Månadsarkiv: januari 2014

Är alla män potentiella våldtäktsmän?

Ovanstående uttryck är ett av de som väcker mest känslor och mest ilska, i dagens feministiska debatt. Feminister anklagas för kollektiv bestraffning när de använder detta uttryck. Men är det verkligen feministerna som är av denna uppfattning? Är det de som skapat synen på män som potentiella våldtäktsmän?

Är alla män potentiella våldtäktsmän? Ska vi kvinnor se på dem så? Vi vet ju att 98 % av alla dömda våltäktsförövare är just män, och vi vet att den farligaste platsen för en kvinna att vara på är just i hemmet – med sin manliga partner.

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag säger att jag innerligt önskar att jag aldrig behövde oroa mig för att umgås med män, att jag aldrig behövde ta ansvar över vilka risker jag faktiskt utsätter mig för när jag umgås med män.

Jag vill inte gå runt och se alla män i min omgivning som potentiella våldtäktsmän. Jag vet ju trots allt att en stor majoritet av alla män faktiskt inte våldtar.

Men detta blir lite svårt när råden om hur att undvika en våldtäkt riktas till kvinnor, när frågorna i rättegångarna ställs till kvinnor och när männen sällan döms just eftersom kvinnorna inte varit ”tillräckligt tydliga”. Det blir lite svårt när ansvaret för våldtäkter ständigt läggs på kvinnor, helt enkelt.

valdtaktIdag publicerades en insändare i Sydsvenskan som är av just åsikten att kvinnor borde ta mer ansvar över våldtäkter. ”Om kvinnan tar ansvar för sitt eget beteende och agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska.” skrivs det.

Då blir det ju också mitt ansvar att inte bli våldtagen, och eftersom det enda jag vet om våldtäktsförövare är att de är just män… Hur förväntas jag då undvika att bli våldtagen, om inte att faktiskt se alla män som potentiella våldtäktsmän?

Den senaste tiden har vi blivit upplysta om dom, efter dom, efter dom där våldtäksmän friats. Kvinnans ihopknipna ben har tolkats som ”blyghet”, kvinnans protester har tolkats som maktlekar och nu senast hade den tilltalade till och med erkänd våldtäkten på Facebook. Att ”vara tydlig” räcker uppenbarligen inte ens, och vad har vi då för alternativ kvar?

Jag ser inte alla män som potentiella våldtäktsmän, men gör samhället det?
Säger samhället åt mig, som kvinna, att se alla män som potentiella våldtäksmän?

Läs också:
Vad är våldtäktskultur
”Män är djur” – vems åsikt är det egentligen?

Feminismen är ingen sakfråga

Feminismen sägs ofta vara fri från höger- och vänsterskalor, fri från övrig politisk åskådning. Vem som helst kan vara feminist, så länge man tror på mäns och kvinnors lika värde. Så enkelt, menar vissa att det är.

Jag håller inte med. För mig är min feministiska övertygelse starkt kopplad till att jag också är socialist. Givetvis får vem som helst kalla sig feminist och givetvis finns det hundratals definitioner av vad ordet egentligen betyder, men att feminismen skulle vara någon slags sakfråga som går att bedriva utan att koppla in andra maktstrukturer eller samhällsproblem är bara naivt att tro, i mina ögon.

För vad är feminism? Och framförallt – varför är vi idag inte jämställda? Det är förstås enkelt att propagera för jämställdhet men att föra en aktiv politik som faktiskt skapar jämställdhet kräver en djupare problemformulering.

Idag när människor ska beskriva skillnaden mellan vänster- och högerpolitik i Sverige så använda ofta den ekonomiska politiken som exempel. Nästan alla svenska riksdagspartier idag delar samma syn på människors värde och på den sociala politiken, till exempel jämställdhet, men hur ekonomin ska förvaltas råder det skilda åsikter om. Så sägs det i alla fall.

Jag har så svårt för den beskrivningen, för vad är det som påverkar dessa sociala frågor om inte den ekonomiska politiken? Det är väl just genom ekonomin politiker har möjlighet att påverka och skapa förändring?

Det finns tydliga bevis för att den ekonomiska politik Alliansen bedriver faktiskt missgynnar kvinnor och således motarbetar jämställdheten (källa). Ökade klassklyftor i samhället skapar också ökad ojämställdhet mellan män och kvinnor och Alliansens politik har lett till just ökade klassklyftor (källa).

Förutom skatter finns det många delar i högerpolitiken som missgynnar kvinnor – försämrad välfärd drabbar förstås kvinnor hårdare, sämre möjlighet till barnomsorg påverkar i första hand kvinnor och även en privatiserad bostadsmarknad har en direkt påverkan på kvinnors liv.

Alliansen har idag skapat en bostadsmarknad där hyresrätterna blir allt färre och bostadsrätterna allt fler. Att få en trygg och säker bostad kräver alltså mer eller mindre en förmögenhet och vi vet ju att kvinnor generellt har en sämre ekonomisk situation idag. Detta leder även till att kvinnor, i rädsla för att bli hemlösa, stannar kvar i våldsamma relationer mycket längre än de skulle behöva. Alma har skrivit mer om ämnet här.

Det finns många fler exempel på hur den ekonomiska politiken går att koppla till jämställdhet och feminism, och jag lär förmodligen återkomma till detta ämne under valåret.

Men min poäng nu är att en ”fråga” aldrig kan behandlas fritt från andra frågor, att just frågan om jämställdhet och feminism genomsyrar alla delar av samhället. Att se det som en separat sakfråga leder bara till att man inte kan sätta problemet i ett större sammanhang och med politiska beslut göra något åt det.

Därför är det för mig omöjligt att se feminismen som en sakfråga.
Därför har jag personligen svårt för att få ihop feminism med högerpolitik.
Därför är jag vänsterfeminist.

(Detta är en del i Lisa Zetterströms bloggutmaning ”En feministisk agenda” som ni kan läsa mer om här.)

”Vi måste skapa jobb”

Graner9239_jpg_234937v530x800Samtliga partier i Sveriges riksdag menar att ”jobben” är en av de viktigaste frågorna inför valet, precis som det var inför förra valet… Och valet innan det.

Vi måste få in människor i arbete.
Vi måste utrota arbetslösheten.
Vi måste skapa jobb!

Hur ska då detta jobbskapande gå till?

Centerpartiet vill ta bort arbetsgivaravgifterna för egenföretagare så att de kan anställa och Moderaterna vill sänka inkomstskatterna för att människor ska få mer pengar kvar till konsumtion.

Förslagen är många, och till och med jag som politiskt intresserad blir förvirrad och har svårt att identifiera några större skillnader partierna emellan.

Jag vill dock här hålla mig ifrån teknikaliteter och i stället resonera lite mer filosofiskt kring detta ”jobbskapande”. Idag har full sysselsättning blivit en självklar framtidsvision och en medborgares främsta livsuppgift tycks vara att arbeta och vara lönsam.

Har det alltid sett ut så? Är dagens syn på arbete självklar?

Låt oss börja väldigt grundläggande. Låt oss gå tillbaka långt långt i tiden. När började människor arbeta, och varför? Det fanns ett visst antal uppgifter som behövde utföras för att samhället skulle gå runt – för att alla skulle ha mat att äta, någonstans att bo och kanske skydd från yttre hot. Dessa uppgifter fördelades mellan människorna i ett samhälle för att så effektivt som möjligt utföra dem. Man hjälptes åt med att ta hand om barn, delade på maten, hjälpte varandra med hus och så vidare.

Eller låt oss gå tillbaka bara hundra år, hur såg framtidsvisionerna ut då? Drömmen och målet var att skapa ett samhälle där så få som möjligt skulle behöva arbeta. Drömmen och målet var fritid och lättad arbetsbörda. Robotar skulle sköta det viktiga, och människor skulle ha massor med tid över att lägga på sina familjer – på värdefulla saker.

Att använda dessa två exempel framstår förstås som verklighetsfrånvänt, och jag förstår att behovet ser lite annorlunda ut nu jämfört med på stenåldern, och att den tekniska utveckligen faktiskt inte gått så långt att robotar kan ta över allt mänskligt arbete. Jag förstår allt detta, så jag menar inte att vi borde tänka precis som på stenåldern eller som i början av nittonhundratalet.

Det jag försöker komma åt med dessa exempel är hur vi idag glömt bort syftet med arbeten. Att arbeta har blivit ett syfte i sig, och jobben verkar vara till för människor snarare än tvärtom.

Vi har skapat ett system som kräver tillväxt, som kräver konsumtion i orimliga proportioner och där ett människovärde räknas i hur mycket hen bidrar med rent ekonomiskt. Människor spenderar stora delar av sina liv på att jobba, för att kunna få pengar till att konsumera, för att andra människor ska kunna jobba lite mer… Och så går det i runt i en, enligt mig, ond och oifrågasatt cirkel.

Eftersom vi lever i en marknadsekonomi och eftersom denna ekonomiska form kräver att människor arbetar så förstår jag att jobben blir en huvudfråga för de politiska partierna. Eftersom de sociala skyddsnäten blir allt svagare för varje dag och eftersom arbetslöshet är extremt stigmatiserat så förstår jag också att väljarna prioriterar frågan om jobb.

Det jag bara tycker är så sorgligt är att hela detta konstruerade system blivit till någon slags universell sanning. Den liberalistiska syn vi idag har på jobb och på ekonomi är en del av en politisk ideologi – en ideologi precis som socialismen, anarkismen och konservatismen. Men tyvärr är det inte så den omnämns när vi talar om den, utan vi ser det just som ett faktum, ”såhär ser verkligheten ut”, och att ifrågasätta detta ”faktum” ses som naivt och irrationellt.

Jag önskar att den politiska debatten kunde hamna lite mer på systemnivå än på sakfrågenivå, för då tror jag att vi skulle ge människor en chans att reflektera över dessa ideologier som inte längre ses som ideologier utan som sanningar.

Jag önskar att vi kunde försöka se på världen med lite öppnare ögon, för då skulle vi förstå att många av de saker vi idag ser som självklara bara är konstruerade idéer.

Jag önskar att vi tilläts fundera över hur vi faktiskt vill leva, på riktigt.

jobbgoogle

För vidare läsning rekommenderar jag ”Lyckliga i alla sina dagar” av Nina Björk.
Även Sara Granér, som fått illustrera detta blogginlägg, berör ämnet på ett mycket pedagogiskt och tydligt sätt. Kolla t.ex. serien nedan!

skapajobb01 skapajobb02

Har feminismen gått för långt?

Något man som feminist ofta får höra är att feminismen skulle ha gått för långt. Detta är givetvis ett väldigt ologiskt påstående eftersom feminismens mål är jämställdhet, och jämställdhet kan inte gå för långt. Antingen är ett samhälle jämställt eller så är det inte det, svårare än så är det inte.

Jag vill ändå svara på några av de frågor som rör detta ämne – dagens feminism. Några frågor som även togs upp i det omdiskuterade program Belinda Olsson gjort och vars första del sändes i torsdags.

– HAR VI GLÖMT BORT FRÅGAN OM LIKA LÖN?

Det här är en sådan standardfråga som egentligen främst är retorisk. Syftet är att förminska frågor om strukturer och genus genom att påpeka att det finns frågor som är viktigare och mer akuta. Det som bortses från här är dels att det går att tala om genuspedagogik i förskolan och om lönefrågor – de flesta som arbetar politiskt har engagemang till flera frågor, både stora och små (skriver lite om det här) – och dels att de till synes små frågorna om genus och strukturer faktiskt är det som påverkar löner. Att traditionellt ”kvinnliga” egenskaper värderas lägre och att vissa fortfarande tror på en grundläggande biologisk skillnad mellan könen är den främsta anledningen till att kvinnor fortfarande tjänar mindre, både för att kvinnodominerade yrken har lägre löner men också för att samma arbete inom samma yrke belönas olika beroende av kön (källa).

– ENGAGERAR SIG FOLK INTE LÄNGRE I VÅLD MOT KVINNOR?

Förutom frågan om löner lyfts ofta det sexualiserade våldet och generellt våld mot kvinnor som en av huvudfrågorna för feminismen – en av de frågor som diskuterades av de riktiga feministerna men som nu glöms bort. Att över huvud taget använda den frågan som ett argument för att kritisera dagens feministiska rörelser blir bara ett bevis för att man inte har någon som helst kunskap eller insyn i dagens feministiska rörelse eftersom just denna frågan aldrig varit mer aktuell. Det finns mängder med organisationer och kampanjer som arbetar aktivt för detta och igår (18/1-14) gick dessa organisationer samman för en enorm manifestation i Stockholm – en manifestation som drog tusentals besökare och fick massivt genomslag i media. Så, är denna fråga ens rimlig att ställa? Nej.

tusentals demonstrerar

– KRISTISERAS INTE FEMINISMEN TILLRÄCKLIGT?

Ett av argumenten Belinda Olsson använder för att motivera sin programserie, och ett av argumenten som alltid används när feminismen kritiseras, är just att feminismen skulle må bra av kritik – och att dagens feminism inte utsätts för någon kritik. Detta argument används i ett samhällsklimat där uttalade feminister förutsätts räkna med grova hot på internet och där uttalade feminister hånas och förlöjligas dagligen i såväl stora traditionella medier som i den privata sfären. Att ett program som Belindas – där den feministiska rörelsen gestaltas på ett otroligt vinklat och felaktigt sätt – faktiskt får visas på bästa sändningstid i public service är enbart ett tecken på att ribban för kritik mot feminismen är väldigt hög.

Jag skulle säga att den feministiska rörelsen är en av de rörelser som tillåter mest internkritik – feminister är väldigt hårda mot varandra och höga krav på intersektionalitet och inkluderande sätts på feministiska aktörer. Detta är jättebra och utvecklande enligt mig, men detta faktum gör att frågan ”kritiseras feminismen inte tillräckligt?” bara blir orimlig och absurd. Frågan antyder att feminismen inte tillåter internkritik, när det enda vi försöker undvika är att ge hatare och antifeminister vatten på sina kvarnar genom att reproducera en stereotyp och felaktig bild av feminister och av den feministiska rörelsen.

Ska feminismen kritiseras så måste kritiken utgå från en realistisk och verklig bild av hur dagens feminism faktiskt ser ut, och så ser dessvärre försöken till kritik utifrån sällan ut.

kritikfeminism
(Prova att googla på ”kritik mot” och se vad som kommer upp som första träff…)

– OCH SÅ SLUTLIGEN: HAR FEMINISMEN GÅTT FÖR LÅNGT?

Nej. Personer som menar att feminismen gått för långt brukar syfta på enskilda feministers agerande, retorik eller till och med enskilda feministers attribud – till exempel orakade armhålor. Att en man som låter sin kroppsbehåring vara kvar anses som naturligt medan det ses som en politisk handling och till och med som extremt för en kvinna att göra detsamma, är inte det ett faktiskt bevis för att feminismen verkligen inte gått för långt?

manshat_176281297

(Detta är en del i Lisa Zetterströms bloggutmaning ”En feministisk agenda” som ni kan läsa mer om här.)

Alla feministiska strategier får plats!

En diskussion som dyker upp med jämna mellanrum är den om god ton och feminister. God ton är ett välanvänt begrepp som numer också är väldigt infekterat i feministiska kretsar. I de flesta fall används det för att tysta debattörer som använder sig av en hård och kompromisslös ton – dvs inte god ton.

Det är en härskarteknik, och många drar det så långt att dessa debattörer ”förstör för feminismen”. På senare tid har vissa feminister till och med börjat ”ta avstånd” från dessa ”radikala” feminister. Det har publicerats en del uppmärksammade texter om ämnet – den mest uppmärksammade är förmodligen Marcus Birros ”Många feminister siktar på fel saker” som fick ett om möjligt ännu mer uppmärksammat svar av My Vingren. ”Mitt namn är My – Det är mig Marcus Birro attackerar” är en av förra årets absolut bästa texter. Rekommenderas varmt, om ni inte redan läst den.

Jag tänker inte skriva så mycket om just det nu, utan jag vill skriva om den feministiska diskussion som uppstått kring fenomenet god ton. Diskussionen om vilken ton som är den rätta inom feminismen.

Det är nämligen någonting som skaver där..

Jag är ganska duktig på att vara saklig när jag diskuterar och jag tycker att det kan vara väldigt intressant att bemöta de där riktigt korkade argumenten. Är jag en av de oradikala feministerna då, är jag en av de som tar avstånd från dem med hårdare retorik? Är jag en förespråkare av god ton?!1452186_10151854485947333_340554578_n

Å andra sidan kan jag vara en jävel på härskartekniker. Jag kan börja gråta av ilska när jag debatterar, vissa dagar säger jag bara ”nej, håll käften” när tionde personen på en vecka vill informera mig om att ordet hen betyder höna på engelska… Och jag är en stolt anhängare av ”våga vägra ta debatten”.

Så vad är jag då?

Det är det här som skaver. Jag är varken eller. Jag är både och. Jag anpassar min retorik efter situation och humör. Och så måste det få vara! Ingen feminist har skyldighet att ta någon diskussion alls, men vill en feminist diskutera med en Sverigedemokrat så är det okej. Ingen feminist har ansvar att hålla sig saklig eller hela tiden vara pedagogisk så att alla människor förstår, men vill en feminist förklara en feministisk term på ett väldigt pedagogiskt sätt så är det okej.

Problemet är ju inte sakligheten, den goda tonen eller de pedagogiska samtalen – problemet är alla krav som ställs på feminister bara för att de är feminister. Kravet att de ska vara felfria människor, att de ska vara tillgängliga dygnet runt för att utbilda alla om vad feminism är, kravet att de – trots den sjuka patriarkala värld vi lever i – aldrig ska vara känslomässigt berörda. När man läser My’s text så kanske man kan få en aning om varför dessa krav är fullständigt orimliga. Och av vilka andra grupper skulle man kräva detta?

Internkritik är bra. Feminister behöver ständigt utveckla sina strategier och de feministiska rörelserna har förstås, som alla andra rörelser, många brister. Men i det hårda och på många sätt antifeministiska samhällsklimat vi idag lever, är det verkligen nödvändigt att skriva debattartiklar i Sveriges största tidningar eller använda bästa sändningstid i TV för att kritisera feminismen? Är det en bra idé att befärsta myten om de rabiata feministerna? Att skapa polemik och ge antifeministerna vatten på sina kvarnar?

Och framförallt – måste vi alla göra likadant? Måste vi välja sida? Ta avstånd från varandra?

Kan vi inte få vara rabiata och kompromisslösa när det passar, för att sedan vara pedagogiska och tillmötesgående när det passar? Det finns så många smarta, kloka bra och skarpa feminister. Varför inte ta vara på det och låta alla göra det de är bäst på? Använda de strategier de trivs med?

Jag menar inte att vi ska bredda den feministiska rörelsen till att inkludera alla, verkligen inte. (Har skrivit lite om det här). Jag menar helt enkelt bara att alla feministiska strategier får plats.

… Och ja, nu gör jag samma sak som jag säger att feminister inte ska göra… Men jag gör det i alla fall inte i Metro!

”Den stora stygga vargen kastar sig med öppna käftar mot den erfarna och modiga jakthunden” – om journalistisk etik

”En erfaren och modig jakthund, som tidigare jagat björn och inte lägger benen på ryggen för minsta lilla. Det bidrog också till att han överlevde mötet med vargen, ensam i skogen.”

”Med öppna käftar kastar den sig mot jakthunden för att bita honom i strupen.”

”Igor är en bara hårsmån från döden.”

Vad tycker ni att detta låter som? Utdrag ur Rödluvan och vargen eller citat från en seriös artikel i en av Sveriges största nyhetstidningar?

Tyvärr kan jag berätta att det är det senare.

Här slår vargen sina käftar om hunden Igor” är rubriken på en nyhetsartikel som i måndags publicerades i Aftonbladet.  Nyheten är hämtad från tidningen Jakt och Jägare och Aftonbladet-reportern tycks köpa berättelsen med hull och hår utan någon tillstymmelse till källkritik, eller kritik över huvud taget. Artikeln handlar om en hund som ”attackerades” av en varg ute i skogen, men rent språkligt påminner det hela mer om en saga.

aftonbladetHunden Igor beskrivs som modig och erfaren, och att dessa egenskaper skulle vara anledningen till att hunden överlevde ”attacken” är inte ett citat från Igors ägare utan ett konstaterande från journalisten. Vad grundas konstaterandet på?  Vilken kunskap om etologi har journalisten?

Med artikeln på internet finns en video där man får se denna fasansfulla attack. Vad får vi då se på filmen, förutom en intervju med Igors ägare? Jo, vi får se hur hunden springer efter och jagar vargen, och vi får se hur vargen till slut säger ifrån med en markering – för att sedan springa därifrån. Jag kan säga er att min vovve skulle säga ifrån minst lika tydligt om en främmande hund kom springandes efter henne i skogen.

I artikeln berättar Igors ägare att vargen huggit över stålburen och att detta är anledningen till att Igor överlevde. Har han ens kollat på filmen? Vem som helst med någon som helst kunskap om hundar, vargar eller allmänt djurbeteende ser att detta inte är ett angrepp i syfte att döda. Och om syftet varit att döda så hade inte en liten stålbur varit tillräckligt för att hunden ska komma hem utan några som helst märken eller skador. Dessutom är det hunden som stressat fram vargens beteende. Att påstå att det är hundens ”erfarenhet och mod” som räddat dennes liv är bara idioti – det är ju snarare hundens så kallade ”mod” som leder till att den blir angripen.

novayadante
Såhär ser min hund ut när hon leker med sin kompis.
När hon säger ifrån på allvar så ser det bra mycket värre ut.

  • Hur kan en av Sveriges största kvällstidningar tillåta en sån här artikel skrivas?
  • Hur kan man låta detta bli huvudnyhet och framsida på tidningen?
  • Hur kan en journalist skriva en hel artikel utan att på något sätt ta hjälp av expertis eller sätta sig in i ämnet?

Det här är förstås inte det mest extrema exempel på dålig journalistik, och just den här artikeln drabbar ju varken någon enskild person eller någon grupp människor, såsom dålig journalistik annars kan göra…

Men jag tycker att det här är ett tydligt och pedagogiskt exempel på den sensationsjournalistik som i alla fall jag upplever blir allt värre för varje dag. Man vill skapa rubriker, locka läsare… Detta genom att förstärka och befästa en populistisk verklighetsbild. Den här gången handlade det om det gamla vanliga varghatet, men ofta är den populistiska världsbild man använder sig av en helt annan – invandrargrupper pekas ut som kriminella, kvinnosteretyper reproduceras och så vidare.

Media är den tredje statsmakten. Journalisters främsta syfte är att kritiskt granska makten – att berätta någon slags sanning eller i alla fall ge oss en nyanserad bild av verkligheten.

Lever de upp till detta?

Min uträkning av hur mycket pengar en genomsnittlig invandrare lever på i månaden har använts av ett flertal journalister och hänvisats till från höger och vänster. Hur kommer det sig då att ingen journalist tidigare gjort denna uträkning som inte tog mig mer än några timmar? Och framförallt – har de som hänvisat till min uträkning dubbelkollat siffrorna, eller litade de blint på en för dem okänd bloggare?

Det finns givetvis många anledningar till att journalister inte verkar vilja eller kunna göra sitt jobb – dåliga arbetsförhållanden, pressade löner, allt mer frilansfokuserad bransch osv… Men vi kommer ändå inte ifrån hur stort det här problemet är.

Den här gången blev vargen oskyldigt utpekad som en ond skurk.
Vem blir det imorgon?

Rabiesfeminister, var är ni?!

”Kristina, du är en sån där vettig feminist – inte en sån arg, extrem och manshatande feminist.”

Jag förstår att detta är menat som en komplimang. Jag har ändå varje gång så svårt att ta det som en sådan. För vad menas egentligen? Vilka är de arga, extrema och manshatande feministerna?

Javisst, jag är en av de som försöker att vara pedagogisk. Jag förväntar mig inte att mina ”motståndare” ska vinnas över av att läsa det jag skriver – men jag försöker åtminstone att hålla mina resonemang och argument på en nivå så att även nyfrälsta eller personer som är lite tveksamt inställda till t.ex. feminism ska kunna förstå och ta till sig det. Så på den punkten kan jag kanske ses som ”vettig”.

Men sen då? Utöver det? Gemensamt för de flesta som är negativt inställda till feminismen är att de har en bild av att det finns en grupp feminister som är så mycket mer extrema – som är manshatare, som kallas rabiesfeminister eller rabiata feminister.

Jag har läst så många texter och hört så många personer säga saker likt ”men så finns det ju de här feministerna som dragit det hela för långt” eller ”jag tycker bra om många feminister, men inte de som är så extrema”.

Var är dessa? Vilka syftas det på?

Jag umgås med feminister hela tiden och jag skulle faktiskt våga påstå att jag träffat i stort sett alla just nu aktiva feminister i åtminstone Stockholm. Jag känner inte alls igen den bilden av feminister som antifeministerna målar upp – och jag ser heller inte mig själv som någon mellanmjölksvariant av feminist – snarare tvärtom.

Alla feminister orkar eller vill givetvis inte vara så pedagogiska som jag ibland lyckas vara. Många låter bli att över huvud taget diskutera med andra än redan frälsta feminister. Det respekterar jag, och personligen tycker jag att det är jättebra att alla varianter av feminister finns. De som vänder sig utåt och vill övertyga och de som vägrar göra det. Vi behöver ju arbeta internt också – stärka varandra, utveckla våra metoder och idéer. Jag har skrivit om detta tidigare.

Så ja, nog finns det feminister som kanske är mindre intresserade av att förklara grundläggande feministiska analyser för ickefeminister. Men rabiata? Manshatande? Nä, inte mer än mig i alla fall! Jag är både arg och hatar mansrollen. Vilka är dessa som är mer rabiata än mig?

Alla gånger någon sagt dessa ord om ”de mer extrema feministerna” så har det saknats exempel. Dessa rabiesfeminister verkar alltid vara ”några andra”.

Så, alla ni som hela tiden talar om denna extrema avart av feminister, var hittar ni dem?
Rabiesfeminister, var är ni?

(Och om ”rabiat” syftar på att aktivt och engagerat kämpa för jämställdhet och rättvisa… Ja, alltså i så fall… )

Screen Shot 2014-01-05 at 17.04.11