väg att gå. För er vill jag berätta att det inte finns några alternativ – det här handlar om direkta olagligheter och framförallt handlar det om ett av vår nutids största hot mot det fria ordet.

Jag gjorde för ett par månader sedan en polisanmälan efter att personer ringt och hotat mig samt kontaktat min syster för att på så sätt skrämmas och tysta mig. Då jag fick dessa hot övervägde jag på riktigt att sluta blogga och lät bli att skriva på över en vecka på grund av obehagskänslorna.

Jag vågar inte gissa hur många som faktiskt slutar blogga eller tycka i det skedet. Efter det där första telefonsamtalet, det första dödshotet eller den första uthängningen på Avpixlat.

När jag var med i Aftonbladet TV och pratade om barnleksaker så gjorde jag det eftersom personen som blev tillfrågad inte vågade – just på grund av risken för hatdrev. Det handlade om barnleksaker. Förstår ni proportionerna?

Min polisanmälan lades ned utan att ens utredas. Jag känner till hundratals fall där det varit likadant. Jag känner till personer som har säkerhetsanordningar i sina hem eller som inte ens bor hemma under perioder – på rekommendation från polisen. Deras anmälningar har också lagts ned. Att det GÅR att hitta personer på internet har nu Researchgruppen bevisat, så att polisen agerar på det här sättet handlar antingen om okunskap eller om ointresse.

Åsiktsfriheten ger dig inte rätten att hota eller hata anonymt. Föreställ er att en maskerad person i en vänsterdemonstration skulle säga något hotfullt mot polisen – jag är helt övertygad om att polisen då skulle be personen att avmaskera sig. Var är skillnaden?

Att ställa personer som hotar till svars är inte ett hot mot demokratin eller det fria ordet.
Att personer tystas genom hot och hat däremot – det är det.

Ingen rasistisk propaganda i våra medier!

Igår publicerade DN en omdiskuterad annons – en annons för en bok, en annons med exakt samma retorik som Sverigedemokraterna. Igår fick många nog över medias fega hållning till rasistiska grupperingar.  Läs det Åsa Linderborg skriver om annonsen och DN här. Idag talade jag på en manifestation om just detta.

På manifestationen fanns ett flertal skumma typer med kameror och filmkameror. Dessa personer sade på plats att de var från olika seriösa tidningar men nu efteråt har det dykt upp filmer och artiklar på diverse rasistiska hemsidor. De använder sig av ärliga metoder – dessa ”sanninssägare”.

Se mitt tal här eller läs det i skrift nedan. Det finns även fler tal upplagda på min youtubekanal som ni kan kolla på!

Igår pratade jag med en vän. Hen arbetar med att sälja radioreklam för flera av Sveriges största kommersiella radiokanaler.

Hen har alltid haft som policy att inte tillåta Sverigedemokraterna att köpa reklam i de kanaler hen ansvarar över. Men så nu för en vecka sedan så kom detta upp för diskussion i företaget och högre instanser har uppmanat min vän att sluta upp med det de kallar diskriminering.

De hänvisar till yttrandefrihet.

Denna ständigt missförstådda och missbrukade fri- och rättighet.

För det första så är inga enskilda människor eller företag skyldiga att följa yttrandefriheten, och för det andra så handlar inte yttrandefrihet om att släppa fram alla åsikter överallt.

Ponera att det imorgon startas ett parti som driver frågan om att legalisera barnpornografi i Sverige.

Skulle DN och TV4 tillåta dem att göra reklam?  Skulle Agenda bjuda in dem att diskutera huruvida barn mår dåligt av att delta i pornografiska videor?

Var går gränsen?

Yttrandefriheten handlar inte om att låta människor kränka och hata. Vi har genom historien sett vad som kan hända om vi låter detta demokratiska redskap missbrukas i grymma syften.

Vi känner till hur Nazitysklands propagandamaskineri avhumaniserade judar.

Vi känner till hur Rwandas radiostationer möjliggjorde ett av historiens största folkmord.

Och vi känner till hur folkgrupper hetsades mot varandra i det som kallades fri media i det forna Jugoslavien.

Vi känner till allt detta och ändå fortsätter vi att hävda yttrandefrihet som argument för att tillåta partier, personer och organisationer att propagera för samhällsförändringar som skulle innebära att stora delar av vårt lands invånare förlorar sina mänskliga rättigheter.

Yttrandefriheten är viktig och nödvändig för demokratin, men den har inget egenvärde i ett samhälle där människor grupperas och värderas i pengar. I ett samhälle där de som har som uppgift att objektivt och kritiskt granska makten inte tar sitt ansvar.

Förutom denna yttrandefrihet så används också Sverigedemokraternas martyrskap som ett argument för att låta dem få utrymme.  Min  vän fick höra att hen – genom att inte låta Sverigedemokraterna göra reklam – är med och bidrar till detta martyrskap.

Pratet om martyrskap är en medveten strategi från deras håll – en strategi för att få som de vill.

Det har hittills fungerat bra. De har oproportioneligt stort utrymme i media, de får sin reklam exponerad och de tillåts skriva debattartiklar i Sveriges största tidningar.

Jag tror att en tredje anledning till medias ängsliga förhållningssätt till Sverigedemokraterna är rädsla.

De vet vilka enorma resurser Sverigedemokraterna har i form av rasistiska fotsoldater. De vet hur utsatta människor som kritiserar och granskar Sverigedemokraterna blir.

Min vän kommer inte att vika sig. Hen kommer aldrig att låta Sverigedemokraterna få ytterligare en plattform för sina rasistiska åsikter, i hens radiokanaler.

Kära antirasister.

Låt oss tillsammans visa media att yttrandefriheten inte är ett argument.

Låt oss visa att martyrskapet är en del i Sverigedemokraternas strategi.

Och låt oss visa att vi är fler och starkare än de högljudda internetrasisterna.

Låt oss sätta stopp för det här nu.

Vi vill inte ha rasistisk propaganda i våra medier.

Internetrasisterna är vår tids största konspirationsteoretiker

PK-maffian. Kulturmarxister. Islamisering. Feminazis.

Detta är exempel på begrepp som skapats och använts av rasister. En ganska stor grupp rasister som skapat hela sin ideologi och världsbild utifrån en enda teori – en teori om att det just nu pågår en smygislamisering av Sverige och västvärlden.

Avpixlat, Fria tider, Flashback – ni känner kanske alla igen hemsidorna? De två första är direkt rasistiska, den tredje har bara tydliga sådana tendenser. Om man går in på dessa sidor och läser så kan man fort utläsa en stark rädsla hos mång av skribenterna. En rädsla för att det Sverige de vuxit upp med håller på att utrotas.

Och givetvis förändras Sverige – det har det alltid gjort. Förutom de kulturella influenser vi får tack vare invandringen så påverkas landet även av de marknadsliberala strömningar som vi får bland annat från USA. Det senare oroar mig en aning, men det är inte vad detta blogginlägg ska handla om.

Som jag skrev så har vi alltid fått kulturella influenser från andra länder – från att vårt eget folk rest och återvänt och från invandring från andra länder. Även sådant som idag betraktas som pursvenskt har varit ett resultat av detta – potatis, köttbullar, folkdans och så vidare.

Men det är inte den här förändringen som skrämmer den här gruppen rasister. Nej, deras konspirationsteori utgår från att de invandrare muslimerna tillsammans med PK-eliten, kulturmarxisterna och feminazisterna utgör en liten grupp konspiratoriker som just nu arbetar aktivt för att utrota allting som är svenskt och i stället införa någon form av sharialagar. De talar om en utrotning snarare än en förändring.

Jag vill ge några exempel på hur denna konspirationsteori formuleras.

– Julaftonen håller på att utrotas (ett bevis för detta var hur picka ninny-dockan i Tomtens julverkstad förra året klipptes bort).
– Media mörkar allting som rör invandring (det är därför exempelvis Fria tider behövs – för att det är den enda tidning som vågar berätta sanningen).
– Genusvetenskap är bara ett påhitt för att utrota könen och göra gråa könslösa varelser av alla människor. Statsfinansierat dessutom.
(Biten om de könslösa varelserna som feminazisterna sägs vilja skapa är ibland lite svår att förena med idén om att införa sharialagar, men allt detta är ju inte helt logiskt).
– Allt svenskt förbjuds i skolan (detta för att vissa skolor valt att inte sjunga nationalsången på skolavslutningen).

Detta är givetvis ingenting annat än galenskap och paranoia. Det är också därför det är så otroligt tacksamt att göra satir på. Nanna Johansson, Liv Strömquist, Kawa Zolfagary, Sara Granér och Joakim Pirinen är bara några exempel på serietecknare som använt dessa teorier för att skapa humor av.

Vi får dock inte glömma bort att det var denna konspirationsteori som låg till grund för hela Anders Behring Breiviks ideologi och denna rädslan som fick honom att begå ett av de värsta terrordåden i Norges historia. Breivik satt under flera år och gödde sina konspirationsteorier på högerextrema internetforum, och retoriken bakom det norska Fremskrittspartiet förstärkte hans uppfattning om att invandringen var en del i denna konspiration. Hur många fler av alla dessa internetrasister står på gränsen till Breiviks galenskap? Hur många fler är så rädda och hjärntvättade att de är beredda att ta till våld?

Jag vill också kort nämna medias roll i detta.

Visst är det bra med kritik. Det är bra att diskutera och granska det mesta. Men att t.ex. formulera en fråga ”Hur mycket invandring tål Sverige?” eller att en nyhetsartikel har rubriken ”SD portas från partiledardebatten” trots att det handlar om EU-valet och SD därför av naturliga skäl inte kan vara med… Om detta innebär att hälla vatten på internetrasisternas kvarnar och förstärka deras konspirationsteorier. Är det värt det då? Handlar det då bara om objektiv journalistik eller utnyttjar snarare media konspirationsteorierna för egna syften? Sverigedemokraterna fick inte delta eftersom de i nuläget inte sitter i EU-parlamentet och enligt regelverket deltar bara de redan sittande partierna. En rubrik som antyder särbehandling av SD säljer förmodligen fler lösnummer än en rubrik om att allt skett enligt regelverket.

Läs också:
Jag tillhör PK-maffian
”Illegala invandrare får 30 000 i månaden!”
Humor rättfärdigar inte rasism eller sexism

Att respektera en annan människas könsidentitet

Transgender-Symbol1Även om heteronormen fortfarande är väldigt stark så är det få människor i Sverige idag som är helt obekanta med vad det innebär att vara homosexuell eller bisexuell.

Transpersoner däremot råder det så stor förvirring kring. Människor blandar ihop uttryck, tror att det handlar om en liten grupp människor och i många fall förnekar de fullständigt transpersoners existens. Detta gäller inte enbart konservativa eller omedvetna personer – utan även inom den feministiska gruppen förekommer transfobi i stor utsträckning.

”Men alltså, om du är född som kvinna men känner dig som en man – handlar det då inte bara om att du inte trivs med de könsroller som förknippas med kvinnor?” är ett inte alls ovanligt resonemang i feministiska kretsar. Det här är att förneka en stor grupp människor, hur välmenat det än är.

VAD BETYDER DÅ TRANS*?

Först och främst – jag är en cisperson (dvs har det juridiska könet kvinna, uppfattas av andra som kvinna och identifierar mig själv med könet kvinna) och har varken tolkningsföreträde eller särskilt mycket kunskap om trans*frågor. Trots detta vill jag skriva om ämnet eftersom jag tror och hoppas att jag kan ge åtminstone några av mina läsare en tankeställare.

Transpersoner är ett samlingsnamn för alla de människor som på något sätt bryter mot samhällets normer kring könsidentitet. När man talar om dessa frågor brukar man skriva trans* med stjärnan i slutet för att förtydliga att det finns många variationer av identiteter kopplade till begreppet.

RATTA-TILL-SITT-KON

För er som vill läsa på om de olika begreppen finns en väldigt pedagogisk och lättläst sida som RFSL Ungdom skapat: www.transformering.se. Eftersom denna sida finns ser jag ingen anledning att gå djupare in på dessa olika begrepp men jag vill i alla fall trycka på vikten vid att skilja olika transidentiteter från varandra, för att undvika missförstånd. Ett vanligt sådant är t.ex. att transvestiter är samma sak som drag queens och att transsexualism har med sexuell läggning att göra.

VARFÖR ÄR VÅR STOLTHET VIKTIGARE ÄN EN ANNAN MÄNNISKAS HÄLSA?

Transpersoner är, precis som HBTQ-personer generellt, överrepresenterade bland de som tar sitt liv i Sverige idag.

Förutom det direkta hat som drabbar personer med normbrytande könsidentitet så tror jag att det svåraste med att idag leva som transperson är samhällets ständiga förnekande av ens existens. Jag har faktiskt aldrig varit i ett sammanhang där det inte på något sätt ifrågasatts huruvida personer har det kön de definierar sig som, om könsidentiteten är normbrytande. Det talas om ”biologiskt kön” – ”jag kan ju se om personen har snopp liksom…”, det talas om att ”byta kön” och precis som det citat jag använde tidigare så frågas det ofta om det inte i själva verket handlar om könsroller snarare än om könsidentitet.

Kön är inte så binärt som vårt samhälle fått det att verka. Hur biologisk och klinisk man än försöker vara så är det ändå inte så enkelt. Hormoner, kromosomer, könsorgan och så vidare – vad är egentligen kön? Hur det än definieras så är det extremt svårt att inte se kön som ett spektra snarare än två motsatsförhållanden. I vårt samhälle borde väl dessutom det sociala väga tyngre än exempelvis hormoner som är något föränderligt?

Men framförallt – varför är det så viktigt för oss människor att bestämma en annan människas könsidentitet?

Varför är det så viktigt för oss att med vår så kallade ”logik” förstå transpersoners upplevelse? Den här inbillade logiken är inget annat än en social inlärning som vi fått genom det könsbinära samhälle vi vuxit upp i.

Varför är detta viktigare än att faktiskt respektera och lita på en annan människas upplevelse?

Jag som cisperson har ibland helt ärligt svårt för att förstå hur ett pronomen eller ordval kan göra så ont och få någon att känna sig osynliggjord och kränkt. Jag som medmänniska har däremot inte särskilt svårt för att sätta min stolthet åt sidan, visa lite ödmjukhet och välja ett annat ord eller ett annat pronomen om någon säger till mig att hen mår bättre av det.

11 TIPS FÖR ATT UNDVIKA TRANSFOBI

Det finns så många uttryck som i en ovan persons ögon kan tyckas betydelselöst och oskyldigt – men som för en transperson kan upplevas som extremt exkluderande och osynliggörande. Jag uttrycker mig ofta klumpigt, fortfarande, men lär mig hela tiden. Vill ge er några verktyg för att bli mer inkluderande och respekterande. Varsågoda!

1. En transperson byter inte kön – hen korrigerar sin kropp. (Alla transpersoner korrigerar förstås dock inte sina kroppar).
2. En person föds inte som ett kön för att bli ett annat – en transkvinna kan alltid ha varit kvinna även om hon i juridisk mening blivit betraktad som en man.
3. När du talar – tänk på att inte koppla ihop kön med fysiska kroppsdelar. Det går att vara kvinna utan att ha livmorder, exempelvis.
4. Köna inte en person utan att först höra med personen. När vi förde statistik i klassen så frågade seminarieledaren vilka som definierar sig som kvinna och vice versa.
5. Outa inte en person som trans. Det är både integritetskränkande och kan i många sammanhang innebära en risk för personen.
6. Kategorisera inte människor i enbart två kön. Många personer identifierar sig varken som man eller kvinna, så att t.ex. enbart ha två kön att välja i enkätundersökningar osynliggör dem.
7. Akta dig för transfobiska skämt. Det finns så mycket humor som baseras på exempelvis män utklädda till kvinnor – förutom att detta i många fall blir direkt kvinnofientligt så är det också extremt transfobiskt.
8. Om någon uppmärksammar dig på att du uttryckt dig transfobiskt – säg inte emot. Det är asjobbigt, jag vet – oftast vill man ju inget hellre än uttrycka sig korrekt – men var ödmjuk och se det i stället för en möjlighet att lära dig något.
9. Att ställa frågor om trans* kan upplevas som ett ifrågasättande för en person som jämt och ständigt måste försvara och förklara sin könsidentitet. Tänk på hur du ställer frågorna och använd inte den enda transpersonen du känner som ditt personliga uppslagsverk. Det finns jättemycket info en googling bort. Youtubekanalen FTM transtastic och www.transformering.se är två bra ställen att börja på.
10. Tänk på att alla transpersoners erfarenhet inte är densamma och att det finns lika många variationer av kön som det finns människor.
11. Förmodligen viktigast av allt – ta inte tolkningsföreträde. Var ödmjuk och lyssna – men tänk som sagt också på att en transperson inte kan tala för alla transpersoner.

vår-tur-nu